Idag hände det som jag suktat efter så länge, så länge. Äntligen. Jag fick det där mailet från en engagerad läsare, det som ifrågasätter varför jag inte skriver mer om invandrare som begår brott. Mailet som undrar varför jag i hela helvete inte skriver om alla dessa abnorma mänger av ”hatbrott” som brunhyade människor utsätter vita för.
Visserligen var mailet respons på en artikel som jag har absolut ingenting med att göra. Men ändå. Nu är jag med i laget. Det är bekräftat, klappat och klart, klart och betalt.
Jag ingår i den smygkommunistiska pk-vänsterpyramiden vars syfte är att störta allt det blonda svenska ner i en blandrasig sörja av fördärv. Det går bra nu – level tre bitches! Medlemskort, t-shirt, nyckelring, reserverad p-plats, hemliga handslag. Bring it on. Jag vill ha rubbet.
När jag kommer hem har jag fått en lååång, massproducerad kommentar till det här inlägget. En anonym (givet!) person vill prompt veta varför vi inte får debattera invandringen och dess kostnader.
Och yes, mina damer och herrar, formuleringarna ”ankare” och ”dyker familjen upp som av ett trollslag” förekommar. Bravo, men – delete. Nu när jag vet att jag är en del av konspirationen att utplåna Sverige är det mitt jobb att inte släppa fram sanningssägande, hyggliga skattebetalare som vill att media ska ta bladet från munnen och sluta hyckla. Som sagt – level tre, bitch. I’m coming for you Promoe.
Så hur firar jag denna milstolpe i min karriär? Genom ett klassiskt och helsvenskt blot. Det är ju trots allt valborg – det blir tacofrossa.
Morgonträning på matta: inte death metal men förbannat hardcore.
Påminnelse: Om jag bodde i Göteborg skulle jag fira valborg exakt här. Getting the fear in GBG! FTW alla ni graveyard sluts, funeral bitches, scallywags och luffare! Själv går jag på Invasionen.
Jag vet inte hur Obliteration ser ut. Men jag hoppas att de ser ut så här. Filthy looks produce blasphemic hooks.
Jag älskar flåbusen som får en spruta rakt i venen av ett en kille i rullstol. Rullstolsmannen säger ”det lönar sig att vara cp”. Flåbusen, med Alexander Skarsgård-uppsyn, säger ”gratis knark FTW”.
Kudos i kvadrat, Pontus Lundkvist.
Vem hade kunnat ana att det är Promoe som styr vad du får och inte får säga i pk-kontrollerade Sverige? Han som verkade så trevlig den där kvällen i NYC för tusen år sedan. Nog för att han hatar Sverige och svenskheten och vägrar kalla en negerboll för en negerboll, men att han skulle bajsa rakt i munnen på vanligt hygglig SUV-rattande folk…
Nej, det kunde jag aldrig tro. Skäms, skäggvegan.
Pro(moe)logen som leder upp till pyramiden är klockren parodi av rättshavererande högerspöken på world wide web. Men den är för grötig för att fulfotografera och blogga upp. Så köp Galago. Då får ni även ta del av bloggosfärkollegan Rebecka ”Neonbibel” Ahlbergs framtidsvision. Dystopi med en fröjdefull, Knaveansk Settman-touch.
Kudos Rebecka.
Mer Galago: Någon som kallar sig ”Hjalmar Falk” – noll trovärdiga träffar via Goggle – skriver om bloggrasande gällande Lady Gagas ”skinnpaj med obskyra punklogor”. Bra formuleringar i texten: 1. ”Jag säger inte att det var bättre förr, men det är sämre nu.” 2. ”Bara för att Google (sic) finns så är plötsligt alla konnässörer, vilket betyder noll utrymme för någon att verkligen vara det.”
Vem är denne liggbara Hjalmar?
Mer högerspöken: Jag kan stjäla serier från kulturkommunister men jag vågar inte snatta bilder från fotografer på kända sajter. Så jag får länka hit och ber er titta på bilden till höger. Tänker ni vad jag tänker? Äntligen Bert, din gamle führer. Äntligen.
