There is a light that never goes out:Al Cisneros, raw and uncut

Nya Close-Up, det vill säga #115, är här.
Förutom ett fantastiskt snyggt uppslag med Sonic Ritual (mitt band) och ett fantastiskt snyggt uppslag med Gorgoroth (inte mitt band, än), så finns där min tresidiga artikel om Shrinebuilder. Så här presenterar jag gruppen i artikeln:

”Scott ’Wino’ Weinrich och Scott Kelly har ett band vid namn Shrinebuilder. Och trots att i princip ingen i hela världen hört någon musik ännu, skickar gruppen redan chockvågor av förväntningar längs den mörka underjorden. För fans av tung hårdrock, doom metal om du så vill, finns det ingen mer efterlängtad skiva 2009. Varför är lätt att förstå. Gitarristen Wino har satt standarder i tyngd sedan tidernas begynnelse genom Saint Vitus och Obsessed. Scott, även han på gitarr, har sedan 1985 i Neurosis undersökt hur man lättast flyttar på jordskorpor. Basisten Al Cisneros skapade den heliga doomgraalen i form av Sleep och utforskar numera yttre rymden i trum och bas-duon Om. Och Dale Crover från Melvins är Dale Crover från Melvins, helt enkelt.”

Åtminstonde något av namnen i mitt cv-droppande borde ringa en klocka hos er. Så köp Close-Up nu. 59 kr för 100 sidor metal och hardcorepunk, hela kalaset mer välskrivet än någon annan publikation i landet. Dessutom får ni läsa om när Wino lite halvt på skämt hotade mig med mord. Bara så där.
Krillebus, dödshot-cv:
48-årig doomlegendar – check.
76-årig finne som vunnit en Oscar – check.

Bonus här nedan: Bortklippt material från Shrinebuilder-intervjun, helt oredigerat och i charmigt fråga/svar-format. Jag och Al Cisneros pratade om hans andra band Om, som precis släppt sitt fjärde studioalbum ”God is good”. Death Row-Henrik ger skivan en halvbesviken recension, men Al är mycket nöjd med sitt verk.
Mer överblivet material från artikeln hittar ni här och här.

Varsågoda: Al ”The Light Being” Cisneros i samtal med 138, destroyer of the ghost boy.


Klicka på bilden för sammanhang i tillvaron.

Kan vi prata Om? Är du nöjd med skivan ”God is good”?
Ja, jag har aldrig varit lyckligare med någon skiva i hela mitt liv. Det har varit en fantastisk upplevelse. Från att börja skriva de olika delarna, till att lämna över skivan till bolaget. Jag har gjort det här så länge, att jag vet hur fantastiskt det här var i jämförelse med alla andra skivor. Det har varit en välsignelse från början till slut. Jag är väldigt tacksam över den underliga kemi som finns mellan mig och Emil (Amos, trummor).
Är det här din musikaliska höjdpunkt?
Nej, jag vill aldrig utvärdera något på det sättet. Den är som det du frågade om förr, hur man vet när man når det ögonblicket i kreativiteten då allt är fulländat. Det är alltid början, och energin, och nästa låt. Och det är viktigt… Det är inget koncept. Det är… just nu. Så jag känner alltid tonvis med energi och spänning inför nästa bunt låtar. Så svaret är såklart nej. För det skulle innebära att vi var klara.
Och det skulle vara väldigt tråkigt?
Tja, det skulle vara poänglöst. Om du är färdig men fortfarande vid liv, då skulle du inte vara färdig, eller hur? Ha ha ha… det är totalt, du vet… Ha ha ha.
Tänker du någonsin på andra människors reaktion inför din musik?
Menar du på den kreativa sidan, i låtskrivarprocessen, eller bara rent allmänt? Det är ofta det händer att folk kommer fram till mig på Om-konserter och berättar vad musiken betyder för dem. Det betyder allt för mig när folk pratar med mig om det. Jag försöker alltid prata med dem så länge jag kan. Det är alltid väldigt känslomässigt, när folk pratar om tunga ögonblick i sina liv och min musik har hjälpt dem.
Jag tackar dem alltid, för att utan dem skulle musiken och hela låten och hela processen existera, så inget skulle finnas här. Vi tillsammans måste skapa det här, så jag försöker tacka dem. Jag vet inte om de någonsin fattar det, men jag försöker förklara. Visa min uppskattning.
När folk säger dåliga saker då? Händer det?
Hmmmm… det händer. Men det händer genom hela livet. Men nej. Du måste… sköta dig själv.
Vad fick dig att döpa skivan till ”God is good?
Hmmmm… Just nu, på den här delen av resan, så är det allt jag kan säga. Jag vill verkligen inte att folk ska fastna på det ord som valdes för att definiera det som inte går att definiera med ord. Men av praktiska skäl så finns det… där. Så… Fattar du?
Du valde ordet Gud inte för att beskriva den kristna guden utan för att beskriva något som inte går att beskriva?
Tja… Den obestämda väg som är den interna resan i livet, inklusive alla subjekt, inklusive all evolution, inklusive allt, det som är ens egen evolution. Jag vet inte hur jag ska förklara det här. Det är ingen referens till någon religion.
Är du rädd för negativa reaktioner?
Nej. Det har inget med saken att göra. I en idealsituation skulle jag kunna prata med varje person individuellt och förklara… Vad titeln betyder. Men det är omöjligt. Så vad kan jag göra åt det? Skivan heter så. Det är dags att gå framåt.
Du gör vad du måste göra och sedan får folk tro vad det vill. De kan förstå eller missförstå, och det är inget du kan göra åt det. Du kan bara göra din konst och din musik som du vill och sedan gå vidare i ditt liv. Menar du så?
Ja… Precis.
Något du vill tillägga om Shrinebuilder specifikt?
Nej. Inget specifikt.