Helgens sämsta: efter att en gång i tiden ha ägt två exemplar av Alice Coopers ”Goes to hell” (1976), så äger jag nu inget.
Vem har jag lyckats ge bort dem till?
I övrigt: efter ett gräl med i Linnéa i lördags så bestämde jag mig i morse för att ge ”Use your illusion” 1 och 2 en omvärdering. Lönlöst. Jag tog mig inte ens igenom hela tvåan. Mot slutet av ”You could be mine” ger jag upp och byter till Sadus ”Illusions” (10 kr på en loppis på Umeåkers travbana för 15 år sedan). ”Use your illusion”-dubbelsläppet kvarstår som de mest överskattade skivorna i rockhistorien. Två gigantiska, tja, luftslott, helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Vi brukar dra rätt lika mannen men här är du fan ute och cyklar.
Något
så
inåt
helvete
också.
Jävla rockhistoria av rang. Det är vad vi snackar om.
Ingen skugga skall dock falla över Sadus.
rockhistoria, schmockhistoria. folk sket på sig över att ngn släppte två dubbelalbum samtidigt, men glömde att 50% av materialet (minst) bestod i rent blaha-blaha.
Jag var på en av spelningarna i Globen innan albumen släpptes. Fortfarande håller jag den som en av de tre bästa spelningarna jag sett tillsammans med Blue for two i Saluhallen i Karlstad och U2 i Globen på Achtung baby-turnén. Albumen är svinbra men hade kanske mått bra av att slippa typ fem låtar.
Hoppas jag har upplyst dig om detta för, men du har helt rätt. Det där bandet släppte 1,5 bra plattor, de som man kan associera med intagande av föda, resten är överskattad skit.
Jag har aldrig tyckt om GnR. Så sent som i somras lämnade jag i vredesmod en bar när de spelade kräkmedlet Sweet Child of Mine. Jag _TÅL_ inte rösten.
Jonathan Strandlund har ju uppenbarligen aldrig varit på en enda bra konsert i hela hans liv om det där är topp 3.. JÖSSES!
Jag rymde hemifrån för att se GN'R 1991, och UYI är knappast överskattade skivor. Det är är väl ingen i dagsläget som skriver upp dem som något från en annan värld? De brukar inte ens nämnas när man i musikdokumentärer och dylikt pratar om dubbel-album, utan då är det ju Smashing Pumpkins som nämns från 90-talseran.
Personligen överskattar jag dem säkerligen, men sedan har jag aldrig heller påstått att jag har någon vidare musiksmak så min rygg är fri.
Skicka en kommentar