Eftersom kommentarerna här har urartat i en progdebatt om Pink Floyd, känner jag mig nödgad att dra en tråkig anekdot om min egen relation till gruppen.
Umeå universitetsområde, Universum. En skivmässa i tidernas begynnelse. Jag vill lägga mina pubertala små syltfingrar på en bootlegvideo med Misfits. Uppvuxen som jag är med Venom och Nuclear Assaults officiella vhs-släpp, anser jag att bra kvalité är ett måste. Jag har sagt det förr och säger det igen: ingen har koll som ung.
Jag har dubier kring huruvida denna liveinspelning från 1982 kan möta mina högt ställda kvalitetskrav. Igen – noll koll. Jag frågar skivnasaren, som i min dimmiga minnesbank ser ut exakt som Comic Book Guy. Han skrockar och säger ”ja, hade det varit Pink Floyd hade jag blivit besviken, men för Misfits är det rätt bra ljud och bild”. Jag skrockar också, trots att jag inte kan relatera till ett endaste ord han säger. Sedan köper jag videokassetten.
Efter det har jag aldrig brytt mig om att forska i Pink Floyd.
Bortsett från endollarsexemplaret av ”Dark side of the moon” som står i hyllan. Den får stanna mest för att andrahandsvärdet är just en dollar.
”We can go, Murphy’s Law/We can go, Nuclear Assault/We can go, Metallica/We can go, Motörhead/We can go, DRI/We can go, Olivia.”
Cornelia: Drack du bara tre öl igår, som du sa när du kom hem? Jag: Nej, jag drack fyra, varken mer eller mindre. Cornelia: Ha! Jag visste det. Jag: Så gör jag alltid. Jag drar av en öl. Säger jag att jag druckit en är det två, säger jag två är det tre. Och så vidare. Cornelia: Du gör en Maria Montazami. Jag: Förlåt? Cornelia: Montazami köper en Montblanc-penna som kostar 600 dollar. Men det vågar hon inte säga till Kamran, så till honom säger hon att den endast kostar 125 dollar. Precis som med ditt ölavdrag. Jag: Ja. Precis så är det.
Soundtrack:Astra, Dungen, Danava, Gang Green. Jag lyssnar så mycket på Astra just nu att det är osunt. Tidigare ikväll föreslog jag för en nära vän att han ska döpa sitt nyfödda gossebarn till just Astra.
John Ajvide Lindqvists nya bok, uppkörd rakt i mitt annars så ödsliga postfack. Extremt icke-obskyr skräcklycka.
Läs min intervju med mannen här. Sorterasunder pinsam fadäs: Artikeln låg uppe i bra många timmar med namnet Johan Ajvide Lindqvist frekvent förekommande. Jag skyller på sponken.
Idag har jag hängt med Janne Schaffer. Han spelar gitarr. Och golf. Men han har inte knarkat med Tomas Ledin på 1970-talet.
1. Se ovan. Se till höger. Annonser på I Just Can’t Hate Enough. Varför? Uteslutande för att det är coola festivaler som jag själv ska åka på. Och jag får något för det. Så nej, det blir inga McDonald’s- eller Modegallerian-annonser i fortsättningen heller.
2. Jag har, i smyg, börjat gillar Khoma. Hur gick det till? Är det åldern? Barnet? Mesigheten? The whackness?
Jag: Nej, inte särskilt. Plus att det var inte en enda person som vi kände där. Eller kände igen, för den delen. Noll kändisar. Och Teresa hävdar att folk stirrade på vårt gäng.
Lisa: Vad, var ni bara rockers eller?
Jag: Nej, men nu i efterhand kanske vi såg lite udda ut. En skinnpajrocker i skinande nya vita skor, en lokförare, en i rött hår och blottarrock samt två bögar, varav en sportade samma look som Brad Pitt i ”Snatch”. Blandat gäng, alla ska med.
