Genuint intresserad av störande litteratur

Jag har ett svart hål i mitt minne. Många heavy metal-entusiaster skulle hävda att hålet gäller hela min hjärna, men nej. Bara minnet.

Jag söker titeln på en svensk bok som kom för… tja, kanske tio år sedan. Handlar om en idrottsman i Stockholm som kidnappar unga flickor, våldtar dem och skickar dem vidare till Mellanöstern, där de mördas under oerhört sadistiska och grafiskt beskrivna förhållanden. Den är skriven ur atletens synvinkel och är väldigt Bret Easton Ellis-influerad. Extremt jobbig att läsa. Vissa scener hemsöker mig ännu.

Vad heter boken och författaren?

Ronnie James Dio:One of the vilest people in the music industry

Nog om detta. Vad sägs om att ta tillbaka Ian-eran? Lilla My lurar gillande i bakgrunden och konstaterar krasst att det är ”Ian > Dio” som gäller. Själv undrar jag mest hur en simpel hyllningsnotis till Slipknot kom att handla om Dio. Och hasch.

The Haschtomte Gate – closure.
Kudos till alla som kommenterat uppskattande på inläggen här under. Kudos till alla de som mailat, ringt in eller sms:at sitt gillande i detta vulkanutbrott av digitalt överförbar sinnessjuka. Kudos även till främlingen Jesper, som kommenterar här. En hårdrockare som läst och fattat. Att han sedan tycker att själva notisen är dåligt skriven är självklart helt okej. Kvalité är ytters subjektivt.

Jag vill lyfta fram en sak som Daniel påminde mig om igår när vi diskuterade den överrumplande helgonförklaringen av Ronnie James Dio. För sju år sedan gick forne Dio-gitarristen Vivian Campbell ut i pressen och kallade sin gamle boss för ”en av de uslaste människorna i musikindustrin”. Ett par år senare kontrade Ronnie James Dio med att kalla Campbell för ett ”satans rövhål” och ”en bit bajs”. Sedan rundade han av med den subtila önskningen ”I hope he fucking dies”.

”I hope he fucking dies” – minsann? Hat värdigt Krillebus.
Den starkaste av alla tobakssorter.

Det är värt att minnas den här mediala pajkastningen, mitt störtfloden av hyllande, meningslösa pressreleaser från nollor och föredettingar som alla försöker skrapa ihop lite gratis pr med hjälp av en känd, död artist. ”Oh, han var så fin och snäll och göllig”, ”oh, han var godheten själv”, ”oh, han var perfekt och den bästa sångaren någonsin och jag träffade honom aldrig men jag har lyssnat mycket på honom och mitt band som du aldrig hört talas om har precis släppt en ny skiva”.

Fuck. Jävla. Off.

För även om han kallade sig Gud så var Ronnie James Dio ingen gud. Vi behöver färre gudar, inte fler. Han var en människa som du och jag. Han bajsade, skrattade, grät, blev arg, rökte en jolle, knullade, svettades, pruttade, blev svartsjuk, runkade, fick ont i skallen, blev bakfull, tog sig en stänkare då och då – precis som du och jag. Och då och då önskade han även livet ur folk på ett våldsamt, hatiskt sätt.

Det känns befriande. Gräsrökandet och ”I hope he fucking dies” ökar bara min respekt för Ronnie James Dio. Vila i frid.

Men vänta tills Ozzy dör.
Då.
Jävlar.

P.S. Jag är fortfarande chockade över kontroverserna kring ordet ”haschtomte”. Fuck me. Cornelia och Åsa, som läste texten innan den gick i tryck, reagerade inte heller. Cornelias rimliga kritik fick mig däremot att ta bort ett snårigt, svårbegripligt resonemang kring Kent, knogjärn, emo och Slipknot. Pust. Tänk om det gått i tryck.

Jag var däremot nervös inför tankekedjan emo, Slipknot, brutalitet, SS. Ingen har sagt ett ord om det. Haschtomte – Hitler: 1, 0.

Chaos as a co-driver: Grande guns, bigger roses

Obaren: Haschhög och bred scen. Någon hamnar alltid utanför.

Under The Haschtomte Gate går jag och ser Grande Roses på Obaren, mitt på finaste Stureplan. En extremt otippad hajp från min sida då jag inte lyssnar aktivt på något som ens är i närheten av deras musik. De kallar sig själva för post-alt-country indie. Jag kan inte relatera till ett ord. Jag sluter bara ögonen och tänker på D.A.D.

Live får Grande Roses en hård, nästan krautig, Wipers-framtoning med drag åt Sisters of Mercy-monotont mörker. Eller för att använda alla rockjournalisters #1 term: nerv. Plus att de spelar på beundransvärt hög kudos-volym med tanke på hur mesiga de egentligen är som band. Det är inget kross direkt, om jag säger så.

