Accept och Grand Magus: en odyssé i omdömen och minnen av orimliga uttalanden i Kerrang

Sverige-backdrop? Inget kudos.

I onsdags pratade jag med rockstjärnan Ludwig. Han bor numera i Paris och livnär sig som yrkesmusiker. Ludwig förklarade att fransmän är helt värdelösa på rock’n’roll. De älskar det – men varken förstår eller behärskar denna konstform. Hans teori är att fransmän alltid intellektualiserar allt. Och visst, det låter rimligt. Situationister, Foucault och Sartre rimmar illa med kuk, fitta och Chuck Berry.

Grand Magus är Frankrikes antites.

Glöm bort ditt tungt vägande intellekt och djupare meningar. Bocka ur ångest, weltschmerz och svåra livsfrågor. Stockholmarna är denim och läder-klädda handelsresanden i rak, okomplicerad heavy fucking metal med textrader om att korpens ära smälter snön.

Jag blir lika okonstlat upprymd varje gång jag ser Grand Magus. De gör mig lycklig här och nu, just i denna stund.

De ser coola ut, låter bra och behärskar scenen. Ibland behövs inte mer än så. Jag kommer varken att ta med mig deras låtar eller framträdanden i graven, men de gör resan mot livets ände betydligt roligare än Foucault.

ICBM-backdrop. Stort kudos.

Jag är oerhört förvånande över Accepts potenta livskraft och genuina spelglädje 2011. Men jag är än mer förvånad över mig själv. Jag gillar den nya skivan med de nya låtarna och den nya sångaren med sin tre paket cigg om dagen-röst. Fuck Udo, let’s go! Arenan är tjyvtjockt packad från vägg till vägg med ett stereotypt stenhårt Acceptianskt riff-o-rama. Omöjligt att motstå. Dyrka!

Vid min sida står Jonas och Viktor. De hävdar båda att ”Son of a bitch” är en oerhört korkad text. Jonas hävdar till och med att det är den dummaste hårdrockstext som någonsin skrivit.

Stark tobak och starka ord.

Jag skulle aldrig våga vara så tvärsäker. Mängden totalblåsta hårdrockstexter är oöverskådlig. Att kora kungen av hjärnsläpp är en omöjlighet. Allt jag vet är att väldigt högt upp på listan hamnar låten där Manowar sjunger om att världen är på väg åt helvete, oborstat avskum gör gatorna osäkra, och att det därför är dags att dra till Vietnam och starta krig. Igen.

Joey De Maio, en vuxen karl som glider runt med stjärten bar i Village People-chaps och bor hemma hos mamma, har författat en text om att han brorsa är kvar i Da-Nang. Därför letar han hårda snubbar som ”wanna kill” och är redo att ”go back to ’Nam/’Cause no one else will”.

För att hitta dessa brutalt dödssugna legoknektar gör Joey DeMaio det enda rimliga och sätter in en annons i ”the back of Kerrang”.

…vilket påminner mig om intervjun där Ted Nugent förklarar att om han och hans jaktlagsgubbar får fri lejd och fria vapen, rensar de upp Amerikas brottstyngda storstäder och löser landets knarkproblem på ett par månader. Kanske bara på en helg. Så sa han, i Kerrang.

…och det påminner mig om intervjun där Dave Vincent i Morbid Angel sportar en Sydafrikansk apartheidknapp och pratar om hur coolt det är med rasseparatism. Så sa han, i Kerrang.

Vad hände med Kerrang?

Vad menas med siffrorna efter varje titel?

Knuttejacka vid pissoaren vänder sig mot killen bredvid och säger ”såg du Accept eller?”. Killen säger ”eh, va?”. Knuttejackan säger ”vem hade kunnat tro att de skulle spela så många klassiker va?”. Killen säger ”eh, okej, ja” och låter förvånad, förmodligen för att Accept ännu inte ens hunnit halvvägs genom konserten. Knuttejackan drar upp gylfen, vänder sig om, tittar på mig och säger ”sötnos, vad flinar du åt va?”.

Hjärntrusten. Can’t beat the feeling.