Jag vägrar köpa det här. En klockren hittepåartikel, satir i Anders Jacobsson- och I Just Can’t hate Enough-skolan.
Visst, Sverigedemokraterna tycker så. Men de skulle aldrig säga det. Eeelleeer…?
Bäst just nu: Vinyler med Undergång och Headed For Disaster. Sextrash ”Sexual carnage” och Separation "S/t” på skimrande silverblanka cd:s.
Inte bäst just nu: Men för i helvete – sluta grilla! Det är april och 10 plusgrader ute! Din kuk kommer inte att växa oavsett hur mycket kol, tändvätska och flintastek du sätt fjutt på. Gah! Dö!
Anders Jacobsson – älskad barnboksförfattare och fembarnsfar – har som ni vet hamnat i rasrelaterat blåsväder. Efter ett ytterst tvetydigt inlägg på sin blogg angående ensamma flyktingbarn, stängde huvudsajten Allt om barn ner killens digitala plattform mot allmänheten. Detta har givetvis blivit mumma för den nationellt medvetna nätmobben. Det hetsas om det vanliga: Pk-maffian, Nordkorea-fasoner, DDR, Bonnier-förtryck, ZOG och censur. Eller, ”cencur” som det ofta heter när rättshaverister på högerflanken rasar.
Och Anders håller med. På Newsmill skriver han att det ”här är ett angrepp på åsikts och yttrandefriheten i vårt land Sverige. Det är ett maktövergrepp i syfte att skrämma och tysta fritt tänkande medborgare.”
Som alla hyfsat normalbegåvade individer förstår är detta naturligtvis skitsnack. Det handlar inte om censur. Ingen har kickat ut Anders Jacobsson från the world wide web. Han är inte persona non data. Han anställdes för att blogga om sitt familjeliv. När han sedan halkade ut på minerat område och började uttrycka åsikter som hans arbetsgivare inte kan stå för, fick han kicken. Det står honom fritt att när som helst starta upp en blogg i privat regi, där han kan skriva exakt vad han vill.
Om han förbjudits att använda internet – det hade varit censur. Nu är det inte så, och patriot.nu ställer säkert upp med bandbredd och megabyte om Anders Jacobsson vill återuppta bloggandet.
Så vad sa han då? Jag saxar från Expressen:
”Då jag som ömmande fembarnspappa läser om de stackars ensamkommande flyktingbarnen grips jag av vemod, kärlek och omhuldande tankar. De små stackarna har som ett mirakel lyckats hitta hit till oss i Sverige. Små nuttisarna. Jag tycker verkligen vi måste hjälpa alla dessa små. Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid. Fruktansvärt!!! Dessa små gossebarn som likt maskrosfrön far som vilsna utlämnade lamm tultar omkring med knubbiga knän och uppsträckta armar. Kom i farbror Anders famn - allihop, alla barn från alla länder, så ska jag skydda er och leka Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Kroknosa och Stortompen med er.”
Och: ”Att ta emot flyktingar med de av FN ställda giltiga skälen är självklart, anser jag. Dock så fort man ifrågasätter den blinda massinvandringen får man rasiststämpel och blir per automatik främlingsfientlig.”
Ah, ständigt denna ”blinda massinvandring” som likt en slug vessla ämnar förstöra vårt vackra fosterland. Modigt av Anders Jacobsson att ta bladet från munnen och sluta hyckla. Eller? Nu när bajset har åkt rakt in i fläkten, backar upphovsmannen och bortförklarar allt som ”satir”. Av vad? Ska inte satir vara roligt? Något du skrattar åt?
