söndag 17 juli 2011

15 ord: Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra barn, utan Hoffmaestro

Artiklar om organiserad brottslighet och tungt kriminella har ofta delad byline för att minska pressen på den enskilda reportern. En bra tanke då risken för repressalier sjunker.

Även vi rockjournalister bör sluta upp till gemensam kamp när den dåliga smakens fula etnotryne bökar runt i tråget. Ingen reporter ska känna sig ensam! Ingen sanningssägande murvel ska behöva bli skrämd och utlämnad till våldets makter, bara för att den i skrift vågar berätta exakt hur naken kejsaren är.

Rockjournalistiken får inte låta sig stoppas!

Så, på förekommen anledning, efter en backstageincident på Hultsfredfestivalen, presenterar jag den här dystopiska, post-apokalyptiska Mitt livs hat-novellen som ett bidrag i kriget mot ondska.

”Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.”
Dylan Thomas, 1951.

The Road to hell (starts with skank-a-tronic punkadelica)
Framtid, efter undergången. Människan har slutligen kommit fram till stupets kant och handlöst slängt sig ut i tomma intet. Det är tyst, öde, dött. Civilisationen är inte ens ett minnesfragment hos de fåtal människor som klöser sig fram genom tillvaron. Sedan generationer känner dessa spillror inte till något annat än lagen om de absolut starkastes blodbesudlade överlevnad.

Det är äta eller ätas som dikterar villkoren.

En ensam maskerad nomad påtar i ruinerna efter vad som en gång i tiden var en fantastisk stad. Nu: söndervittrande och svåridentifierad betong. Kvarlämningarna har plundrats, grävts ut, undersökts, och sedan plundrats igen tusen gånger om. Men nomaden har hopp om att hitta något användbart, vad som helst.

Ur dammet gräver hon fram en plastplomberad Hoffmaestro-cd.

Nomaden har aldrig sett en cd förr. Hon har heller aldrig hört musik. Men den luggslitna ensamvargen förstår instinktivt att det här, det här är något som var otroligt viktigt för de förfäder som störtade världen in i en förintelse stöpt i eld, blod, död.

Genom forskande i uppsvällda och skabbiga böcker och efter långa samtal med gamla visa gubbar, förstår hon vad det är hon har i sin ägo. Musik? Musik! Kultur! Lycka! En flykt undan den fullständiga misär som verkligheten utgör. En ovärderlig skatt!

Hon håller Hoffmaestro-cd:n kärare än sitt eget liv.

Nomaden vandrar många mil i jakt på de olika delar som krävs för att höra denna musik. Månaderna går. Det blir varmt, det blir kallt, det blir varmt igen. Nomaden misströstar aldrig. Nu har hon ett mål med sin existens.

Efter oräkneliga dagar, har hon lyckats få ihop något som liknar forna tiders bergsprängare, kopplat till en dyrköpt energikälla.

Spelaren hackar, hostar, och de första tonerna från ”Skank-a-tronic punkadelica” fyller hennes påvra grottbostad.

Nomaden förstår inte. Är detta… musik?

Låtarna passerar en efter en. Hon förstår fortfarande inte.

När skivan är över står nomaden stilla länge, länge. Sedan går det upp ett ljus, och hon begriper Hoffmaestro. Hon böjer sig dubbelvikt och kräks ut det lilla hon har i magen.

Insikten om musikens genomkorrumperande, nattsvarta krafter är som en stor vakumpump som tömmer hjärta, hjärna, själ.

Där finns inget kvar av vare sig livs- eller kampvilja.

Helt rensad på hopp sjunker hon sakta ner på knäna. Med spyan sipprande i rännilar från mungiporna, vänder hon huvudet uppåt och sträcker sina ärrade händer mot skyn och vrålar hatiskt:

”Varför?! Varför?! Hur kunde vi? Vi förtjänade vårt öde, vi förtjänade vår undergång! Förfäder, jag förbannar hela er uppenbarelse och ert skändliga leverne!”

Sedan tar nomaden fram en sliten revolver. I den har hon tre skott hon sparat i evigheter. Två som skydd mot kannibaler, ett som försäkring att slippa ätas levande om de två första inte biter.

”Mänskligheten kan inte fortsätta finnas – råttor och kackerlackor, jag ger er denna planet”, säger hon till sig själv, innan hon sätter mynningen mot tinningen och trycker av.

Pang.

Hon är död.