Lyssna på superbt driviga ”Nothing and then nothing more” här. Eller kanske ödesmättade, hårt stålsträngade doomrockaren ”Factory” här.

Jag tycker det är underligt att jag gillar Grande Roses. Göran i Grande Roses tycker det är underligt att jag gillar Slipknot. Eller, gör jag det? Juryn är fortfarande ute gällande den domen.

Bonus: Jag har sänkt min första öl på Riche. Överskattat hak. Bara en stor kostymkarneval. ”Stalkin/Walkin in my big black boots/The KKK has got three-piece suits”.

”Chrille borde helt enkelt skriva mer om metal för folk som fattar metal och hyckla mindre om moral”

”Däremot är det sinnesjukt underhållande hur detta trve metalhead skrävlar på sin ’hatiska’ latteblogg om att han minsann inte har reklam för mcDonalds och att han hatar köttätare, SD och är så jävla fiiiiiin feminist när hans löning uppenbarligen kommer, helt eller delvis, från aftonhoran (!) som gärna riggar nynazister framför dörrar och har fullt med porrannonser...”

Eftersom det just nu är extremt många som läser I Just Can’t Hate Enough – över 2 000 unika besökare igår – tar jag tillfället i akt att lyfta fram mina auktioner på Tradera. Jag säljer barnkläder, damskor, knullserier, krig, punk, hardcore, metal. Om ni alla bjuder friskt så slipper jag acceptera Aftonhorans nynazistriggade sedlar i lönekuvertet, och kan istället fokusera på moralhycklandet.

Vi tar en sinnessjukt obehaglig och moraliserande video på det.

Home of the haschtomte:Rock’n’roll children can’t read for shit

Den genomsnittlige hårdrockaren förstår lika mycket av 1200 tecken på en kultursida, som en tio månader gammal bebis förstår av tacklistan på ”Live evil”. Men det gör inget. De har det bra ändå. Tut-tut.

Jag vet att jag är kvällstidningsskadad. Men idag finns bara ett ord:

Chock.

The Haschtome Gate är pur chock i min lilla hjärna.

Jag är genuint och uppriktigt skakad över de hatiska reaktioner som min notis om Slipknot-basisten Paul Grays död har piskat fram. Mitt förtroende för människor och deras intelligens var rännstenslågt till att börja med. Det har nu sänkts ytterligare, rakt ner i kloakerna.

Hård-fucking-rockare. Vilket skandalöst korkat pack. Och då ska de oheliga gudarna veta att undertecknad sannerligen inte är någon nobelpristagare. Men ändå. Jag kan efter nio år i grundskolan och tre år på gymnasium läsa, tyda, förstå och ta till mig information. Detsamma gäller inte de Dio/Slipknot-fanatiker som rasar på Aftonbladet, Facebook, Sweden Rocks forum och Flashback.

Bedömningen står fast: P-a-c-k.

I kommentarerna till det här inlägget – varning, ej metalanpassat språk! – gör den gode Steve gällande att mitt förakt för kändisar är jantebaserat och består av hederlig svennebananavundsjuka. Okej, fair enough. Men när jag försöker hylla kändisar, helt utan elaka baktankar, går det käpprätt åt helvete. Läxan är lärd: Skriv inte på kultursidor om sådant som kan attrahera läsare som inte är vana att läsa kultursidor. Stilen och språket och tonen är för svår.

De grövsta kommentarerna på artikeln har plockats bort – inte av mig – men de som ligger kvar är förbluffande bakom flötet. Som den uppretade och upprepande signaturen Brimstonemetal, 38 år, som slår fast att ”artikelförfattaren liksom Aftonbladets kulturredeaktion är tydligt tokvänster så det kan du gissa om det skulle kunna komma en sån artikel”. Eh.

Som om vänstersympatier gör det omöjligt att förstå heavy metal. Ja, det är så vi vegetariska råkommunister rullar. Religion och hårdrock är opium för folket! Bort med skiten, spotta på kuken, in med den i röven på Ronnie James Dio, fort som fan ska det gå, hårt och våldsamt!

Nej. Så är det naturligtvis inte.

Trots meningen ”Slipknot var en av 00-talets viktigaste grupper” anser kommenterarna – läst, ej greppat – att jag inte hyllar Paul Gray tillräckligt. Men det är inte mitt största övertramp. Nej, det är att jag kallar Ronnie James Dio för ”en glad haschtomte som bejakade livet och sjöng om regnbågar”. Att kalla karln livsbejakande och glad är inte, inte okej. För att inte prata om den, i mina ögon, lättsamma titeln haschtome. Bad, bad mistake.

För det ”kallar man möjligen någon man utan minsta tvekan vet är beroende av hasch”. Haschtomte jämförs med de betydligt grövre och mer negativt laddade orden ”knarkarsvin” och ”tjuvdjävul”.