Jag ser mig själv som ett stort fan av satir, ironi och häcklande, men förstår inte riktigt poängen. Så jag gjorde det varje journalist gör i en sådan här smetig historia: Jag gick direkt till källan. Mannen ställde gladeligen upp på en telefonintervju för att snabbt reda ut härvan*. Så här gick det:
Jag förstår inte riktigt din satir. Vad är det du är ute efter? – Jo du, Krillebus, det ska jag förklara. Alla dessa människor som kommer hit som ensamma flyktingbarn, det är helt uppenbart att det inte rör sig om barn. Många av dem har ju skägg och allt! Först kommer de så kallade barnen, ankarpersoner, sedan kommer hela familjen på 30-40 pers för att snylta åt sig bidrag. Och riskerar de utvisning blir ungarna genast ”apatiska”…
Men enligt svensk lag är du barn till och med att du fyller 18 år. Är du 16 år är du fortfarande ett barn enligt lagen – skägg eller inte skägg. – Och därför måste vi ändra lagen! Så att vi kan tackla denna massinvandring från länder där folkslagen utvecklas snabbare. Har du musch är du inte ett barn, punkt slut. Rakt tillbaka till din egen sandlåda Osama! Detsamma gäller flickorna, som i dessa länder utvecklas mycket tidigare än våra svenska jäntor.
Så en 13-årig flicka räknas som kvinna om hon är tidig i utvecklingen? – Ja, du vet väl vad som sägs i barnboksbranschen? Allt utan blöja går att töja, ha ha ha!
Tack för att du förklarar. Kan jag fråga något privat? – Shoot!
Det har länge gått ett rykte om dig i medievärlden. Tydligen brukar du åka på semester tillsammans med din mor. Och ibland, under dessa resor, när du känner dig nere, så brukar hon tillfredsställa dig. Med handen. Är det sant? – Nej.
Så det stämmer inte? Skönt, för att… – Absolut inte, tror du att jag är pervers? Först tillfredställer jag mig själv medan hon tittar, sedan kollar jag på när hon gör detsamma. Allt är över på max 20 minuter, och är ett sätt att släppa på stress som vi använt oss av sedan jag var liten. Som om min morsa skulle runka av mig… Nej herregud! Det vore väl ett synnerligen osunt förhållande mellan två familjemedlemmar. Jag har då aldrig hört på maken. Skäms, människa!
Förlåt. – Silence, I kill you! This time you have fucked with the wrong guy.
”You’ve unleashed the fucking fury.”
* Hela det här inlägget är hittepå. Jag har inte intervjuat Anders Jacobsson. Jag vet ingenting om honom, hans nationella medvetenhet eller hans relation till sin moder. Detta är så kallad satir och ironi.
När Astra spelade på Roadburn visade de klipp från tre filmer: ”The holy mountain” (1973) ”Zardoz” (1974) ”Wizards” (1977)
Den sistnämnda har jag sett. ”Wizards” är cool i teorin men farsartad i praktiken. De fräna scenerna är exakt de som alla grupper använder som krydda i sina liveshower – och jag har sett minst tre stycken göra det. Resten av rullen är LSD-hippie-buskis.
Så. Cornelia är ute och stuffar till vampyrdisco, Olivia sover sött och jag klämmer ”The holy mountain”. En väldigt, eh, speciell film fylld med så mycket religiös symbolik och mysticism att påven och Ofermod framstår som måttfulla i jämförelse. Bonusnakenchock: Rikligt med såväl sjuttiotalsbuske som sjuttiotalspenis.
Trailern gör den rättvisa:
Väl värd två timmar av ditt liv. Och är det inte något band som stulit musiken som hörs i trailern? Låter absurt bekant.
I övrigt: Det är april och grannen är redan inne på sin andra grillsession på balkongen. Vad är det med den här nation och fixeringen vid att elda på kött? Det blir en lång, osig sommar.
”Rör grillvanten och det är det sista du gör. Jag lovar.”
Förfest på Swahili Bobs. Johan kör in Lucifer på ovansidan av handen. Just utanför bilden: Rödvin och Sisters of Mercy-tribals.
Suicidal Lajvar Tendencies. På sång: David Silver goes trollkarl.