En av de sista levande människorna har valt att göra slut på sig själv, tack vare Hoffmaestro, som från forntiden sträcker ut sina diaboliska tentakler och kväser all önskan om att fortsätta andas.

Den livlösa kroppen dunsar i marken. Smällen får musikspelaren att hacka igång igen och Hoffmaestros skiva börjar om från början. De punkfunkiga etnotongångarna ekar genom de fuktiga bergsångarna.

Men där finns inte längre någon som lyssnar.

Som sig bör.

Slut.


Soundtrack: ”Negative FX”, av och med Negative FX.

32 kommentarer:

Anonym sa...

Ditt hat är befogat, men är verkligen Hoffmaestro kärnan i det onda. Det finns så mycket musik som är värre, mer pretentiös, mer vilseledande för ungdomar (läs Kent) mer utstuderat vidrigt (allt som kommer från Idol och Carola). Är det en journalistisk konspiration som vill krossa Hoffmaestro, och i så fall varför? Jag måste få veta.

Abby Turga sa...

Yeah? Well... that's just, like, you're opinion, man.

138, a.k.a. CRJ sa...

@ANONYM: Jag skulle nog vilja hävda att Hoffmaestros vidriga galenskap får Carola att framstå som en gammal tant som står utanför Ica och samlar in pengar till fattiga barn i Afrika.

@ABBY: Yeah? Well... and? Dude.

Anonym sa...

Vad är det jag har missat, var ligger hotet i. Den själlösa musiken har väl varit tradition i sverige sen Thomas Ledin tog de första trevande stegen i slutet av sjuttiotalet. Varför just Hoffmeastro? På tal om Carola, samlar in pengar som hon kan köpa After Shave åt de fattiga barnen i Afrika.

Brainbombs! sa...

Det var parfym Carola gav till barnen på Haiti. Hon fattar väl att barn inte rakar sig!

Anonym sa...

åh herregud, det här hade gått mig helt förbi, satan det är juh som reaggeans Takida, fy fan vad jag hatar whiterastasgycklarsvin.

138, a.k.a. CRJ sa...

@ANONYM: Att du lyckats missa Sveriges just nu största och hårdast arbetande band så här långt, är onekligen ett konststycke som jag är avis på.

k sa...

Det ryktas om att Hoffmaestro och seventribe ska ut på turné tillsammans.
Längtar

Pär Arvidsson sa...

Bästa du skrivit som jag läst. Fick det där inte plats på Aftonbladet?

138, a.k.a. CRJ sa...

@Pär: Känns inte riktigt som det platsar i ngt sammanhang med 5000 tecken Hoffmaestro-hat i Aftonbladet.

Anonym sa...

Är det verkligen okej att vara så här mobbig om ett hårt arbetande band? Nån måtta får det väl ändå vara. Taskig översittarstil tycker jag.

138, a.k.a. CRJ sa...

@Anonym: Jag är en ytterst okänd och blygsam bloggare. De är ett band som själva drar 5-6 000 pers för en endaste konsert, där de pumpar ut sonisk diarré över massorna.

Vem är översittare?

Anonym sa...

Det där var förbanne mig det finaste jag hört på år och dar!
Fast jag hoppas att nomaden säger good riddance istället för att skjuta sig själv :)

Gustav sa...

Vill höra om backstage-incidenten!

K.J.L.S.I sa...

Har aldrig någonsin heller begripigt mig på varför folk gillar den där dyngan?

Ställer man frågan "Varför gillar du dom?" till någon som diggar dom får man till svar:
"Dom är ju bra live, du måste se dom live"

Jag har tyvärr beskådat en halv låt live... I still don't get it? Varför har jag inte gjort det?
Svaret är enkelt: Det finns inget att förstå!

138, a.k.a. CRJ sa...

@K.J.L.S.I: Sett dem live TVÅ ggr. Det är minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka.

Sideshow Bob sa...

Hatten av för en välformulerad text. Höll på att åka på stryk när jag på hultsfred försökte mig på att föra en diskussion med ett par unga män om vad det ärsom var så fantastiskt med detta musikens svar på böldpest.

Anonym sa...

Hmmm. Hoffmaestro är väl för musikvärlden vad Aftonbladet är för journalistiken. Skillnaden är att det är jävligt lätt att slippa höra Hoffmaestro, men Aftonbladets existens blir man påmind om varje dag, genom deras vidriga löpsedlar.
Så att jobba för AB tycker jag nog ändå är värre än att vara medlem i Hoffmaestro.