Seriös – vad har ni för människosyn?

Han var ingen Bob Maley. Men att Dio gillade att då och då klippa en hövding är en välkänd hemlighet i branschen. Jag kan dock förstå att gemene headbanger inte känner till det.

Men om det nu är så – föringar det hans konst eller karriär? Gör det hans makalösa musikprestationer mindre värda? Självklart inte.

En majoritet av all epokavgörande konst är tillverkad av råalkisar, psykopater, pillertrillare, drakjägare och andra riktiga jävla knarkarsvin. Att säga att ”The last in line” blir en sämre skiva för att upphovsmannen rökte ganja, är som att säga att ”Exile on Main St.” är meningslös då Keith Richards hade en mexikansk drogkartells årsproduktion uppkörd i snoken under inspelningen.

Eller att påstå att Black Sabbaths hela produktion under de 15 första åren (!) är bajs värd då medlemmarna var så väck att de inte ens visste vilket århundrade det var. För att inte snacka om hur rutten ”Billion dollar babies” är eftersom Alice Cooper fyllde sin pool med Budweiser. Och Aerosmiths 1970-tal ska vi inte ens prata om, då… Ja, ni fattar.

Såvida du inte är hårdrockare då. Då fattar du fan ingenting.

Och seriöst, igen – vad har ni för människosyn? Spottar ni på uteliggare också?

En kamrat uttrycker gillande över hur ”högt i tak” det är på Aftonbladets kultursidor då jag får använda formuleringen ”knulla såret”. En annan tycker det är hysteriskt roligt att jag stämplas som Dio-hatare, när jag alltid brukar framhålla mannens Black Sabbath-plattor som överlägsna Ozzys – till min väns stora förtret.

En bekant från förr, som jag inte haft kontakt med på drygt 15 år, mailar och hävdar att ”det krävs ett par rejäla pungkulor för att idag kalla Dio en gammal haschtomte i kvällspressen, så all heder till dig”.

Och en icke-hårdrockig vän undrar förbryllat varför Dios fans inte tycker det är ”skönt att han inte rökte crack som han i Slipknot”. Sedan lägger han till att jag är ”bäst i landet på att provocera korkade hårdrockare”.

It’s a dirty jobb ut someone’s gotta do it.

Jag önskar bara att det inte var så förbannat jävla enkelt.
Som att stjäla godis från blinda barn i rullstol.


Har du läst så här långt? Grattis. Du är inte hårdrockare. Up the fucking ass of up the fucking horns. Tack.

Djupdykning i en dagstidnings datamaskin

Sådant som förgyller en arbetsdag.

Vi avbryter hatstormen för en fullständigt haschfri regnbåge späckad med feelgood och drakar

Fredrik, Ika, Kristin, Karolina, Jonas – tack för att ni delat med er.

Tyvärr fick jag inte igenom rubriken ”Han runkade mot mitt ben”.

Angel dust: Smoke it if you got it

”Don’t bogart that joint my friend, pass it over to me.”

Jag har sagt det förr och säger det igen – jag älskar Dave Mustaine.

”I remember talking to Ronnie — we were in catering — and I go, 'Hey, Ronnie, I just wanna thank you for taking us out on tour.' He goes, 'Yeah, man. Thanks to you for coming, too.' And I said, 'No. I mean, really. Thanks. It's really cool.' And he goes, 'Look, we could both sit here and give each other handjobs or we could smoke this joint. What do you think?' And I was like, 'Well...' So, needless to say, we smoked a joint and I passed on the handjob.”

Hade Olivia Obliteration varit en man hade han hetat Dave Mustaine Cimex Jonsson Röstlund. Mark my words.

För övrigt har jag nu fått min första tråd på Flashback. Ljuvligt som att förlora oskulden, igen. Jag jämförs med Lars Vilks, vilket känns, eh, rimligt. Tänk att det krävdes en haschtomte för att få en egen tråd. Att jag smugit in en liknelse hämtad från Tredje riket i notisen, är det ingen som bryr sig om. Märkligt. Holy heil mina små vänner, holy heil.

Jo tack, min mentala status är förhållandevis god.Själv då?

"Hela artikeln är ju helt sjukt skriven. Aggressiv och konstig. Vem är den där Christoffer egentligen? Hur mår han? Varför skriver han så bittert elakt. Det är som att han vill bygga upp negativa känslor och oförstånd för musiken. Bomboclaat!”

Saxat från Facebook angående det jag skrivit här. Jag älskar när vilt främmande människor funderar kring hur jag mår och vem jag är.

Dödsmask

Kulturnotis – här.

Det felstavade namnet är bortom min kontroll. Beklagar.

Slipknot, pre-mask:

”Emogäng?!” Fuck off din dåre!”

The happiest day in my life

Länk till sammanhang.