Autentisk sms-konversation under konsert: Jag: Ser Headed For Disaster. Tor e med. Svinbra. Death Row-Henrik: Oj. Vi såg dom i Uppsala för tre år sedan, minns du? Då var det knappt musik. Jag: Nu e det Suicidal Tendencies, Raw Power, Annihilation Time, Excel, Beowulf, No Mercy som fan. Äkta crossover. Death Row-Henrik: Punkare med hårdrockströjor alltså. Jag: Fast de kör lajvarkläder… Death Row-Henrik: INTE ok. Jag: Seriöst. Sjukt bra. Death Row-Henrik: Äkta crossover = bättre lajv än på skiva.
The Toxic Twins. I pausen mellan banden uppfinner vi ordet ”brukspenis”. Det är ett könsorgan som inte når gigantiska Lars Ohly-mått, men ej heller är en liten mikrob. En fullt duglig, helt vanlig prima penis. En brukspenis.
Between Us. Sveriges genom tiderna mest positiva band. Alltid ett nöje att se. Notera ny snygg frisyr och gungande rörelser på scen.
NIMBY-kavalkaden fortsätter. Folk må anse att jag kämpar mot väderkvarnar. Det finns fog för den åsikten. Men här i Stockholm slåss kultureliten för att bevara utsikten över – en reklamskylt. Rimligt.
Samhällsironi: Att människor som vill avskaffa demokratin använder demokratins rättigheter för att berika sig själva och propagera mot demokratin. Klart Nationaldemokraterna ska ha sig en slant!
Nina Hemmingsson förgyller kultursidorna och gör mig glad. Än gladare blir jag av kommentaren som genast går loss om ”hatkampanj mot kungahuset”. Nej, bäste nätmobbande rättshaverist med thinnertrasan stadigt uppkörd i baktutan. Det finns ingen hatkampanj mot kungahuset. Sverige anno 2010 är ett rojalistiskt science fiction-framfall av sådana proportioner att de splatterstinna förvandlingarna i ”The Thing” framstår som rimliga.
Jag önskar det fanns en hatkampanj. Om det gjorde det skulle jag stå längst fram. Jag skulle investera i en sådan där löjligt stor skumgummihand som de har på wrestlingmatcher. På den skulle det stå ”Utförsäkra de lata svinnen på slottet”. Jag skulle vifta irriterat och indignerat och brutalt med min jättehand samtidigt som jag skrålade ”hata mer, känga ner, en kungafamilj, ja, jag vill”.
Men det kommer aldrig att hända.
Var är Ken Ring när man behöver honom?
Men. Nina Hemmingsson. Kudos. Hon är makalös. Jag förlåter till och med att hon ställde upp för de där megalomaniska, revolutionsromantiska rättshaveristerna som kämpade för Aspuddsbadet. Med det i färskt minne tacklar vi nästa NIMBY-luftslott: Slussen.
Betongborgen håller på att vittra sönder. Gå åt helvete. Harmageddon. Stalingrad up in this motherfucker – och det relativt snart. Men nej. Slussen, denna vackert gröna sommaräng på Södermalm, ska bevaras för att Petter, numera skibum i Sälen, twittrar om det. Har något alltid funnits ska det alltid få fortsätta att finnas, oavsett hur orimligt det är. Ungefär som rennäringen i norra Sverige. ”Urminnes hävd”, bitch. Rimligt.
Jonas skriver mycket insiktsfullt om det här och här:
”Det känns som den nya almstriden, menade tidningen Stockholm City i måndags och listade en lång rad namnkunniga kulturtyper som protesterar mot de nya Slussenplanerna. Det känns som en adekvat jämförelse med tanke på att det heroiska och framgångsrika medborgarförsvaret av tretton träd i Kungsträdgården 1971 fortfarande framstår som den stockholmska folkrevoltens Normandie mot sadistiska byråkraters nyttodiktatur.”
Denna förbannade almstrid, som liknelse och inspiration förpestar den fortfarande vår City Decontrol-vardag. Napalm öfver alm.
Soundtrack: Horisont ”Två sidor av samma horisont” på svart vinyl.
