Jag har nästan helt slutat bry mig om vinylsinglar. Storleken gör verkligen skillnad. Njutningen blir så mycket längre och mer avslappnad med tolv tum istället för sju. Lat-fucking-het.
Idag dök det dock upp två hjälpsändningar från nära och kära, i syfte att chocka mig ur passiviteten. Natur och Perdition kommer från Henry, min man på Manhattan som vill att jag håller mig ajour med de senaste NYC-snackisarna. De byttes mot Bombus och D.S.-13. Storfräsaren använde sig av Fedex. Jag nöjde mig med Posten.
Graveyard kommer från Graveyard och byttes mot min välsignelse. De har den redan: idag, imorgon, för evigt. Läs – här.
Små sjutumsälsklingar, vad ska ni bli när ni blir stora?
Inlägg
5 kommentarer:
Ännu drygare ska de bli när de blir stora. Håller med, har hatat dem rätt hårt de senaste 4-5 åren men lysnnar man primärt på en musikstil som spottar ur sig sjuor får man väl nöja sig antar jag.
Har precis upptäckt storheten med formatet, mycket tack vare ett nyväckt grävande i punkträsket. Vad är det för hylla?
Verifieringen på det här inlägget är distsity. Det ligger rätt bra på tungan.
Tomas K: Det roliga är att först trodde jag att hela din kommentar handlade om Graveyard…
Sved: Det är en utgången produkt ur SS-Sturmbannführer Kamprads sortiment på KZ IKEA. Egentligen en cd-hylla, men det går att ta ur hyllplan för att justera till vinylstorlek. Mkt bra. Tyvärr var jag korkad nog att göra mig av med skjutdörrarna i någon flytt. Det ångrar jag nu, på den här sidan baranfödsel.
Vilken underbar syn! Men kan hålla med om att 7:or är kul om man bor vid skivspelaren och ska underhålla, men för lyssning i allmänhet så förderar även jag 12 tummaren, lathat, nja, snarare smidighet. Hade man varit lat så hade man spelat CD eller en spellista från hårddisk eller Spotify.
En random näve 7" och ett par kalla öl = Guuuld!
Skicka en kommentar