Igår gästade alltså världens mest omtalade författare, Roberto Saviano, festivalen. Killen var i stan för att närvara vid premiären av ”Gomorra”, filmen som bygger på boken som tvingat honom att leva som en tunnelråtta. Hans säkerhet bestod av 4 livvakter, ett par civilklädda poliser ledda av Robinson-Martin, några väktare samt dörrvaktande volontärer. Jag hörde till den sista gruppen. Tyvärr har jag inga fotografier eftersom privat plåtande var förbjudet och jag inte ville riskera att bli offentligt nerbrottad och förnedrad av en före detta dokusåpakändis. Boss Git presenterar Saviano, han kommer in, livvakterna placerar ut sig vid scenen och Git börjar intervjua den dödshotade författaren. Saviano ser trött och allmänt less ut, håglös och oengagerad. Bra så långt.
Efter 10 minuters intervju applåderar publiken och Saviano rör sig mot utgången, dörren bredvid dörren som jag vaktar. Han stannar, börjar konferera med sin fru och sin säkerhetsstyrka, och sedan börjar han gå mot mig. Mannen har bestämt sig för att se filmen och har siktet inställt på det lediga sätet mindre än en halvmeter framför där jag står. Saviano sjunker ned i stolen som en säck potatis, gnuggar pannan och avger en aura av livströtthet. Killen som har sätet bredvid blir stel som ett lik och ser ut som han ska skita på sig.
Plötsligt är jag omgärdad av män med blanksvettiga pannor, kostymer och hörsnäckor. De ser nervösa ut. Fast den ena av dem är faktiskt så kort att jag blickar ned rakt på hans begynnande flint, så han ser mer ut som en liten tomte än en nervös livvakt.
I det här läget rusar två tankar klart och tydligt som skenade godståg genom min hjärna:
1. Tänk om någon försöker något och jag räddar Saviano. Slänger mig hjältemodigt framför mördarens kula, får medalj, blir omskriven, tackas av kungen och påven, får hänga med Bono etc etc.
2. Hur stor är belöningen på hans huvud, kontra hur många år jag får på kåken. Jag är mindre än en armslängd bort från en man som maffian lovat ska vara död innan jul. Ingen har genomsökt mig, eller någon annan heller för den delen. Hade jag haft en pistol… Här blir jag utsjasad, något som gör mig glad för jag slipper se ”Gomorra” igen.
För bakom all uppståndelse är själva filmen rätt tråkig. Bottenlös misär, javisst, men inte så bra. Fula människor i solkiga träningskläder som står i ruiner och säljer kokain, och då och då dödar de varandra. Få röda trådar, osammanhängande, ointressant, inga karaktärer man sympatiserar med och med en dokumentär känsla – inte en film för Krille.
Istället går jag ut i foajén, sveper ett glas Campari och beger mig hemåt medan jag funderar på min framtida karriär som asesino.
torsdag 27 november 2008
Krille vs. Roberto Saviano
Etiketter:
Roberto Saviano,
Robinson-Martin,
Stockholms filmfestival 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
HAHAHA. Fan vad man blir stolt över att känna dig när man läser sånt här.
Skicka en kommentar