”Det här omslaget får mig att tänka på Hitler. Bandet alltså. Jag har bloggat om det förr men kör igen. Legenden gör gällande att det på 1990-talet fanns en tysk power violence-grupp vid namn Hitler. De släppte en LP, där omslaget visar hur Hitler (diktatorn) blir avsugen av ett litet flickebarn på ett vetefält. Skivans titel är ’The happiest day in her life’.”

Även om det tydligen är äckligt neofolk-stuk, och inte en svullen power violence-kuk, så blir jag glad. Min titel var fel men legenden är sann. Tack Jona.



Info.

SPOILER ALERT!!!Land of the ”Lost” please fuck off

Det blev gud. Efter sex säsonger av ”Lost” valde manusförfattarna att i finalen helt strunta i öns alla mysterier. De valde att göra säsong tre till fem helt meningslösa. De valde att blåsa på rakt in i efterlivet.

De valde en slutscen där alla sitter i en kyrka, flinande som dårar. Sedan öppnar Christian Shephard (men snälla ni…) dörren till pärleporten, ljuset flödar in, de heteronormativa paren kramas än hårdare, ler ännu mer dåraktigt, ljuset tar över, de kliver in i Nangijala, slut. Alla var döda och fick nu äntligen en kram av guds trygga famns.

Dra åt helvete. Dra rakt åt helvete med er fega, oplanerade, vi har målat in oss i ett hörn–upplösning. Karaktärsdriven handling? I min röv att det var det som lockade med ”Lost”. Säsong sex har bjudit på så undermåliga skådespelarprestationer att till och med producenterna för den nya Åsa-Nisse-rullen vänder bort blicken. Och den chockerande, kittlande karaktärsutvecklingen ligger på den här nivån:

Hugo: Du är en bra kille.

Sayid: Om du tycker att jag är en bra kille vet du inget om mig.

Hugo: Jag vet jättemycket om dig och jag tycker du är en bra kille.

Sayid: Okej.

Gah! Gah! Gaaaaaaaaah! Dö! Dö! Dööööööööööööööööö!

Jag hade föredragit om någon bara vaknat upp och sagt ”hoppla, allt var en dröm, tut-tut i baktutan på fansen”. Det hade varit mer värdigt.

Och så här tycker Kjell.

Bonusidioti: Notera att slutscenens kyrka har mosaikfönster som samlar alla religionernas symboler. Islam, kristendom, judendom, buddism, krishna, hinduism, ”Sagan om ringen”. Alla ska med, tut-tut.

”It’s Kurupt motherfucker/Do or die/Who gives a fuck motherfucker”

Idag, utanför Arenavägen 63, blev min cykel stulen. Tydligen är Globen crime district #1. Rimligt. Slakthusområdet, denna hemvist för mördare och avdankade dokusåpakändisar, ligger tvärs över gatan.

Jag är inte arg. Jag är bara oerhört chockad. Den har ett andrahandsvärde som kanske går att byta mot en SOFO-fika. Latten går jämnt upp, men du får allt lägga till om du ska ha en bagel.

Min före detta cykel är den billigaste herrmodellen från Cykelringen, denna storblåsande sol-och-vårar-kedja. Noll kvalitet, noll trve kvlt-attraktion, noll på snygghet, noll på allt. Den var täckt i klistermärken från Annihilation Time, Misery, DSB och Merciless Death. Och den var låst. Så varför, varför denna ansträngning för att shanghaia mitt åkdon? Orimligt.

Så. Cykel sökes. Köper/byter.
christofferjonSNABELFUCKINGA.gmail.com

Så. Tradera. Saker säljes. Mer kommer.


Cykel, FTW. Vi har ett officiellt tacoset och kul i goda vänners sällskap.

SPOILER ALERT!!!We’ll put semen in the eye sockets of destiny

”So why did you take the job Jack?”
”Because I was supposed to.”

Men för i helvete.

…and the winner is

Tävlingen är över. Rätt svar är 310,5 kg enligt Bombus själva.
Vi får ta dem på deras ord. Vinnarna är:

Vic88 på 310 kg.
Jenny på 311 kg.
Sofia på 311,5 kg.

Gratulerar.

Hederskultur made in Sweden

Se där, vi behöver inte gå över svennebanan-ån efter muslimskt vatten. Här har vi lite ursvenskt hora/madonna-skuldbeläggande och hyllande av oskulden som det viktigaste en kvinna äger. Tänk, en dag kanske vi till och med kan ha en bröllopstradition där fadern skänker bort sin dotter till en annan man. Lite patriarkalt ägande, bara så där på kul.

Nej, vänta… Det var inget.

SPOILER ALERT!!!Bombus, ”Lost”: 0-1

”Helvete. Först dödade jag min morsa, sedan blev jag själv whackad av min bror Jacob. Och allt jag vill är att lämna den här förbannade ön. Hur svårt kan det vara?!”

