Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN

Foucault was a French guy vol. 1.

Rimlig religionskritik i dagens DN:
”Att ständigt söka upp och påvisa negligerade förtrycksstrukturer är en ypperlig drift, och postmodernismen har inneburit en nödvändig systemkritik. Men det finns för den skull ingen anledning vare sig nu, eller under kommunismens dagar, att i självkritisk nit hamna i försvar av system där man själv antingen skulle bli avrättad eller förbjudas att utöva sin verksamhet.”

Jag gillar Lena Andersson. Jag betvivlar att vi egentligen har särdeles många åsikter gemensamt, men när det gäller religionens hypnotiska fördumning drar vi jämt. Varför? Jo, för att:

”I det offentliga samtalet finns en del förbryllande företeelser. En sådan är att vänstern betraktar viss religionskritik som rasistisk. En annan, med samma rot, är Feministiskt initiativs synbarliga ointresse för effekterna av genusproblematiken i mainstream-islam, med dess extrema särartssyn på könen. Vem hade trott att det progressiva tänkandet skulle hamna i denna intellektets återvändsgränd.”

Go girl. Kudos. Ingen kompromiss med den totalitära gudstron.

En som hamnat i intellektets återvändsgränd är Marcus Birro, även han i dagens DN. Frågan är om Sveriges mest lättkränka person överhuvudtaget befunnit sig på någon annan adress. Han är hur som helst där så ofta att han måste få all post dit.

Dagens indignerade debattartikel bjuder upp till osande och orimligt Kristus-kramande under katolicismens kalla krucifix:

”För mig är Gud en mentor, en radikal, principfast gammal sosse. Som vänstern var förr. Innan alla radikala krafter köpte villa och slumrade in i plaststolen under äppelträdet.”

Den där passagen är så dum att den inte ens förtjänar en replik.

”Jag älskar den liberala katolicismen, den som står på gränsen till revolution, den som har en oerhörd styrka i sina fårade händer, den som kan våga och riskera allt, även om den inte alltid gör det.”

Inte den där heller.

”Trots de dåliga sidorna är min katolska kyrka en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.”

Nix, inte där heller. Beyond iq-befriat.

Men sedan radar Marcus Birro upp fyra krav som hans redan så toleranta katolska kyrka genast bör uppfylla:

1). Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna.
2). Kvinnor ska behandlas på samma sätt som män.
3). Sluta förtrycka de homosexuella.
4). Upphäv förbudet mot preventivmedel.

Jag undviker skämt om att rätten till sex med barn är en av katolicismens grundpelare. Det vore plumpt. Däremot kan jag inte undvika de två B:na – bögar och brudar. Undertryckandet av de två B:na är själva poängen i alla de dominerande världsreligionerna.
Slår du upp ”patriarkal förtryckarkuk” i ett lexikon så är där ett fotografi på en påve, en rabbi och en mulla som high-fivar över en fjollas blodiga lik. I bakgrunden står en tiobarnsmorsa vid spisen.

Religion är grabbarnas mysiga bastuklubb. Varje troende heterokvinna och homo, man som kvinna, bör fråga sig ”what’s in it for me?”.
Svaret på det blir naturligtvis – ingenting. Absolut noll. Ni är lurade, blåsta, duperade, förda bakom ljuset, sol-och-vårade av Gud.

Så, Marcus Birro, om kyrkan åtgärdar #1 så kanske du eliminerar det värsta barnaknullande i sakristian. Jag vet inte varför män som gillar att spänna på gossebarn i pruppen plötsligt skulle förlora det begäret bara för att de får carte blanche att mumsa murra.* Men vi ponerar att du har rätt. Gott så.

Men plockar du #2, #3 och #4 rycker du mattan från under fötterna på hela katolicismen. Vad är då poängen med dess existens, om den inte får hålla de två B:na stadigt under sin fascistiskt blankpolerade stövelklack? Ingen poäng alls. Existens onödig.

Och så nedrig vill du väl inte vara, Marcus Birro? Beröva alla dessa goa gubbar deras chans att tyrannisera hälften av jordens befolkning – and then some. Nej, det går då rakt inte!

Att du, Marcus Birro, sedan har samvetskval är ett sundhetstecken. Det visar att du inte är en alltigenom rutten individ. Men du kan alltid ta din patriarkala förtryckarkuk och kliva av gudståget. Ingen tvingar dig att tuffa fram tillsammans med en politisk och religiös livsåskådning som mördat och förslavat fler människor än Hitler, Stalin, Pol Pot, Atilla et al. gjort sammanlagt. And counting!

Så, Marcus Birro, vad skulle påven egentligen säga om ditt uppenbart fjolliga gnällande? Tumme ner till bögbeteende, direkt.

Så, Marcus Birro, för i helvete – sluta tjut. Påven lär lacka.


Jag hatkompenserar detta inlägg med en bild som, till skillnad från katolicismen, innehåller kärlek. Detta inlägg tillägnas min goda vän Teresa. Jag gillar dig.

* Uppdatering. Jag har fått det påpekar för mig att följande mening tyder på en trångsynt fixering vid penetration som den enda tänkbara formen av sex:

”Jag vet inte varför män som gillar att spänna på gossebarn i pruppen plötsligt skulle förlora det begäret bara för att de får carte blanche att mumsa murra.”

Naurligtvis inser jag att den påtvingade sexualakt som utspelar sig mellan en vuxen katolik och en minderårig korgosse inte nödvändigtvis behöver inbegripa anal penetration. Den heliga föreningen av präst och pojke innefattar självklart så mycket mer än att bara ”spänna på gossebarn i pruppen”. Jag beklagar om mitt mustiga språk och min plumpa penetrationsfixering kränkt någon. Förlåt Marcus.

Soundtrack: Malign ”Sinful fleshspear”.