Dee Snider: fuck me and marry me young

Sonic Ritual sammanställer en välbehövlig lista för helgen:
Mest underskattade skivorna som är sviiinbra men ingen bryr sig för de släpptes som uppföljare till ett stilbildande album:

1. Slayer ”South of heaven”.
2. Judas Priest ”Defenders of the faith”.
3. Venom ”Possessed” och ”At war with Satan”.
4. Poison Idea ”Blank blackout vacant”.

Linnéa vill även peta in Black Sabbaths ”Sabotage” med motiveringen att ingen gillade den när den kom. Jag är skeptisk. Numera ställer alla klockan efter de 6 första Black Sabbath (i själva verket borde de ställa den efter ”Born again”-tidzonen).
Själv vill jag slå ett slag för Twisted Sisters ”Come out and play”. Visserligen är föregångaren ”Stay hungry” inte särskilt stilbildande, men väl en miljonsäljande hit. Därför viftas än idag ”Come out and play” irriterat bort av heavy metal-entusiaster världen över. Och visst, den är inte helgjuten. ”Leader of the pack”? Helst inte.
Men bara titelspåret är tillräckligt för att få mig att vilja köra nävarna genom ett skyltfönster. Är det… är det… en antydan till d-takt jag hör? Är det hårdrockens främste frontman som sjunger hårdare och bättre än någonsin? Åh, helvete, ge mig mer.
Dee Snider: den ende kristna helnykterist jag har respekt för.
Så djup är min respekt och beundran, att jag till och med förlåter honom textraden ”yes, even God loves rock’n’roll” samt de övertydliga religiösa metaforerna i ”Kill or be killed”.

Har någon förresten noterat att Danko Jones snott hela konceptet för sitt livesnack från ”I believe in rock’n’roll”?

I övrigt: Pyramidos nya demo är ett utmärkt sätt att börja dagen på.