Eftersom min dag för dag-rapportering kom av sig på grund av askregnets demoraliserande effekt, kommer här korta recensioner på alla band jag såg på Roadburn. I bokstavsordning. Första delen kan ni skåda här. Men först en aptitretare:
Mmmm… Vad lockande det är att äta kött!
Astra och ett jättehuvud. Årets överraskning. Jag äger skivan, helt okej, värt att kika på. Men helvete. Helvete. Vilket driv och ös – trots progrockrunkandet. Fem låtar på sextio minuter, de två första är en kvart långa styck. Dubbelhalsad gitarr, dubbel uppsättning Moogsyntar, dubbel uppsättning progressiva kromosomer. Jag älskar skiten. Min chef Lovisa avlider av eksem.
Death Row. Pre-Pentagram och alla de låtar som världens doomfanatiker känner till som just Pentagrams signaturmelodier. ”Relentless” och ”Death row” är strålande. "All your sins” och ”The ghoul” likaså. Publikfriaren ”Sign of the wolf” saknas sorgligt nog.
Klassisk doomrock utan krångel och med en basist som ser ut som den ultimata, livsfarliga hårdingen. Charles Bronson möter Javier Bardem möter Conan Barbaren. Jag får en helt ny respekt för basister som spelar med fingrarna.
Jex Thoth. Gruppen som jag inte skulle se då jag avfärdat deras album som ett luftslott. Jag kryper till det upp-och-nervända korset och erkänner att jag haft galet fel. Från första låten ”When the raven calls” är jag fast och ett inbitet fan. Irriterat viftar jag bort hippievibbarna samt indiekredden och dyrkar.
Tänd ett ljus och låt det brinna. Jex Thoth är dyngkåt och hur ohelig som helst.
Högklackat och levande ljust: ett måste för den rätta ockulta stämningen.
The Lamp of Thoth. Death Row-Henrik-favoriter. De snabba riffen låter alla som Bad News ”Warriors of Genghis Khan”. Det gillar jag. De långsamma riffen är lite för stereotypt svängiga, ungefär som Saint Vitus fast utan punken. Det ogillar jag.
Mellansnack: ”Does anyone like to walk in the forest? This is about satanic shenanigans in the forest”. Sedan kör de en låt vars första textrad lyder ”I was walking through the forest just the other day”. Då är det dags att blada.
Moss. Death Row-Henrik hävdar att det är monstruös volym, den högsta på hela festivalen. Jag håller inte med och jag sitter ändå på en högtalare och får hela ljudspjutet rakt upp i röven. Men jo, nog jävlar vräker de på med sin anti-svängiga massaker med förstärkarna på tretton. Trettio minuter och tre låtar är alldeles tillräckligt för att Krillebus ska vara nöjd. Det är trots allt relativt innehållslös musik
Cornelia efter att ha sett klippet: ”Jag gillar verkligen inte doom. Det där skulle jag kunna spela, det är bara att slå ut på gitarren”. Det sa de om ”Mona Lisa” också – det är bara att rita en brud.
Nachtmystium. Snygg backdrop. Men jag minns helt plötsligt varför jag bara såg en halv låt på Hole in the Sky 2008.
Och här är lite skvaller, saxat från mig själv: Tecken på självironi (avståndstagande?) är att Nachtmystiumsålde t-shirts med texten ”white powder, not white power”. Skvallercentral: Den töntige gitarristen i Devil’s Blood hoppade in och spelade i Nachtmystium. Den ordinarie gitarristen fick kicken förra veckan för att han spöat på sin flickvän. Om han sitter inne för det eller ej är oklart.
Pagan Altar. Death Row-Henrik har lääänge tjatat om Pagan Altar. Jag har fulladdat och lyssnat med ett halv öra. Nu inser jag storheten. Klassisk heavy metal en millimeter på rätt sida om Spinal Tap. Att sångaren ser ut som en fet Rod Stewart – inklusive rätt frisyr, uppknäppt skjorta och strandraggarsmycken – gör faktiskt livet lite bättre. Årets andra överraskning.
