Getting the fear: Jag är nu inte fullt lika genuint intresserad längre

Tack vare ett duh!-tips via Twitter, ropade jag hem min efterlysning på Ebay för en ringa summa. Självklart delar jag med mig.

Dock först en ansvarsfriskrivning.

Jag läste det här reportaget 1993. Poison Idea, Mörat och Kerrang! var i tur och ordning fadern, sonen och den helige anden. Jag var femton år gammal. Och precis som världens snabbaste låt sällan är världens snabbaste låt arton år senare, är det här knappast den rockjournalistiska urkraft jag minns det som.

Men ja, läsvärt är det sannerligen. Inte minst för att Mörat utan omsvep skriver att han och Jerry A tar speed tillsammans innan en intervju.

Jag har svårt att se det hända på DN Kultur, att Axel Björklund tar kokain med Oskar Linnros och sedan skriver om det. Eller att Niklas Strömberg från Aftonbladet röker crack med Veronica Maggio innan de sätter sig ned för att bena ut hennes senaste skiva.

Men ja, 90-talet var andra tider. Välkomna.

Öppna bilderna i nytt fönster för att kunna zooma.

Ser ni killen med tatueringarna på bröstet där uppe till höger på sidan? Det är Hank. Jag lärde känna honom många år efter det här reportaget gjordes, via hans etikett Kangaroo Records. Han är en av de mest extrema hardcoremänniskor jag någonsin haft att göra med.

Jag minns att jag berömde ett av hans singelsläpp, Dead Nation. Hanks svar blev ”well, you know, they have that slow song on there, that did not make me happy”. En enda låt är inte gasen i botten och han lackar. Respekt. Än mer respekt är att Hank har ett porträtt av Mike Tyson samt texten ”World champion” tatuerat över hela ryggen

Älskar jämförelsen Poison Idea/Nirvana och mellan/starköl. Hylla!

Jag vill poängtera att jag inte vet ett dugg om Björklund, Linnros, Strömberg och Maggio och deras möjliga och omöjliga vanor.

Det är ett skämt.