Poison Idea i Stockholm: En odyssé i suddiga bilder, ensamhet, Hard Core, eld och dj-mosh

Ibland när jag sitter ensam i alkishörnan på Carmen tillsammans med tre fårade och dödstysta stammisar och ljudlösa ”Hannah Montana” samt TV4-skatornas ”Förkväll” på platt-tv:n, ätandes vegetariskt skrovmål med stor stark och desperat sms:ande ”hallå, jag är på Carmen om du är i närheten” till alla jag känner som ska på kvällens konsert men utan att få ett endaste svar, ja, då är det oundvikligt att känna sig som en av Martin Kellermans mer nedsläckta serieepisoder.


Det mångkulturella horns up-samhället: Umeå, Umeå, Åtvidaberg, Linköping, Falun, Umeå.


Modde och Death Row-Henrik visar varför Nitad ställer in.


Night Fever. Bra, men inte religiöst såvida du inte är en seriös danskofil. För en bild på sångaren Salomons fullständigt orimliga tatuering, klicka här.


Nitade vid scenkanten: Benis, Viktor, Modde. Seriösa Danmarks-entusiaster som dyrkar Night Fever.


Mathias, gitarrist i Night Fever, visar upp västen. Death-Row Henrik säger ”mycket väl godkänt, kanske liiite för många kända band bara”.


Social Circkle. Bra, men inte religiöst. Märkligt att se ett amerikanskt band som vill vara ett svenskt band som vill vara ett amerikanskt band. Batiktröja från Government Warning.


På vägen mellan 44:an och Strand visar storstadsbusen Petri lantisen André hur vi rullar i Stockholm: Vi hänger i trappor, super och snackar amstaffar.


På Strand: Johan (arrangör), Elin (dj), Maria (dj). Dock: Kvalificeras förberedda laptopspellistor med preparerade övergångar verkligen som dj:ande? Vad säger facket?


View for the dj haven: Linnéa, a.k.a Sonic 113 Bom, och Björn, a.k.a. General Doom. Två av de mer otippade karaktärerna på Strand denna kväll. Som sagt: Alla var där.


Jag ska sluta ta konsertbilder 1: Iron Lamb debuterar.


Jag ska sluta ta konsertbilder 2: Henry Fiat’s Open Sore debuterar ny sättning. Avslutar med dubbelt basballuns.


Domar och Counterblast-celebritet. Domar berättar hur skakigt det är att skicka iväg sitt barn på dess första egna resa, att du som förälder är sinnessjukt mycket mer nervös än barnet själv. Jag bävar när det blir Olivias tur om x antal år. Jag blir nervös bara av att sitta på jobbet i åtta timmar utan att få en stadig ström av sms och mms från Cornelia.


Jag ska sluta ta konsertbilder 3: Domar tar konsertbilder längst fram. Ordningen är återställd.


Hasse i tröja som tar sikte på Mattias. Mattias i huvudbonad som tar sikte på Frankrike. Hänt i Hard Core Extra: Hasse har efterfest till sjubläcket hemma hos sig med Poison Idea på plats. Jag missar då jag bladar hem i kristen tid. Bakislördag med spädbarn lirar inte riktigt.


Jag ska sluta ta konsertbilder 4: Poison Idea. Det har sagts mycket om gruppens framträdande. Konsensus verkar vara det här, det vill säga tvärt emot min åsikt. Jag har noll kvalitetskontroll gällande mitt absoluta favortiband som jag dyrkat sedan jag var 13 år gammal.
They had me at ”Getting the fear”, ett sådant tidsstoppande mästerverk att jag tappar andan.
Ett coverband med rätt sångare? Må så vara.
Men historiens bästa låtmaterial räcker en bra bit på vägen.


Hard Core mosh. Jag klarade för övrigt av mitt årliga stagedivande. Det brukar bli en per år – i år skedde det under ”Plastic bomb”. Atmosfären och kärleken i lokalen just då var kärnvapenbestyckad. Minst sagt.


Igen: 800 betalande. Stört.


Jerry A: The light child that never goes out.


Firestorm.


Dadde (arrangör) med överpeppad 138 (dj), för kvällen okarakteristiskt icke-blasé. Som Mattias sa: ”Tycker du själv att det är skitbra, ja, då är det allt du behöver veta.”


Death Row-Henrik och 138 under Poison Idea. Kommentar:
”Skrev tidigare under dagen på det gamla goda sepeforumet:
Nuffran 5/5
Poison Idea 2/5”
Det var helt klart mer givande för mig att kolla in dig än att kolla in bandet. Tack för en bra show! ;)”

Vad kan jag säga? Jag tappade skiten. Totalt.


Ja, vad sa jag? Toootalt tappad skit.


Jerry A och jag med Close-Up innehållandes min intervju med honom. Jag intervjuade honom förra gången bandet var i Sthlm, i april 2004.
I juni 2006 var jag på turné i USA och tillbringade tre hela dagar i Portland, Jerrys hemstad. Vi hade mailat en del innan och avtalat om ett hemma-hos-reportage. Jerry gav mig tummen upp och sitt telefonnummer. Väl i Portland tillbringade jag tre dagar med att telefonterrorisera honom och lämna meddelanden på hans svarare. Inte ett ljud hörde jag tillbaka.
Yannick i Tragedy, som försökte släppa Poison Idea på Feral Ward innan han förstod att det innebar pengaslukande problematik värdig ”Lyxfällan”, berättade att Jerry alltid är hemma. Han lyssnar på svararen när den går igång och är han på fel humör, tja, då svarar han inte. Snörpligt för mig. Det hade blivit kungen av punkartiklar.