Rockbåten 2009: en odyssé i tusen bilder, manlig kärlek, avslängda kaosmusiker och inte ett enda båtskämt

Ja, vad var det egentligen som hände? Jag vet inte. Allt jag vet att när vi vaknar till liv på fredagen så är våra vänner i Annihilation Time inte längre kvar på båten. De har blivit avsatta på Åland eller någon annan kobbe, och har slängts i finsk fyllecell.
För tillfället finns det fem teorier om varför detta skedde:
1. De slog sönder två av sina tre hytter. Ganska troligt, samtidigt som det är väldigt imponerande. Vad finns det att slå sönder? Inget.
2. Graham, gitarristen, ska ha gett sig på några vakter. Inte särskilt troligt då han är världens mest timida och skrattglade unge man.
3. En av dem bajsade i korridoren. Väldigt troligt. Men blir du verkligen avslängd för en sådan liten fadäs?
4. De började slåss med varandra. Extremt, extremt troligt. Men återigen: blir du avslängd för det?
5. Alla ovanstående.

Tydligen åkte även Black Lips ljudtekniker av. Men det kan de ha, förbannade halvfigurer.

Mest sieg heil: De tre rakade nynazisterna med SS-tröjor, hakkorstatueringar och kängor med vita skosnören.
Vart kom de ifrån, vad gjorde de på båten, vart höll de hus under hela resan och varför var de så fula?
Krillebus: Eh, såg du, den där killen hade en gigantisk svastika tatuerad på handen.
Jonas: Va?! Det måste jag plåta!
(Vänder sig om och börjar följa efter trion)
Krillebus: Även om jag är en stark förespråkare för att fotografera nazister, så måste jag som din vän och laglig representant starkt avråda till att du gör det just i det här fallet.
Jonas: Hmmm, ja, det kanske du har rätt i.
Sedan hänger nazisterna lite med vakterna i gula skjortor och sjunger ”Leende guldbruna” ögon tillsammans. Dock: hellre 3 nynazister på en båt än 30 000 Sabaton-fans sjungandes ”Du gamla du fria”.

Mest Cheech och Chong: Killen som kommer in i vår hytt på morgonen och frågar om vi ”sett en braja ligga någonstans här”· Han hävdar även att den är helt perfekt rullad.


Klubben för dyrkandet av smörgåsar: Jonas, Anna, Cornelia.


Självklart offereras efterrätt av pensionärssnitt.
Resan kan börja.


Jerry Only soundcheckar sång och bas genom att spela hela ”Diamonds and rust” (Joan Baez, Judas Priest). Tyvärr blir det inte bättre än så. Jag ska inte avslöja så mkt då jag ska recensera konserten i kommande nummer av Close-Up. Men jag kan drista mig till att säga att om du tycker Misfits 2009 är något annat än ett fullständigt anskrämligt skämt, tja, då gillar du helt enkelt inte Misfits.
Eller så förstår du bara inte bandet.


Hela Örebro/Australien hade bussats till dansgolvet under Misfits.


Jens, Jonas, Anna, Cornelia, Jimmy, Mattias.
Insert valfri partyslogan exakt här.


Krillebus och Stina.


Krillebus och Jimmy. Notera flaskan i bakgrunden. Det är ett Amaronevin för 1 499kr som Jonas köpt till den förhatliga Middagsklubben. När Jonas är på toaletten passar Jimmy på att stoppa in toppen av buteljen i sitt anus. A match made in heaven.


I bakgrunden spelar Mattias det bästa och det mesta från Judas Priests diskografi. Vi pratar om hur orimligt det är att Björn, a.k.a. General Doom, inte förstår Judas Priest. Han blir upprörd över att ”Turbo” existerar och skanderar ”kan ingen knacka bögen” i tid och otid.
I förgrunden börjar Jonas inse att han är kär i Jimmy.


Här är kärleken i full blom. Jonas uppvaktar Jimmy i timmar, pratar, skämtar och knäpper i runda slängar 200 bilder på amerikanen.
Autentiskt samtal senare under kvällen:
Cornelia: Vart har du din nya bästis?
Jonas: Va, vem?
Cornelia: Ja, Jimmy. Ni har ju hängt hela kvällen.
Jonas: Jimmy? Du, Cornelia… han är helt utvecklingsstörd.


Graveyard: fantastiskt som alltid, även om jag ska erkänna att jag hade samma skarpa skärpa som den här bilden när de spelade.


Mary Hardass och bjässen som håller takten i Annihilation Time.


Graham: Alltid glad, enormt trevlig och en sådan glödande gitarrist att det för tillfället saknas motstycke i rockvärlden. Kolla på det där leendet! Inte kan han ha angripit några vakter, inte.


Mary Hardass gör det enda rätta och dyrkar vid Troubles altare.