På grund av ”Lost”-knäckande skjuter jag upp Bombus-tävlingens dragning till imorgon. Så gissa på, än finns det tid.

I övrigt är jag mycket besviken på ”Lost”. Efter sex säsonger väljer de alltså hokus pokus, fantasy, rollspelslogik och biblisk mystik för att knyta ihop säcken. Och – och! – ödet. Hata ödet.

”Oh, du är förutbestämd att vakta den här heliga ön och det heliga uringula skenet som döljs i en liten grotta i all evighet.”
”Men varför ska jag vakta det, och mot vem, och vad är det för poäng med kissljuset?”
”Det bara är så för att det alltid varit så.”

Äh, fuck jävla off era veka manusförfattare.

Och Allison Janney – smart, cool, sexig som den allsmäktiga C.J. Cregg i ”Vita huset” – har i ”Lost” degraderats till en illa spelad trollpacka som väver mattor. Hon väver mattor! Kom igen Allison, är det verkligen så knapert med roller?

Mellan mattvävande och värnande om uringult grottsken, förlöser skatan barn på ett så orealistiskt sätt att till och med ”Sjunde himlen” skulle rodna. Jag har sett en förlossning nära och i detalj. De kommer inte ut väskrubbade och gulligt rosa – de kommer ut ur murran som något ur ”Cannibal holocaust”.

Nej, jag hoppas att Locke/fisdimman lyckas sänka ön så vi blir av med skiten någon gång. Go dimman, go.

Satan i Sundbyberg: En odyssé i bilder, masslakt, Iommi-studier, mässande och för låg volym

Bakgrund – här. Rakt på, in i dimman, attack.


Orcivus. Gruppen blir totalt bortblåst av – Sigourney Weaver. ”Aliens” visas på storbild vid sidan om scenen och stjäl all uppmärksamhet. Visserligen är filmen en klassisk, ändlös pulspumpande orgie i mangel och massaker. Och visserligen är Orcivus ett synnerligen standardiserat black metal-band utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Men ändå. Utklassad på livefronten av en 24 år gammal science fiction-rulle. Måste kännas sådär.

Det är nästintill omöjligt att lyckas med black metal live. De flesta kan se råa ut med hjälp av en grynig, blodbestänkt bandbild, förevigad ute i skogen vid midnatt. Det är knivigare i discoljuset på en mindre scen ute i Sundbyberg. Du ser medlemmarna rodda på i civil utstyrsel, gå på och börja spela i krigsmundering, sluta spela, gå av, rodda av i en blandning av rinnande smink, inverterade crucifix och mjukisbyxor. Extremt omagiskt.

Du vet hela tiden att det trots allt är Berra på lagret/telecombolaget/datakonsultfirman som lirar infernaliska pandemoniumpukor, inte en Lovecraftiansk skapelse från djupet.

Hardcorepunk är enklare. Där ska du gå från publiken, upp på scenen och fortfarande vara Berra på lagret/telecombolaget/datakonsult-
firman. Gatans musik utan hokus pokus.

Orcivus gör sitt bästa. Men det enda det räcker till är att visa hur långt steget är till Marduk och Watains proffsliga. De är rätt ensamma där.


Saturnalia Temple. Total dominans och Iommisk forskning på högsta nivå. Helvete så hårt, helvete så intensivt. På bara tre personer och helt utan image frammanar templet en scennärvaro och karisma som Orcivus bara kan drömma om. Till och med basisten har utstrålning och ser häftig ut, trots att han egentligen inte presterar så mycket mer än lågenergiskt lufsande i extrema bootcutjeans. Han manifesterar ändå en närvaro som heter duga, och balanserar Tommies rock’n’roll-skuttande. Megalomaniskt kudos.

Sveriges svar på Electric Wizard har en enda fiende denna kväll: det svenska kontrollsamhället och förmyndartänket. 100 decibel är hugget i sten och viker inte en tum. Det gör att jag under gitarrbreaken, på tre meters avstånd, hör plektrumet träffa strängarna över förstärkarljudet. Det gör att de tre rockabillyliknande miniatyrmänniskorna bakom mig lyckas tjattra, tjattra, tjattra bort delar av den metalliska makten. Det gör att jag funderar på att börja gråta. General Doom hade definitivt gjort det – sedan hade han skjutit sig en kula för pannan.

Jag räknar med att kunna njuta av Saturnalia Temple på Roadburn 2011. Då via ett obegränsat PA-system och med förstärkarna på elva.

Här är 3.01 minuter av ”Dreaming out of death". Jag lyckades mest fånga Tommies Iommiska solopluggande. Bra, ja, men det kanske inte ger den bästa inblicken i gruppens musik. Håll koll på Demonia. Jag tror att hon har bättre Saturnalia Temple-bootlegs på gång.




