Den obekväma listan #2: den ultimata dåren

#2: Guns N’ Roses med ”One in a million” från ”G N’ R Lies” (1988)
Jag har varit alldeles för slapp. Tiden susar iväg, och när jag inte lyckas hålla samma ambitionsnivå som I Förbund Med Omoralen blir det lätt att jag kapsejsar och sprutar ur mig inlägg om annat. Men nu, med ”Chinese Democracy” alldeles runt knuten, är det dags att damma av #2 på min lista över de mest politiskt obekväma låtarna i samlingen. En del tycker att förmodligen att det är enkelt att plocka fram den här gamla hatjuveln från 80-talet. Guns N’ Roses – mer mainstream än så blir det inte. Och det är där tjusningen ligger.
Visst, jag hade kunnat plocka fram någon stentrist Rupture-sjua som fyra personer i hela Sverige bryr sig om. Men ”One in a million” spelas dagligen, förmodligen just i denna sekund, i tusentals svenska folkhem. Det är låten jag själv sätter på 4 på morgonen på en efterfest och spelar 4 gånger på raken. Varför? För att den är så ofattbart brutalt jävla stenhård i all sin diaboliska, akustiska enkelhet. Den innehåller vissling, gaturealism, hat svart som tjära och begynnelsen av en galenskap som skulle få Charles Manson att rodna. Världens farligaste band där och då? Utan tvekan.
”G N’ R Lies” har sålt 12 000 000 exemplar över hela världen. Guns N’ Roses som band har totalt sålt över 100 000 000 skivor. Betänk det när ni insuper dessa textrader:

”Police and niggers/That’s right/Get out of my way/Don’t need to buy none of your goldchains today”.

Bara lite snuthets och N-ordet, inte å farligt. Det kan jag leva med. Sedan inleder W. Axl Rose vers två med:

”Immigrants and faggots/They make no sense to me/They come to our country/And think they'll do as they please/Like start some mini Iran/Or spread some fucking disease/They talk so many goddamn ways/It’s all greek to me”.

Detta är inte någon marginaliserad vit makt-grupp. Detta är inte Shining-Niklas som väser ”förbannade jävla hora” och "jag måste mörda dig" om sin egen mor. Det är inte ens S.O.D. och deras ”Speak english or die”. Detta är världens just då utan tvekan absolut största akt som släpper en hatlåt mot bögar, invandrare och svarta. Och, här är godbiten, Guns N’ Roses fortsatte att ha en enorm karriär även efter. Visst, lite kontroverser blev det. Men det klarade gruppen av genom att skuffa fram blattealibit Slash att göra press. Han förklarade att texten skildrar hur bonnläppen Axl anländer till syndens näste Los Angeles och chockas – chockas! – över Sodom och Gomorra-stämningen i staden. Jag flyttade från Umeå till Stockholm men började inte hata minoriteter för det.
Detta skulle aldrig lira idag.
Scenario 2008: Sångaren i Coldplay kommer till replokalen och säger ”Cherrio lads. Listen, I really hate ’em Pakis and fucking faggots. Let’s make a song against that, shall we?”. Gitarristen svarar ”jolly good, I’ll go put the kettle on!”. Nej, det skulle aldrig släppas. Och om det gjorde det, så skulle Coldplay aldrig mer få plugga in sina förstärkare någonstans i hela den fria västvärlden.

Jag säger det igen: 80-talet, laglöst land.

Kuriosa: i många år, och då menar jag mååånga år, gick jag omkring med ett tidningsurklipp i plånboken. Jag laminerade det till och med. Det var ur en Expressenkrönika av Mats Olsson från slutet av 80-talet. Han hade varit på en presskonferens med Julio Iglesias. En reporter hade ställt sig upp och frågat:
”Mr. Iglesisa, Slash har sagt att du har knullat mer brudar och ställt till med mer jävulskap än Guns N’ Roses någonsin kommer att göra. Vill du kommentera?”
Det ville inte Mr. Iglesias. True story.

2: Den politiskt inkorrekta listan