Sarke. Fantastisk röst, helt okej riffande. Men Nocturno Culto har inte stått på scen så ofta i sitt liv. Det märks. Efter två låtar är det snarke deluxe.
Thorr’s Hammer. Bisarrt hög volym. Det blir upploppsstämning när de flyttar starttiden och hela mitt sällskap missar allt utom sista kvarten. Jag nöjer mig alldeles utmärkt med sista kvarten. Mäktigt ur ett rent sonisk perspektiv men mest enahanda och nyanslöst.
”Fan, Stephen O’Malley ser ganska cool ut ändå”, säger jag, sekunden innan Stephen O’Malley släpper gitarren och ställer sig och headbangar samtidigt som han gör djävulstecknet. Ridå.
Triptykon. Celtic Frost-låtarna gör mig oförklarligt lyckligt. Jag har inga rimliga skäl. Jag var inte ens särskilt peppad de två gånger jag såg Celtic Frost. ”Babylon fell” som andra låt är ett genidrag. ”Procreation of the wicked” – none more heavy. Och vad finns det att säga om ”Circle of the tyrants” som inte redan sagts? Inget, säger jag!
Entusiasmen smittar av sig på Triptykons eget material. Jag ångrar liiite mina hårda ord i Close-Up gällande debutalbumet. Sedan hör jag Tom Warriors tonårstruliga helgon.net-texter och luftslottet imploderar. Mannen har trovärdighetsproblem. Inte minst för att han köper sina mössor på samma ställe som min mormor.
Nocturno Culto sjunger ”Dethroned emperor”. Det är en bra bit på väg mot magiskt. Vilken röst. Tom är avis. Det gör han rätt i att vara.
Witchcraft. Blixtinkallad häxkonst för att ersätta de band som försvunnit i askregnet. Tre nuvarande medlemmar och en ex-trummis på plats gör ett band. Av förklarliga skäl inte den stabilaste Witchcraft-konserten. Men jag låter dem glida lite på den här på grund av omständigheterna. Kudos.
Ute ur bokstavsordningen, ute ur leken. För gott: Comus. Jag gav det en chans. Nej. Nej. Nej. Folkmusik från hembygdsgården blir inte rå och ondskefull bara för att texterna avhandlar ruggiga ämnen. Brutalt snygg merch dock.
Modern family: Nya barnet, gamla barnet som hatar mammas nya kille, den äldre mamman som hittat en ny yngre kille, den nya yngre killen. De hade inte ens tur med vädret.
I Just Can’t Hate Enough: Making friends on the road.
Väskan är tung och moderns vrist vrickad. Vid ett tågbyte med en minuts marginal kämpar hon desperat med barn och bagage för att hinna till andra sidan plattformen. Jag springer ut från tåget och sliter tag i väskan. Alla ska med. Väl i rullning sker sporadisk konversation med hjälp av min bristfälliga skoltyska och deras icke-existerande engelska. Jag räcker ut tungan åt dottern. Hon skrattar och är så ohjälpligt söt med sin Bullet-lugg att hjärtat brister över saknaden till min egen dotter.
Inför nästa byte kommer hon bort till oss, rycker mig i ärmen, tittar upp och ler med sin gluggfyllda mun: ”können sie bitte hilfe meine mutter”? Jag börjar nästa gråta. Den tärda modern haltar fram i smärtfyllt snigeltempo. Jag kånkar väskor. Adalisa, som jag senare får veta att hon heter, skuttar runt omkring oss och fnittrar medan hon frågar ut sin mamma om oss. Upprepade gånger säger hon ”mutti, bist der mann eine junkie?”. Jag vet inte om ”junkie” betyder samma sak på tyska som engelska, men vad hon än frågar om är det socialt oacceptabelt. Halta morsan hyschar Adalisa och ser besvärad ut.
När jag hjälpt dem till sina platser och slängt upp väskan på bagagehyllan säger jag ”auf wiedersehen”. Mamman förklarar att jag inte kommer att fortsätta resa med dem. Adalisa blir jätteledsen.
