15 ord: Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra barn, utan Hoffmaestro

Artiklar om organiserad brottslighet och tungt kriminella har ofta delad byline för att minska pressen på den enskilda reportern. En bra tanke då risken för repressalier sjunker.

Även vi rockjournalister bör sluta upp till gemensam kamp när den dåliga smakens fula etnotryne bökar runt i tråget. Ingen reporter ska känna sig ensam! Ingen sanningssägande murvel ska behöva bli skrämd och utlämnad till våldets makter, bara för att den i skrift vågar berätta exakt hur naken kejsaren är.

Rockjournalistiken får inte låta sig stoppas!

Så, på förekommen anledning, efter en backstageincident på Hultsfredfestivalen, presenterar jag den här dystopiska, post-apokalyptiska Mitt livs hat-novellen som ett bidrag i kriget mot ondska.

”Do not go gentle into that good night.

Rage, rage against the dying of the light.”

Dylan Thomas, 1951.

The Road to hell (starts with skank-a-tronic punkadelica)

Framtid, efter undergången. Människan har slutligen kommit fram till stupets kant och handlöst slängt sig ut i tomma intet. Det är tyst, öde, dött. Civilisationen är inte ens ett minnesfragment hos de fåtal människor som klöser sig fram genom tillvaron. Sedan generationer känner dessa spillror inte till något annat än lagen om de absolut starkastes blodbesudlade överlevnad.

Det är äta eller ätas som dikterar villkoren.

En ensam maskerad nomad påtar i ruinerna efter vad som en gång i tiden var en fantastisk stad. Nu: söndervittrande och svåridentifierad betong. Kvarlämningarna har plundrats, grävts ut, undersökts, och sedan plundrats igen tusen gånger om. Men nomaden har hopp om att hitta något användbart, vad som helst.

Ur dammet gräver hon fram en plastplomberad Hoffmaestro-cd.

Nomaden har aldrig sett en cd förr. Hon har heller aldrig hört musik. Men den luggslitna ensamvargen förstår instinktivt att det här, det här är något som var otroligt viktigt för de förfäder som störtade världen in i en förintelse stöpt i eld, blod, död.

Genom forskande i uppsvällda och skabbiga böcker och efter långa samtal med gamla visa gubbar, förstår hon vad det är hon har i sin ägo. Musik? Musik! Kultur! Lycka! En flykt undan den fullständiga misär som verkligheten utgör. En ovärderlig skatt!

Hon håller Hoffmaestro-cd:n kärare än sitt eget liv.

Nomaden vandrar många mil i jakt på de olika delar som krävs för att höra denna musik. Månaderna går. Det blir varmt, det blir kallt, det blir varmt igen. Nomaden misströstar aldrig. Nu har hon ett mål med sin existens.

Efter oräkneliga dagar, har hon lyckats få ihop något som liknar forna tiders bergsprängare, kopplat till en dyrköpt energikälla.

Spelaren hackar, hostar, och de första tonerna från ”Skank-a-tronic punkadelica” fyller hennes påvra grottbostad.

Nomaden förstår inte. Är detta… musik?

Låtarna passerar en efter en. Hon förstår fortfarande inte.

När skivan är över står nomaden stilla länge, länge. Sedan går det upp ett ljus, och hon begriper Hoffmaestro. Hon böjer sig dubbelvikt och kräks ut det lilla hon har i magen.

Insikten om musikens genomkorrumperande, nattsvarta krafter är som en stor vakumpump som tömmer hjärta, hjärna, själ.

Där finns inget kvar av vare sig livs- eller kampvilja.

Helt rensad på hopp sjunker hon sakta ner på knäna. Med spyan sipprande i rännilar från mungiporna, vänder hon huvudet uppåt och sträcker sina ärrade händer mot skyn och vrålar hatiskt:

”Varför?! Varför?! Hur kunde vi? Vi förtjänade vårt öde, vi förtjänade vår undergång! Förfäder, jag förbannar hela er uppenbarelse och ert skändliga leverne!”

Sedan tar nomaden fram en sliten revolver. I den har hon tre skott hon sparat i evigheter. Två som skydd mot kannibaler, ett som försäkring att slippa ätas levande om de två första inte biter.

”Mänskligheten kan inte fortsätta finnas – råttor och kackerlackor, jag ger er denna planet”, säger hon till sig själv, innan hon sätter mynningen mot tinningen och trycker av.

Pang.

Hon är död.

En av de sista levande människorna har valt att göra slut på sig själv, tack vare Hoffmaestro, som från forntiden sträcker ut sina diaboliska tentakler och kväser all önskan om att fortsätta andas.

Den livlösa kroppen dunsar i marken. Smällen får musikspelaren att hacka igång igen och Hoffmaestros skiva börjar om från början. De punkfunkiga etnotongångarna ekar genom de fuktiga bergsångarna.

Men där finns inte längre någon som lyssnar.

Som sig bör.

Slut.

Soundtrack: ”Negative FX”, av och med Negative FX.