En humanitär jävla skojresa

Modern family: Nya barnet, gamla barnet som hatar mammas nya kille, den äldre mamman som hittat en ny yngre kille, den nya yngre killen. De hade inte ens tur med vädret.

I Just Can’t Hate Enough: Making friends on the road.

Väskan är tung och moderns vrist vrickad. Vid ett tågbyte med en minuts marginal kämpar hon desperat med barn och bagage för att hinna till andra sidan plattformen. Jag springer ut från tåget och sliter tag i väskan. Alla ska med. Väl i rullning sker sporadisk konversation med hjälp av min bristfälliga skoltyska och deras icke-existerande engelska. Jag räcker ut tungan åt dottern. Hon skrattar och är så ohjälpligt söt med sin Bullet-lugg att hjärtat brister över saknaden till min egen dotter.

Inför nästa byte kommer hon bort till oss, rycker mig i ärmen, tittar upp och ler med sin gluggfyllda mun: ”können sie bitte hilfe meine mutter”? Jag börjar nästa gråta. Den tärda modern haltar fram i smärtfyllt snigeltempo. Jag kånkar väskor. Adalisa, som jag senare får veta att hon heter, skuttar runt omkring oss och fnittrar medan hon frågar ut sin mamma om oss. Upprepade gånger säger hon ”mutti, bist der mann eine junkie?”. Jag vet inte om ”junkie” betyder samma sak på tyska som engelska, men vad hon än frågar om är det socialt oacceptabelt. Halta morsan hyschar Adalisa och ser besvärad ut.

När jag hjälpt dem till sina platser och slängt upp väskan på bagagehyllan säger jag ”auf wiedersehen”. Mamman förklarar att jag inte kommer att fortsätta resa med dem. Adalisa blir jätteledsen.

Mitt geografiska och tidsmässiga avstånd till Olivia är oöverkomligt.