Subhumans på Kafé 44: en odyssé i bilder, glasögon och Domar

Indisk förfest med Goth-Henrik, Petri, Anna och Jess (invandrare). Det är idel sura, ansträngda miner innan Petri föreslår tema jazzhänder. Det lättar lite på stämningen. Petri hajpar sedan Hour of 13, som Goth-Henrik självklart redan har i skivhyllan. Inte jag.


Mattias, Mattias, Amyl, Martin. Kristoffer.

Befriade från basbojorna modell 138 bränner Imperial Leather av hela sitt kommande album ”Unconditional conditions”…


…som kommer att se ut så här. Nationaldagsfirande sålt separat här.


Patrik Domar plåtar punk. Mattias spelar punk.


Döm om min förvåning när jag upptäcker att jag har en vit hatt-dubbelgångare. Patrik Domar fotar vidare. När kommer bloggen?


Subhumans. Dick har glasögon. En gång för länge sedan, på den tiden jag saluförde vinyl, försökte jag sälja en Victims-lp till Karl i The Vectors. Det var då ingen brydde sig om Victims, innan deras existens förvandlades till en virvelvind av festivalspelningar, limousiner, USA-turnéer, Cristal, bling och million dollar productions. De var bara ett bra band, helt enkelt, och jag tyckte det kändes rimligt att försöka sälja deras skiva till Karl, trots att han är en fullständigt gränslös Sex Pistols-fanatiker. Discharge, liksom. Karl tog lp:n, vände på den, såg bandbilderna, lämnade tillbaka den till mig och sa ”nej tack, jag köper inte skivor med folk som har glasögon av ren princip. Finns bara ett undantag: Public Image Limited.”
Ja, vad kan jag svara på det? Bara att hålla med.


Jess och Krillebus med Subhumans i bakgrunden.


…and the Domar plåtade on. Frågor på det?

Otroligt inspirerande att se Subhumans. Det är så sällsynt, ja i princip icke-existerande, med gamla brittiska punkband som fortfarande tror på annat än att berika sina plånböcker. Som bildades för snart 30 år sedan och aldrig lagt av, återförenats, lagt av, återförenats, lagt av, återförenats. Som fortfarande tycker att ett sönderslaget bankfönster och en tegelsten i ett snutansikte är det vackraste som finns. Som kan leverera ett politiskt anarkomellansnack som känns trovärdigt, samtidigt som de skjuter av den ena drivande punktorpeden efter den andra. Som fortfarande har glöd och gnista och diy-djävlaranamma, såväl på scen som i hur de bedriver sina affärer.

Subhumans tre sista spår på Kafé 44 – ”Mickey Mouse is dead”, ”No”, ”Religious wars” – är orgasmiskt. Och då skräder jag inte orden. Daniel såg dem i Borlänge (Bollnäs?) 1984 och kan inte svära att det var bättre då, jämfört med nu. Okej, de hamnar, precis som alla sina landsmän då och då i ska-land, precis som du kan råka trampa i hundbajs när du är ute och promenerar i innerstan. Men de gör det ändå kanske en miljard – 1 000 000 000! – gånger bättre än The Clash, detta latrinband som får varje manlig svensk rockskribent med gubblicens att famla amfetaminhetsigt efter superlativen. The Clash? Fooking wankers mate. Så jag förlåter Subhumans sina baktaktsbakslag. De har ju trots allt skapat den ultimata punklåten i form av ”Religious wars”.
”Anarchy in the UK”?
”Sheena is a punkrocker”?
Förbannad studentflaksmusik.

När jag var 15 visade jag texten till ”No” (”No I don’t believe in Jesus Christ/My mother died of cancer when I was 5/No i don’t believe in religion/I was forced to go to church/I wasn’t told why) för min mor, och förklarade att Gud icke existerar. Hon skakade på huvudet. Jag tror att det här kan ha skett i samband med att jag tvingades till konfirmation av min familj. Numera har jag lite bättre belägg för mitt gudsförnekande än Subhumans-texter. Men det är befriande att de fortfarande står kvar lika orubbligt vid sina ideal som jag gör.