138, a.k.a. CRJ sa...

En skarpslipad analys. Jag är fullständigt golvad av din logik.

Sara sa...

ha ha ha herregud.. att du inte skäms? det luktar lite personlig vendetta detta.. Har nån av grabbarna snott din tjej månne? ;) Tips från mig till dig: Get a life. Tönt.

138, a.k.a. CRJ sa...

Hej Sara!

Då tjejer, eller kvinnor som jag föredrar då jag är en vuxen man, inte är ägodelar, så kan de varken stjälas eller köpas.

Sålunda: Hoffmaestro har inte ”snott” min ”tjej”.

Såvida du inte refererar till en specifik tidsepok eller särskilda geografiska platser. Till exempel USA innan 1865, eller valfritt land under islamskt styre.

Men då både jag och Hoffmaestro verkar i Sverige 2011, tror jag inte att du refererar till något annat än att du inte är särskilt smart. Att du inte skäms för det, är bortom min fattningsförmåga.

Tips från världen till dig: Get a musiksmak.

Anonym sa...

Nog för att jag är oförstående för skräpet, men att skjuta in sig på dem känns lite simpelt. De i kommentarerna nämnda Kent och liknande skit som Smiths osv, som får medelåldersmedelklassmän(Och allt för många kulturjournalister) i tårar är mer nödvändigt att såga. När det annars gäller turnerande plågor, så är vissa coverband i en egen liga, speciellt om de sponsrars av den största pensionärsmoppefabriukanten.

Anonym sa...

Stinker personlig vendetta lång väg, din eller någon annans i din direkta närhet (av textens längd att döma måste det vara någonting särskilt upprörande).
Vilket i och för sig går hand i hand med Aftonbladet och dess skribenter. Vilket är varför ingen av dem kan tas på allvar..

Anonym sa...

" 138, a.k.a. CRJ sa...
@Anonym: Jag är en ytterst okänd och blygsam bloggare. De är ett band som själva drar 5-6 000 pers för en endaste konsert, där de pumpar ut sonisk diarré över massorna.

Vem är översittare?"

Du har ju 50 000 unika besökare/månad på denna blogg? Och blygsam framstår du inte direkt som.

Anonym sa...

Hm, jag vet inte. För eftervärlden skulle jag hellre se att den senare levde vidare, om det stod mellan följande två:

http://www.myspace.com/sonicritualofficial

http://open.spotify.com/track/6RGRFYofLothb9OrUUv4gd

138, a.k.a. CRJ sa...

Många likartade anonyma kommentarer nu.

@0.32: Ang. textens längd, så hade jag 30 min av dötid framför tv:n, då jag kände för att göra ngt konstruktivt/destruktivt. Om du anser att en halvtimme är personlig vendetta-tidslängd, go ahead.

>hand i hand med Aftonbladet och dess skribenter. >Vilket är varför ingen av dem kan tas på allvar..

Till skillnad från anonyma kommentarer på nätet, tänkte du?

@0:48: Visst, allt är relativt. Så även storlek, som ju som alla vet inte är allt. Det var i det sammanhanget jag använde ordet blygsam. Attitydsmässigt är jag allt annat än blygsam.

Jalla Biafra sa...

Hogmästro, en bunt kola snortande jävla nycirkusartister. Fuck em.

Sulla sa...

Vaddå, så bara för att någon tar bladet för munnen och beskriver precis hur dåligt ett rent objektivt sett värdelöst band är (det har genomförts tester i olika labb världen över och alla har med hundra procent vetenskaplig säkerhet kommit fram till att Hofmaestro är värdelösa) så är det en personlig vendetta? Ni menar lite som på samma sätt det är en personlig vendetta när vetenskapsmän försöker upplysa världen om att intelligent design bara är mumbo jumbo? Typ så?

K.J.L.S.I sa...

Sen när blev en blogg något som INTE är personligt?
Är inte det halva grejen? Eller har jag missat nått?

Inte för att jag jämför Mr.138 med hans nemesis i bloggosvären, men sprider inte Kissie, Dissie, Lissie, Pissie tonvis med personliga åsikter om folk som är fula, tjocka, som sminkar sig för lite, som sminkar sig för mycket osv osv?

Per sa...

Fan råkade jag bli anonym. Det är jag som skrev om pensionärsmopederna och deras patetiska anhang och de lika patetiska gråtande 30+ herrarna och deras hang up.

Anonym sa...

Sluta gråt!

Anonym sa...

Sluta gråt!