Sista Sekunden: Snabb, melodiös trallpunk med en Vice Magazine-ekiperad hob på sång. Denimshorts? Crazy.


We're a happy family, pt 1.


We're a happy family, pt 2, innan 50% av familjen vräks från fartyget.


Reunion: Anna, Cornelia, luftgitarr, Ellen.


Annitilation Time: Tyvärr en besvikelse, även om det smärtar mig att erkänna det. Bra, men långt ifrån bästa gången jag sett dem. Jimmy var, för att låta som en trist IOGNTO:are, alldeles för full för sitt och bandets eget bästa. Han var mer intresserad av att stoppa micken innanför gylfen, jävlas med vakterna, förstöra rökmaskinen, klättra på staket och stärkare, än av att sjunga.
Dock: fortfarande bättre och mer kuk, fitta, rock’n’roll, Chuck Berry än 85% av banden på Sweden Rock Festival.

Jag och Jimmy pratar om varför han ska lämna Annihilation Time. Han förklarar att han, till skillnad mot de andra, är helt ointresserad av att lyckas med bandet och bli en rockstjärna. Varje gång de övertalat honom att göra en konsert för något företag – Vice Magazine, Converse etc – har han mått skit och känt sig smutsig. Som sig bör.


Krillebus, Matte (Springsteen-entusiast), Krisse (Disorder-fanatiker). Missa inte att deras band Imperial Leather spelar på 44:an med Subhumans nu på onsdag.


Annihilation Time-rockers.


Jimmy: Men åhhhh, jag vill klättra på högtalarna trots att de vinglar likt en Piratpartists trovärdighet i politiska frågor.
Scentekniker: Jag tycker det är en mycket dålig idé. Jag lyfter ner dig med våld.
(Jimmy placerar en liten vit handuk på scenteknikerns rakade skalle. Stämningen blir, om möjligt, ännu liiite sämre.)


Notera avskyn och föraktet i scenteknikerns blick.


Masshysteri: numera en kvartett.


Anna med otroligt livstrött, nedlåtande blick. Sekunden efter att bilden togs säger hon ”jag tror nog inte det blir bättre än så här, jag går och lägger mig”, och gör just det. Ser ni killen i blå jeansjacka nere i vänstra hörnet? Det är Annihilation Times roddare. Han tillbringar natten på bortamatch, och kommer tillbaka dagen efter för att finna att både alla hans väskor och hela hans turnésällskap är avsatta i ett helt annat land. Åh, vilken ångest.


Monotonix.
Låta publiken spela på trummorna?
Plyschshorts?
Spontant jammande?
Fucking hippies.


Krillebus, Oskar, Natalie i luren, en okänd kvinna i gul t-shirt.

Telefonsamtal kl. 04.03.
”Hallå?"
"Hej. Heter du Natalie?”
”Eh, ja.”
”Jag heter Christoffer. Har du en pojkvän som heter Oskar?”
”Ehhhh… jaaa…”
”Han hann inte svara när du ringde. Han är för full för att lyckas ringa tillbaka själv. Kan du ringa honom nu på en gång så lovar han att svara?”
”Eh, ok”.

Krillbus 1.38: Making friend wherever he goes.

Oskar berättar även att Anton valt att stanna hemma då han och Nikki ska ha barn typ exakt när som helst. Då jag och Cornelia diskuterat just lämpligheten i att åka på en rockbåt när barnets ankomst är så nära förestående, applåderar vi att Anton tog ett moget och stabilt beslut. Kudos.

Visst är det fantastiskt att diskutera främlingars förehavanden?
Bloggosfären: Bygger broar.


Bine och Krillebus. Vi har känt varandra så länge att vi båda minns när den andra var straight edge.


Mattias Ottosson älskar med Annikas kamera. Hoppas hon är bättre på det här med skärpa än vad jag är.


Massäck rules.


Jonas hår är som en egen levande enhet.


Två medlemmar i Driller Killer kikar förbi.


Krillebusporr.


FRA-Jonas: ”Alla ska med!”


Mattias Olov Ottosson.
”För bövelen vad vackert Sverige är! Och Stockholms skärgård är imperiets kronjuvel! Nej du, gubbe, nu tar vi oss en hutt och tänker på hur vi ska fira nationaldagen”.


Cornelia antastas av högerspöke:
”Ja hej, jag representerar partiet Nationens Väl. Har du funderat på hur du vill hylla Sverige på vår stolta nationaldag?”
”Nationaldag? Flagga? Nation? Väl? Fuck jälva off.”



Soldäcksspex med Cornelia och Mattias Olov Ottosson.


Joel: en glad festivaladmiral trots sviktande publiksiffror.


Blandade skötsamma hardcorekids i en pianobar.
Peter (till höger) visar upp sina moves från dansgolvet kvällen innan.


Amanda (i förgrunden) med damsällskap.
Väntar med andakt på känslan av fast mark under fötterna igen.