Ofermod. På grund av en sjukdomssituation i hemmet bladar jag innan gruppen kommit igång. När jag går ut genom dörren ser det ut som på bilderna ovan. Det mässas ur en bok om att ”manifestera”.

Själv manifesterar jag bara en taxi och drar, illa kvickt. Konserten beskrivs senare av en vän som, eh, ”speciell”, men inte bra. En annan vän säger att hon ska göra sig av med alla gruppens skivor då hon inte ”vill ha något mer med det här att göra”.

Någon där ute som vill dela med sig av en recension?

Björn: Beklagar min otrevliga sorti. Jag var tvungen att sticka.


Jag fick med mig ”On the powers of the Sphinx”, en Egypten-hyllande samling där Saturnalia Temples senaste bidrag till världsordningen återfinns. 500 ex, silvervinyl, på nazistiska snutbolaget Ajna. Riddaren Tom G. Warrior lurar gillande i bakgrunden.

Tack till Hellbar.

Sometimes good vinyl happen to fairly decenttrve pvnk metal kvlt people

Jag har blivit lädermäklare. Min vän Satoru på Boy Records har länge varit på jakt efter en skinnpaj modell trve pvnk metal kvlt. Vi har tillsammans, på var sin sinda av planeten, finkammat Tradera i jakten på en äkta Petroff. Problemet är att skinnjackor av klassiskt snitt fortfarande är varje trendig fashionistas våta dröm. Och då Satoru är petite så tävlar han mot varenda svensk modebloggerska med rika föräldrar på Östermalm om det sällsynta, svarta guldet.

Till slut gick det och jag ropade hem två Petroff. Första för ett rimligt pris, den andra för en fullständigt orimlig slutsumma. Men Satoru är nöjd och lycklig. Som tack styrde han lika åtråvärda vinyler åt mitt håll:

Lip Cream ”S/t" LP (1989)
Ground Zero "Etherealize” 7" (1986)
Ground Zero ”Gate of death" 12" (1987), inklusive splitliveflexisingeln med Jurassic Jade.

Svenskt läder mot japansk vinyl – globalt kulturutbyte i sitt esse.


Hon kan inte läsa eller skriva men har redan full koll på vad som gäller i modebloggarnas sfär. Tårta och fuskläder – det är det bästa.
Tack än en gång tant Stina.

Fredagens konsert? Senare.

Satan i Sundbyberg vol 2

Intervju med Joel-Peter Witkin uppe nu och här.

Återhype av kvällens mässa nedan:

Mer info här.

Jag snor från mitt eget inlägg i AOS-bloggen och klistrar in det här:

…men när allt kommer till kritan är det bara rock’n’roll, inte det riktiga Harmageddon. Undergången dyker upp den 19 juni då Ebba von Sydow, alias Lucifers envoyé här på jorden, står på Operans tak och liverapporterar om kronprinsessans bröllop i 666 timmar. Mot sådan banal ondska, ett sådant hyllande av intet, står sig en låt som Ofermods ”Rape the world” slätt. Shack matt, liksom. Into the void.

Saturnalia Temple (#1 knulldoom) har för övrigt utlovat 3 x Phil Taylor-dockor i verklig storlek på scen. Dart sind doom.

”Drick vodka, däcka, blötlägg bönor över natten”

Klackspark om metalmat inne på dagens inte alls särskilt smygkommunistiska kultursidor. Så här lyder den:

Nu när matlagningsfetischismen tagit över nästan all media återstår bara att exploatera subkulturerna. Metalkokboken ”Hellbent for cooking” (Brazillion Points) infriar inte alla schablonbilder, även om en del bockas av.

Omslaget pryds inte av någon galen slaktarkock med blodfläckig Plura–kalaskula utan av en ung skivsamlartjej i förkläde med obskyra bandloggor. Kanadensiska Annick ”Morbid Chef” Giroux har sammanställt sina favoritbands favoritrecept i ett globalt ”alla olika, alla lika”-projekt: hårdrock och matglädje förenar. Alla ska med i heavy fucking metals brödraskap. Och kan du ha överseende med klichéerna ”steg ett: knäck en bärs” och ordlekarna ”death to false meals” finns här mycket gott.
Eyehategods blodröda New Orleans-bönor med ris verkar vara en läcker kryddbomb, även om jag hoppar över ”drick vodka, däcka, blötlägg bönor över natten”-steget. Doomfanatikern Wino kittlar med Soul Brownies som blandas ihop av köpt kakmix och siktad cannabis. Inget krångel.

Allt får inte tummen upp av Morbid Chef. Piledrivers hundstuvning – nej tack. Thailändarna Surrender of Divinity fick underkänt på råa cobrahjärtan med whisky. Och peruanska Goat Semen fick stryka sin marsvinsrätt. Med Erik Haags smådjurschock i SVT i färskt minne är det lika bra. Någon gräns måste även makabra gourmander ha.
Christoffer Röstlund Jonsson

Megababy.

