Peace & Love: en odyssé i bilder, Sonic Ritual och apostlahästar

2 x talande beskrivningar av the Peace & Love experience:

Lördag kväll, tidigt. Jag och Viktor sneddar in för att kika på Lädernunnan. Vi kommer mitt mellan två låtar och Jonas Almquist håller ett långt anförande om att de fått förfrågan om att medverka i ”Allsång på Skansen”. Han pratar och pratar och framstår mest som superdryg, fast inte på ett coolt rock’n’roll-sätt, helt enkelt för att han inte är särskilt cool. Sedan kör de ABBA:s ”Gimme gimme gimme”. Det låter skit. Det ser skit ut, med viss reservation för busen Silver. Viktor säger ”fy helvete vad vedervärdigt” och vi är ute ur lokalen innan Lädernunnan ens hunnit till första refrängen.

Lördag kväll, sent. Jag tappar bort hela gänget och beslutar mig för att gå och kolla själv på Faith No More. Jag går och går och går och går. Jag passerar horder av småstadsfjortisar, wiggers, hatfyllda reggaeförsäljare, bijouterier och langosstånd. Jag går i eoner. Ingen av alla de festivalknegare jag frågar har den blekaste aning om hur jag ska hitta till rätt scen. Jag går, går, går. Jag köper en kall, horribel vegetarisk pizzabit för 30 kr. Och sedan, tja, då går jag lite till. Till slut hittar jag rätt och ser scenen långt där borta vid horisonten. Mike Patton är stor som en myra. Gruppen spelar ”Surprise you’re dead”. Jag inser att jag aldrig gillat Faith No More och att det mesta de gjort är överskattat nonsens, kraftigt utdaterat samt hårt märkt av 1990-talets bisarra ljudklimat. Jag vänder mig om och går tillbaka till utgångspunkten. I bilen hem bråkar jag och Linnéa om huruvida System of a Down snott hela sitt stuk av Faith No More. Backspegeln: topp 3 mest onödiga diskussionerna någonsin.

Och just ja, vi spelade också. Det går bra nu.


Jens, Viktor, Sanna.

It ain't easy for Sonic Ritual #1:
Vi lyckas inte ens ta oss till Borlänge utan att byta däck halvvägs.


Viktor, Sanna, Linnéa, Krillebus, Goth-Henrik.

It ain't easy for Sonic Ritual #2:
Viktor har varit på USA-turné med Nitad – där han för övrigt made the headlines och fick tillbringa 10 timmar i ett ”Spanarna på Hill Street”-liknande häkte – och landat kl. 20 kvällen innan. Med andra ord har vi inte setts alla fyra sedan vi spelade med Graveyard på Debaser den 2 maj. Lösning: opluggat rep på Heavys altan, komplett med d-takt på plastbord och vindspel istället för cymbaler.


Manuela och en röstlös Goth-Henrik.


Looki, looki! Officiell veganlogo. Sjukt värt.


Sebastien Tellier och Gudrun Ensslin.


Jens, Sanna, Viktor i glamorös backstagebar.


Ronnie från Triada får förklarat för sig vart uttrycket ”viftar irriterat bort” kommer ifrån. Han blir mycket nöjd.


Immortal Technique rappar om att Bush låg bakom 9/11. Jonathan var dock mer intresserad av att veta om jag, med min tvivelaktiga blandrasbakgrund, kan använda ordet ”niggah”. Jag är osäker, men då killen i Immortal Technique gör det borde det fungera för mig med. Eeeller?


Jonas, Jonathan och Daniel diskuterar korruption och vem som har dyrast solglasögon. Jonathan vinner med sitt par, värda 2 800 kr. Stört.


The high society ritual: ”Made it Ma! Top of the world!”


Linnéa, Viktor, Henrik, Christoffer.

Notera klassiskt Studiefrämjandet-trumset.


För bättre livedokumentation på oss kan ni besöka Rockfoto och Magnus Peterssons snygga fotografier. Ett exempel:




Pelle och Goth-Henrik i manlig vänskapskram.

Pelle från In Solitude dyker upp efter att vi spelat. Han gick och gick och gick och letade och letade, men hann ändå inte fram i tid för att se oss. Som kompensation ger han oss ett obscent coolt blandband.


Tack som fan!


Efter vår konsert kan vi bara fira genom att supa på en parkering och lyssna på Electric Wizard så högt som den stackars Volvon kan prestera. Our heavy metal parking lot ritual cvlt grows…


Jag får för mig att vi befinner oss mitt i en Okej-fotografering av Sabaton och spexar loss. Nästa bild: Hela bandet låtsas stå och pissa mot en vägg. Roligt! Jag skyller på sponken.


Viktor: #1 rödtjutsfanatiker.


Graveyard: Bäst, som alltid.


Dj: Person som spelar bra musik som folk vill höra.
De här två grovt töntiga lallarna backstage: Inte det.