I’m Barcelona bastard and I hate you

Beautiful Barcelona, olé! Och nej, vi åt inte tapas. Inte en enda jävla tapas. Fuck you, tapas.

Det blev en långhelg i Spanien – helt befriad från allt vad barn, internet och mobiltelefoner heter. Inget gäck. Noll uppkoppling i sjuttiotvå timmar. Skakigt.

Jag: Du inser att du nu kommer att få njuta av Krillebus i tre dygn helt utan mobil och datamaskin?
Cornelia: Du menar att jag kommer att inse hur glad jag ska vara över din besatthet? Det här kan nog bli en läxa för oss båda.

Så. Därav avbrottet i min dominans av bloggosfären och därav anledningen till att det ännu finns chans att vinna Paper-tävlingen.

Mer om resan senare. Vi återvände sent igår natt och jag sitter på jobbet helt groggy, kängad och sänkt på opiatmättad hostmedicin. Jag har dock noterat att under min radioskugga har Japan så när utplånats, och att hardcorenationen nu står inför nukleär ödeläggelse.

Söndagens löpsedlar frontade med Eric Saades ”superseger” i Melodifestivalen.

Guds kuk.


Triumph des streetfashion fascist.

Jag: Kan verkligen vilket land som helst smälla upp en triumfbåge? Paris, Berlin, Rom, Barcelona…
Cornelia: Det är ändå den i Paris som är mest känd, det är den alla tänker på.
Jag: Säg det till Hitler.
Cornelia: Han är död.

Jag blev stoppad av en fotograf på gatan som ville att jag skulle posera i en gränd. Han samlar på gatumodefashionistas och gillade min uppsyn och mitt stuk. ”No smile, look down, I want the hate look, you have a great look” löd instruktionerna. Jag följde dem utan problem.