”I’m sure I’ll get to heaven. Unless I fuck up.”

Inte på Krilles kropp. Än.

Intervju med Joel-Peter Witkin avklarad. Snabbrapport här. Obs: Pungent Stench nämns. Han inledde genom att kommentera min Talk Is Poison-tröja med ”I don’t agree with that” och frågade vad jag menade med det. ”Eh, it’s a band”, sa jag. Efter intervjun ville hans manager prata om mina tatueringar då jag har så många dödskallar. ”Are you afraid of death”, frågade hon. ”No”, sa jag.

STOPPA PRESSARNA!JA, DET STÄMMER – VERSALER FTW!

Ska Carmen stänga?! Vem vet något om detta?!

Vad… händer… med… verkligheten?!

Licenspengar, FTW

”…det är från Operans tak som SVT:s programledare Ebba von Sydow, Kristian Luuk och Mark Levengood kommer att leda ’Det kungliga bröllopet” varje kväll under bröllopsveckan. Under själva bröllopsdagen sänder SVT från tidig morgon till sen kväll. Claes Elfsberg och Marianne Runkström programleder ’Godmorgon Sverige’ från Strömkajen 9-13. Därefter tar ’Det kungliga bröllopet’ från Operans tak över 13-01.”

Jag hatar verkligheten.

Q: Are you morbid?A: Eh, duh.

Den här killen ska jag hänga med imorgon:

”It happened on a Sunday when my mother was escorting my twin brother and me down the steps of the tenement where we lived. We were going to church. While walking down the hallway to the entrance of the building, we heard an incredible crash mixed with screaming and cries for help. The accident involved three cars, all with families in them. Somehow, in the confusion, I was no longer holding my mother's hand. At the place where I stood at the curb, I could see something rolling from one of the overturned cars. It stopped at the curb where I stood. It was the head of a little girl. I bent down to touch the face, to speak to it – but before I could touch it someone carried me away.”

”Say hello to my little friend.”

Tävling: Bombus Bombus Bombus

Ett extremt partyband kräver extrem partybelysning.

Jag fattar mig kort. Bombus – bandet som jag hyllat hårdare än Patton hyllade en ärorik soldatdöd, gruppen som jag hajpat mer kraftfullt än till och med den urinstråle som Bingo Rimer riktar in i munnen på varje levande kvinna – har släppt sitt debutalbum.

Det är inte en fullblodsklassiker. Men det är ett förbannat fint förstaverk som signalerar om stordåd kring hörnet. Och det är definitivt en av de bästa skivor som kommer att släppas under 2010.

Och kolla här! Grabbarna har ett känsligt finger uppkört i hipsterröven. De känner av att detta är nördens år, att det just nu inte finns något hetare och sexigare än en trve tönt. De spelar helt sonika brädspelsvarianten av rollspel i sitt mäktiga gatefolduppslag:


Warhammer 40K, FTW!

Tävling!

Uppdrag: Gissa hur mycket 4 x Bombus-gubbar väger sammanlagt. Se nedan för illustrerande BMI-bild.
Pris: 1 x Bombus-cd var till de 3 x tävlande som kommer närmast.
Upplägg: Lämna din gissning som kommentar inklusive e-mail.
Tidsrymd: Tävlingen går ut söndagen den 23 maj, på kvällen.

Go!


Matte, Feffe, Uffe, Peter. Tunga? Lätta? Vem vet?
Bilder stulna från Lukinzine.


Inga flugor i den här tävlingstrumpeten – äkta vinstchans. Tut-tut.

Satan i Sundbyberg

Jag rekommenderar. Info här.

Ballad of Dio vol. 2

Ett rimligt hånande från kristet håll.

Tuk tuk riot

”Kompisgänget har rest i några veckor och mellanlandade i Bangkok tidigt i går morse. Innan de åkte vidare, bestämde de sig för att ta en titt.

– Vi hade läst en del om oroligheterna och var nyfikna på hur det såg ut.

En thailändsk tuktuk-chaufför erbjöd sig att visa dem runt, på säkert avstånd från oroligheterna. När de kom fram till rödskjortornas samlingsplats hoppade chauffören plötsligt ur tuktuken och kastade gatsten mot militären.

– Jag tänkte att nu får vi en kula i nacken.”

Föräldrarna måste vara enormt stolta över den intelligens som deras son tilldelats vid det genetiska roulettehjulet.

En gång när jag var på en fest i Austin, Texas, kom en jättetjock raggarkokainist fram till mig. ”Hey man, what’s the name of the capital of Thailand”, sa han. ”I beg your pardon”, sa jag. ”Baaang cooock”, skrek han, och knäade mig råhårt på kuken.

Ovärdigt för alla inblandade: Han, mig, min kuk.

