Roadburn 2010: En odyssé i suddiga livebilder, att krypa till korset och nu får det vara nog

Eftersom min dag för dag-rapportering kom av sig på grund av askregnets demoraliserande effekt, kommer här korta recensioner på alla band jag såg på Roadburn. I bokstavsordning. Första delen kan ni skåda här. Men först en aptitretare:


Mmmm… Vad lockande det är att äta kött!


Astra och ett jättehuvud. Årets överraskning. Jag äger skivan, helt okej, värt att kika på. Men helvete. Helvete. Vilket driv och ös – trots progrockrunkandet. Fem låtar på sextio minuter, de två första är en kvart långa styck. Dubbelhalsad gitarr, dubbel uppsättning Moogsyntar, dubbel uppsättning progressiva kromosomer. Jag älskar skiten. Min chef Lovisa avlider av eksem.


Death Row. Pre-Pentagram och alla de låtar som världens doomfanatiker känner till som just Pentagrams signaturmelodier. ”Relentless” och ”Death row” är strålande. "All your sins” och ”The ghoul” likaså. Publikfriaren ”Sign of the wolf” saknas sorgligt nog.

Klassisk doomrock utan krångel och med en basist som ser ut som den ultimata, livsfarliga hårdingen. Charles Bronson möter Javier Bardem möter Conan Barbaren. Jag får en helt ny respekt för basister som spelar med fingrarna.


”Look… into the eyes of maaadness!”
”No dice.”


Jex Thoth. Gruppen som jag inte skulle se då jag avfärdat deras album som ett luftslott. Jag kryper till det upp-och-nervända korset och erkänner att jag haft galet fel. Från första låten ”When the raven calls” är jag fast och ett inbitet fan. Irriterat viftar jag bort hippievibbarna samt indiekredden och dyrkar.

Tänd ett ljus och låt det brinna.
Jex Thoth är dyngkåt och hur ohelig som helst.


Högklackat och levande ljust: ett måste för den rätta ockulta stämningen.


The Lamp of Thoth. Death Row-Henrik-favoriter. De snabba riffen låter alla som Bad News ”Warriors of Genghis Khan”. Det gillar jag. De långsamma riffen är lite för stereotypt svängiga, ungefär som Saint Vitus fast utan punken. Det ogillar jag.

Mellansnack: ”Does anyone like to walk in the forest? This is about satanic shenanigans in the forest”. Sedan kör de en låt vars första textrad lyder ”I was walking through the forest just the other day”. Då är det dags att blada.


Moss. Death Row-Henrik hävdar att det är monstruös volym, den högsta på hela festivalen. Jag håller inte med och jag sitter ändå på en högtalare och får hela ljudspjutet rakt upp i röven. Men jo, nog jävlar vräker de på med sin anti-svängiga massaker med förstärkarna på tretton. Trettio minuter och tre låtar är alldeles tillräckligt för att Krillebus ska vara nöjd. Det är trots allt relativt innehållslös musik

Cornelia efter att ha sett klippet: ”Jag gillar verkligen inte doom. Det där skulle jag kunna spela, det är bara att slå ut på gitarren”. Det sa de om ”Mona Lisa” också – det är bara att rita en brud.


Nachtmystium. Snygg backdrop. Men jag minns helt plötsligt varför jag bara såg en halv låt på Hole in the Sky 2008.

Och här är lite skvaller, saxat från mig själv: Tecken på självironi (avståndstagande?) är att Nachtmystium sålde t-shirts med texten ”white powder, not white power”. Skvallercentral: Den töntige gitarristen i Devil’s Blood hoppade in och spelade i Nachtmystium. Den ordinarie gitarristen fick kicken förra veckan för att han spöat på sin flickvän. Om han sitter inne för det eller ej är oklart.


Pagan Altar. Death Row-Henrik har lääänge tjatat om Pagan Altar. Jag har fulladdat och lyssnat med ett halv öra. Nu inser jag storheten. Klassisk heavy metal en millimeter på rätt sida om Spinal Tap. Att sångaren ser ut som en fet Rod Stewart – inklusive rätt frisyr, uppknäppt skjorta och strandraggarsmycken – gör faktiskt livet lite bättre. Årets andra överraskning.


Sarke. Fantastisk röst, helt okej riffande. Men Nocturno Culto har inte stått på scen så ofta i sitt liv. Det märks. Efter två låtar är det snarke deluxe.


Thorr’s Hammer. Bisarrt hög volym. Det blir upploppsstämning när de flyttar starttiden och hela mitt sällskap missar allt utom sista kvarten. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med sista kvarten. Mäktigt ur ett rent sonisk perspektiv men mest enahanda och nyanslöst.

”Fan, Stephen O’Malley ser ganska cool ut ändå”, säger jag, sekunden innan Stephen O’Malley släpper gitarren och ställer sig och headbangar samtidigt som han gör djävulstecknet. Ridå.

Han ser för övrigt ut som en perfekt ihopmorfning av Daniel Ekeroth och Pest-Krille. Stilig karl! Precis utanför bilden, till vänster på scenen: En mindre stilig karl med straight edge-tatuering.


Triptykon. Celtic Frost-låtarna gör mig oförklarligt lyckligt. Jag har inga rimliga skäl. Jag var inte ens särskilt peppad de två gånger jag såg Celtic Frost. ”Babylon fell” som andra låt är ett genidrag. ”Procreation of the wicked” – none more heavy. Och vad finns det att säga om ”Circle of the tyrants” som inte redan sagts? Inget, säger jag!

Entusiasmen smittar av sig på Triptykons eget material. Jag ångrar liiite mina hårda ord i Close-Up gällande debutalbumet. Sedan hör jag Tom Warriors tonårstruliga helgon.net-texter och luftslottet imploderar. Mannen har trovärdighetsproblem. Inte minst för att han köper sina mössor på samma ställe som min mormor.


Nocturno Culto sjunger ”Dethroned emperor”. Det är en bra bit på väg mot magiskt. Vilken röst. Tom är avis. Det gör han rätt i att vara.


Witchcraft. Blixtinkallad häxkonst för att ersätta de band som försvunnit i askregnet. Tre nuvarande medlemmar och en ex-trummis på plats gör ett band. Av förklarliga skäl inte den stabilaste Witchcraft-konserten. Men jag låter dem glida lite på den här på grund av omständigheterna. Kudos.

Ute ur bokstavsordningen, ute ur leken. För gott:
Comus. Jag gav det en chans. Nej. Nej. Nej. Folkmusik från hembygdsgården blir inte rå och ondskefull bara för att texterna avhandlar ruggiga ämnen. Brutalt snygg merch dock.

Så, nog om Roadburn. Inte en rad till om detta. Nu siktar vi på sommarens festivaler: Punk Illegal, Getaway Rock, Hole in the sky.