Köpenhamn: en odyssé i bilder, heterosexuell tvåsamhet, västerländskt frosseri och vinyl

Trots min ambivalens för Danmark som nation och företeelse (referens) bestämmer vi oss för att ta en romantisk helg i Köpenhamn. Varför? Tja, varför inte? Sista semestern som duo på cirka 18 år, samt en chans att undfly det svenska midsommarfirandet, som jag om möjligt föraktar mer än Danmark.


Cornelia med jättepattar.

Tack vare tips från Jannicke får vi korn på Hotel Fox, ett halvslitet men gemytigt hotell med individuellt designade rum. Ödet spelar oss rakt i händerna och vi tilldelas ”You are a baby”. Fox bjuder även på ”award winning breakfast in a glas”. Eh. Ja.


Ytterligare tips från Jannicke leder oss till Riz Raz. Den vegetariska buffén (falafel über alles!) är prisvärd om du, som jag, kan äta din egen vikt och fortfarande så upp. Ölen på bilden är däremot den utan tvekan, bortom konkurrens, absolut tokdyraste öl jag någonsin druckit. Stor stark: 90 svenska kronor. Inte ens Arlanda knäcker det. Cornelias läsk stämplar in på 55 kronor.


När Krillbus får cheesecake och strawberry daiquiri…


…njuter han så här mycket.


Barnporr? Kommando? Kupp? Ät och drick? Va?
Kan någon som förstår detta språk översätta vad i helvete dagens kvällstidningsdrake bjuder på för anskrämliga nyheter.


Äta banan i KPH: Det nya svarta.


Cornelia: None more Köpenhamn.


Coco-Thrash go crazy, fast and fast, insane!


Halifax Burger erkänner på sina egna väggar att djur är söta, kan prata och därför int bör ätas. Det viftas dock irriterat bort av en talande, köttätande… eh, slang. LSD, anyone?


Vegburgare och något billigare starköl. Läsken kostar dock fortfarande 55 kr. I Danmark är kolsyrat, smaksatt vatten som flytande kokain.


Dansk frukost: Stor stark och bacon uppfött under Chelmno-liknande omständigheter. Ja, vad annars?


Källare – check.
Levande ljus - check.
H.P. Lovecraft - check.
Rödvin – check.
Lurande, mystisk hatt – check.


Efter denna laktosförintelse bestämmer jag mig för att jag måste börja behandla min intolerans med respekt.


På natten hittar vi en obskyr kanal som visar en fasansfull, amerikansk tillställning vid namn Fashion Rocks. Det tar oss ett bra tag att lista ut att det inte är en prisutdelning. Inget delas ut förutom lovord till den eviga symbiosen mellan rock’n’roll och mode. Det tar oss även ett bra tag att klura ut att galan är från 2008. Ledtråd: Chris Brown medverkar, och han är ju persona non grata sedan han tyckte det var en bra idé att spöa upp flickvännen på en parkeringsplats tidigare i år.

Hur som helst: Precis allt som gör rock’n’roll fränt har effektivt skalats bort från det här arrangemanget, ett fucking lustmord på coolness. Se ovan för exempel: Mary J Blige sjunger en Motown-duet ihop med Kid Rock. Eh. Dö. Tyvärr saknar jag en bild på när Black Eyed Peas slaktar Rolling Stones, och när Fergie sjunger ”Call me” ihop med Deborah Harry. Jo, jag vet, Blondie är ännu ett av dessa makabert överskattade band som gamla gubbreliker går lös över på landets kultursidor. Jaaa, de spelade på CBGB:s 1976, det gör dem inte automatiskt till ett punkband. Men ändå. Harry, var inte du cool en gång i tiden? I alla fall tillräckligt cool för att inte skämma ut dig på scen ihop med ett ”methpundande aerobicsluder” (Martin Kellermans ord, inte mina). Eller, vänta. Det är 30 år sedan du var cool senast.
Det var inget.

Cornelia: ”Egentligen borde jag ta på mig glasögonen. Men jag vill faktiskt inte se bättre.”


Chris Cornell och Pussycat Dolls? Alltså, Chris, var inte du co… Nej, glöm det. Det var inget.

Topp 3 värsta som Krabban kan komma hem och säga:
3. ”Mamma, pappa, jag vill bli en Pussycat Doll!”
2. ”Mamma, pappa, jag har funnit nazismen!”
1. ”Mamma, pappa, jag har funnit Gud!”


Här sjunger Kid Rock förra årets stora sommarplåga ”All summer long” ihop med vad som återstår av Lynyrd Skynyrd. Kid Rock målar rockpoetiska bilder med hjälp av meningar som ”we didn't have no internet”, och genom att rimma ”we were trying different things” med ”we were smoking funny things”. Stort. Mest önskar jag dock att flygplanskrascher varit lika effektiva 1977 som 2009.

För de som är intresserade av mer moderockiga pinsamheter avslöjar lätt gogglande att Fashion Rocks ska hållas här!
I Stockholm!
Nästa helg!
På Berns!
Flämt!

”Fashion Rocks anordnas för första gången någonsin i Skandinavien. Projektet förverkligas genom ett unikt samarbete mellan Berns Salonger och Media Rocks Group och sponsras av Max Factor. Heta artister tar plats på scen samtidigt som några av de främsta modeskaparna i Skandinavien visar sina kollektioner inför den kommande hösten och vintern. Evenemanget presenteras av världskända Lydia Hearst (Supermodel of the Year 2008) och äger rum på Berns Salonger.”

Makalöst. Och för dina 465 kr får du se – Veronica Maggio. Storslaget.
Du får även se Skull Defekts, prettobandet som nyligen gjorde en Ulf Lundell efter sågningen i senaste DZ.


Coco-Thrash med krabbkläder från Småfolk och en koreansk pressning av Bathorys ”Hammerheart”, komplett med textpapper och biografi på koreanska.


Vår designade uteterass. Oh, arty.


Resultatet efter besök på Rock Uglen, Accord och Repo Man.
På Rock Uglen drar jag fram ett ex av Crude SS ”Who’ll survive” ur singelbacken. Originalpress på Uproar från 1983. Prislappen: 200 danska kronor. Jag börjar kallsvettas. Darra. Andas tungt och ansträngt. ”Det här händer inte, det händer bara inte”, tänker jag, och tror att jag gjort mitt livs vinylkap. Sedan ser jag: En forntida ägare har klippt ut den lilla pojkens ansikte ur omslaget.
What.
The.
Fucking.
Fuck.

Vem gör något sådant?!

Obs: I den goda smakens försvar har jag undvikit, trots Cornelias enträgna uppmaningar, att fota varje skylt i Köpenhamn som det står ”bøg” på.