Ballad of Dio

Detta har inget med Dio att göra. Men håll med om att Wollmar Yxkullsgatan 31 har ett sinnessjukt coolt skyltfönster. Vad som försiggår bakom rutan har jag inte en aning om. Butiken är inkognito.

Daniel: Om du ska blogga om Dios död – och eftersom jag själv inte har någon blogg längre – är det fritt fram att länka till den här.

Jag: Jag har som regel att inte blogga om döda kändisar. Men jag kanske gör ett undantag för din braiga spellista.

Daniel: ”Döda kändisar”?! Det är Ronnie James Dio, fatta!

D.
I.
O.

Okej då. Jag länkar.

Soundtrack: Ronnie James Dio/Elvis Presley split10" (1957)

”In the dark of the day/Or the black of the sun/He’s coming for you/Look out!”

Creepy crawl the Debaser: ”He stares with a gleam with a laugh so obscene at the virgins and the children he’s deflowered”

Efter att den senaste tiden bara sett basister som spelar med fingrarna, är det orgasmiskt att få se en man som kan hantera ett plektrum. Kudos.

Witchcraft/Graveyard-affilierade Spiders samt Dead Meadow på Debaser. Premiär för mig på uteservering. Sommaren är här. Sup.


Spiders.

Mycket bra, mycket lovande för framtiden. Men istället för mängder av mina mediokra fotokunskaper, får ni se en liten film med suveränt ljud.

Göteborgarna dammar av Eddie Cochran/Blue Cheer-örhänget ”Summertime blues” på ett sätt som får mig att tänka på Youth of Todays youth crew-mosh korsat med Cro-Mags metalsensibilitet.

Döm själva. Se upp för trumkalops/kollaps och roliga gästspel från bloggosfärkändisar.




Modde, Bonden, Benis. Ljuvligast under kvällen är när Benis snurrar igång The Exploited. ”SPG” pogar IQ-befriat kors och tvärs över uteserveringen och dess vackra folk. Jag älskar The Exploited.

Modde och jag pratar tv, som det anstår två kulturellt bevandrade stockholmare strax över 30. Han visar noll förståelse när jag berättar att jag och Cornelia gav upp undermåliga ”Breaking bad” efter ett och ett halvt avsnitt. Jag återskapar förtroendet genom att förklara att Olivia Obliteration hade döpts till Omar om hon varit en snubbe.

Sedan hyllar vi gemensamt ”The pacific” – vi är män, trots allt.

Han lyckas dock inte sälja in ”Treme” helt. Vad handlar det om, egentligen? Bara massa jazz? Ska det vara NOLA ska det vara Eyehategod. Anars kan det vara.


Death Row-Henrik, Annika, Viktor – uteservering barmy army.


Dead Meadow. Mer heavy fucking metal, mindre indie fucking shoegaze nästa gång tack. Tradigt i längden alltså.

A: ”I thought we were going on a creepy-crawl mission.”
Q: ”A creepy-crawling mission?”
A: ”Yes.”
Q: ”What is a creepy-crawling mission?”
A: ”A creepy-crawling mission is where you creepy-crawl into people’s houses and you take things which actually belong to you in the beginning, because it actually belongs to everybody. I remember one specific instance where the girls made Charlie a long, black cape, and one of the girls was fitting it to him, and he sort of said, ’Now when I go creepy-crawling, people won’t see me because they will think I am a bush or a tree.’”

City kids

Surdegsbröd och hummus, FTW!

En helt vanlig och stentråkig, men ack så livsnjutande, konsument-
upplysning för de med barn i betongdjungeln: Bokslukaren vid Mariatorget. Barnboksaffär med egen liten kaféhörna.

Befriande fritt från multinationellt rövknulleri och de stora kedjornas sterila, opersonliga och svindyra atmosfär. Utbudet är litet men naggande gott. Två av tre mackor är vegetariska, latten serveras inte strax under kokpunkten (Wayne’s Coffee, ät skit) och allt är hemlagat, även bakverken. I alla fall smakar det så. Kostnad i kronor: Själva sinnebilden av rimliga priser. Med stockholmsmått mätt såklart.

Och självklart är haket extreeemt barnvänligt och tolerant. Det gäller bara att hålla koll på vad ditt barn gräver fram i lekhörnan. En del litteratur kan vara direkt skadlig för den mentala statusen. Var finns ett bokbål när du behöver det?


”Noooooooooo…”

Autencitet och rock and/or roll:En orimlig kombination 2010

I fredags skrev Fredrik en krönika om färdigslitna rockproduktet. Idag råkar jag gå förbi en gitarrverkstad på Hägerstensåsen. Skåda:



Värdigt.

”Where were you in ’10 when the damebegan to drum?”

Dagens stoltaste ögonblick: Olivia dunkar på soffan i exakt perfekt takt till Saxons ”Fire in the sky”. Länge. Inte en slump.


Denim and leather and obscure record store bags.