”Good friendly violent fun in store for all/Get up off your ass and toxic waltz/If you hit the floor/You can always crawl”
Du kan hävda att du lyssnade på Riistetyt, Vulcano och Kuro när du var 13 år gammal. Det är en efterkonstruktion. Med största sannolikhet bar du mjukisbyxor offentligt och tyckte att sena Meshuggah och Biohazard var toppen på den musikaliska evolutionen. Precis innan det var du villig att dö för Anita och Televinken. Innan det förstod du ingenting förutom gurgel och bebisprat.
Ingen är cool som barn. En absolut förkrossande majoritet av barn är direkt ocoola samt lider av en total avsaknad av fingertoppskänsla och god smak. Och så ska det vara, inget snack om den saken. Låt barn vara barn så länge de vill. Tvinga inte på dem din vuxensmak bara för att du är större, starkare, smartare och kan Andres Lokkos budord utantill.
Det är beklämmande när människor redan från dag ett ska försöka fostra sin avkomma in i en mall av felfri musiksmak. För att använda en förolämpning som ofta riktas åt mitt håll – det är beyond skitnödigt. Och innanför tullarna i Stockolm, där samhällsgruppen hipster/ mediaelit har sin högborg, är detta skitnödiga fenomen som starkast.
Visst, du kan sondmata din unge med obskyr brittisk indie redan på BB, men i slutändan spelar det ingen roll. Han/hon kan ändå inte skilja på första The Jesus and Mary Chain-demon och Amy Diamond förrän om sisådär 10-12 år. Du är inte bättre än bonnläppen som köper bodies med AC/DC- eller ”Min pappa är hårdrockare”-tryck på.
Att hävda att ett barn som ännu inte kan prata gillar en artist, men ogillar en annan, är befängt. Om Olivia gråter när vi lyssnar på UFO men skrattar till Confuse, betyder det inte att hon fördrar japansk dammsugardistad noisehardcore framför brittisk sjuttiotalshårdrock. Det betyder med största sannolikhet ingenting. Och om vi dansar till Clockcleaner, min dotter och jag, så betyder det inte ett smack. Hon kommer ändå inte att ha mer förståelse för amerikansk monoton noiserock med drag av Nick Cave, Cramps, Watain och Big Black. Hon kommer förmodligen att föredra ”Hits for kids” och Doktor Mugg när det i sinom tid blir dags för henne att utveckla en egen smak.
Som sig bör.
Och svart på vitt, nere vid kritan, på nollpunkten:
Det spelar ingen roll att du tvingar din avkomma att spisa gangstarap (mord, crack, hoebangin’) istället för ”Smurfhits” (smurfa, sarsparilla, smurfande). Du kommer ändå inte att förstå vad han/hon gillar, lyssnar på eller pratar om när tonåren väl kommer. Du blir inte den coola mamman/pappan hur hårt du än försöker. Varför? För att det är omöjligt enligt alla naturlagar.
Repeterar: Inte. En. Cool. Förälder.
”You think that you’re really hard/You think that you can mosh/Got your suspenders and got your boots/You’d better wear armor you fuckin’ fool/We mosh until we die/We mosh until you try/You think that you can try/But can you do… the Olivia mosh?!”
I övrigt: Varför köpte jag senaste Paintbox? Urgh. Sammanfattning: Ledmotiviet till ”Beverly Hills 90210” (som Refused körde live).
Inlägg
8 kommentarer:
Jag köper gärna av dig Paintboxskivan!
när jag var liten bebis och hade kolik gick tydligen min pappa omkring med mig mot axeln på nätterna och spelade progg och reggae (Bob Marley) och väldigt länge fick jag ont i magen av reggae och progg hatar jag fortfarande intensivt (men, det kanske inte har så mycket med koliken att göra, utan mer med att det är värdelös musik).
Så, musiken lämnar ju vissa spår. Sen tror jag, helt ovetenskapligt, att ett barn som växer upp i ett hem där det spelas mycket musik, mycket olika typer av musik dessutom, blir ett lyckligare barn och kanske även ett musikaliskt barn.
så länge du håller Olivia borta från Mora Träsk så är allt gott.
OT: Alla mina hamstrar har hatat Kenji Kawai.
Jag vill minnas att jag älskade Teenage Fanclub när jag var en sisådär 7-8. Inte för att de var indie, utan för att jag tyckte att de lät som Hanson. Så, tja: W-O-R-D. Barn är inte coola.
Du har nog rätt i det du säger, men jag köper hårdroxkläder till min lilla tös på 16 månader då jag har ett par kronor över ändå för att jag tycker det är så jävla gulligt+tufft. Inte konstigare än att ha ett nonsens-tryck eller hello kitty tycker jag. Hon dansar olika mycket till olika musik och uppskattar framför allt Dio, Bubbles, Graaf (som i systrarna, ja) och tidiga Morbid Angel om man ska döma av reaktionen musiken får.
Som förälder tycker jag också man har rätten att inte behöva dra hem all möjlig jävla skit bara för att utsätta sitt barn för ett brett spektrum av musik, utan jag får spela VON-demos dygnet runt om det är vad jag gillar - då det är dags kommer intresserade barn börja gräva själva ändå. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag skulle bli lika glad ifall lillan tar på sig en palestinasjal och första Kent-plattan eller för stora byxor och dåtidens hippaste hopp sprutar ur framtidslurarna som om hon skulle tjyv-låna farsans jeansjacka och smyga iväg Damnation-EPs till polarna då hon ska tjuvröka och spela tuff.
Jag har ingen aning om vad jag egentligen ville ha sagt mer än att man ska göra som man känner för, men vafan.
Min erfarenhet av föräldrar och barn och musik är att det man växte upp med när man var liten dumpade man som pesten så fort man kunde, sen när man börjar bli "vuxen" upptäcker man att man mer och mer börjar gilla det man växte upp med.
Farsan var en hippie och hade en enorm vinylsamling med bara skogsflum å protestfolk. Jag började (faktiskt, no creddpimpling) lyssna på black metal så fort jag kunde köpa min första egna skiva. Totalt antihippieflum (farsan tyckte Black Sabbath var otäckt). Nuförtiden köper jag plattorna farsan hade då skitdyrt på ebay och klär mig som honom i fransar och mocka från 70-talet.
Så har dottern en smurfhits-period hela tonåren, play it cool och rätt var det är hälsar ni på henne i hennes nya lägenhet och möts av Amon Duul (eller ja, i ditt fall nå japansk hardcore el nåt)
J: Ett mycket välformulerat OCH peppande inlägg. Kudos, Däremot är du ute och cyklar gällande mig och Masshysteri. Jag tror att jag ska försöka ta mig tid och ork att svara på det senare. Ja.
Skicka en kommentar