Mitt geografiska och tidsmässiga avstånd till Olivia är oöverkomligt.
Tåg från Tilburg söndag 10.36. Oräkneliga tågbyten, varav ett på 1 minut. Träffar ensam mamma med barn som ber om hjälp. Jag hjälper. Jag äter mat från McDonald’s för första gången på 14 år. Känner mig smutsig men mätt. Det brinner på Hamburgs tågstation, vi kan inte hoppa av där. Tågplanering fucked. Lokalt pendeltåg från Hamburgs hamn till centrum. Buss till Puttgarden. Där färja till Rödby. Starköl. Två olika tåg till Köpenhamn. Tåg till Malmö. Buss till Dispeter. Sova. Taxi till Svävarterminalen. Buss till Jönköping, home of Jesus och Counterblast. Sedan mer buss bredvid en korpulent, illaluktande man som andas som en blåsbälg och har en mobilsignal som överskrider Socialstyrelsens regler för konserter. Jag hatar honom.
Naturkatastrofer – bringing people together.
Andra idiotresor i mitt liv: Seattle-Minneapolis, ett svep i turnébil: 32 timmar. San Francisco-Chicago, ett svep i turnébil: 36 timmar.
Sista natten med gänget. Stämning modell Hitlers sista dagar i bunkern. En del är tröstlöst uppgivna, en del är är euforiskt galna – alla är dyngraka. Alla vet att morgondagen för med sig domedagen. Som Tomas Fucking Bergstrand sa: ”Jag har blankpolerat min Luger".
Imorgon börjar den långa resan hem. En del åker gräddfil och sitter just nu, as we speak, på en bil hem. Vissa, som jag och Death Row-Henrik, har 36 timmar tåg och buss framför sig. Vissa har inte brytt sig alls, ryckt på axlarna och tagit dagen som den kommer. Inte ett jotta fixat. Que sera, sera.
Om jag var en roligare människa och bättre på datamaskiner skulle jag styra upp en Roadburn-remix på ”Der untergang”. Hitler lackar rejält på att han inte får rulla med ”de tunga gubbsen” – Steve Von Till, Wino och Scott Kelly. Jag lämnar det till er Lisbeth Salander-hackers.
Men, om vi ska vara lite allvarliga. Vi sitter på en festival och dricker starköl och har ångest över att vi lägger två papp på en hemresa och missar en dag på jobbet. Ingen av oss är skadad. Ingen av oss är sjuk. Ingen av oss är döende eller har en sjuk släkting vi måste hinna hem till för att fånga de sista andetagen på våra kinder. Ingen är höggravid.
Som Lars i Separation en gång sa i ett illa planerat mellansnack:
”Vi måste tänka på negrerna i Afrika. De har det inte så lätt. Oj… Nu kör vi en låt!”
Extreme. Pizza. Dude.
I övrigt 1: Jag är blåst. Jex Thoth – luftslottet som sprängdes. Skallknullande bra live. Inte ett sporerspår av hippie.
I övrigt 2: Tecken på självironi (avståndstagande?) är att Nachtmystium sålde t-shirts med texten ”white powder, not white power”. Skvallercentral: Den töntige gitarristen i Devil’s Blood hoppade in och spelade i Nachtmystium. Den ordinarie gitarristen fick kicken förra veckan för att han spöat på sin flickvän. Om han sitter inne för det eller ej är oklart.
Vulkan och aska, FTW! Allt flygande är nere. Jag och Death Row-Henrik åker tåg till Köpenhamn, framme söndag kl. 22. Sedan tåg till Malmö dagen efter kl. 07. Sedan är vi fast.
Någon skåning eller dansk som kanske ändå ska upp till Stockholm och röja och behöver två glada liftare?
Maila christofferjonSNABELFUCKINGAgmail.com.
Alla tips och all hjälp mottages tacksamt. Körkort finnes.
Men vi är glada ändå.
Death Row-Henrik är glad för att han köper en av världens bästa lp:s. Grutle är glad för att han är från Norge.*
Inlägg
