Home of the haschtomte:Rock’n’roll children can’t read for shit

Den genomsnittlige hårdrockaren förstår lika mycket av 1200 tecken på en kultursida, som en tio månader gammal bebis förstår av tacklistan på ”Live evil”. Men det gör inget. De har det bra ändå. Tut-tut.

Jag vet att jag är kvällstidningsskadad. Men idag finns bara ett ord:

Chock.

The Haschtome Gate är pur chock i min lilla hjärna.

Jag är genuint och uppriktigt skakad över de hatiska reaktioner som min notis om Slipknot-basisten Paul Grays död har piskat fram. Mitt förtroende för människor och deras intelligens var rännstenslågt till att börja med. Det har nu sänkts ytterligare, rakt ner i kloakerna.

Hård-fucking-rockare. Vilket skandalöst korkat pack. Och då ska de oheliga gudarna veta att undertecknad sannerligen inte är någon nobelpristagare. Men ändå. Jag kan efter nio år i grundskolan och tre år på gymnasium läsa, tyda, förstå och ta till mig information. Detsamma gäller inte de Dio/Slipknot-fanatiker som rasar på Aftonbladet, Facebook, Sweden Rocks forum och Flashback.

Bedömningen står fast: P-a-c-k.

I kommentarerna till det här inlägget – varning, ej metalanpassat språk! – gör den gode Steve gällande att mitt förakt för kändisar är jantebaserat och består av hederlig svennebananavundsjuka. Okej, fair enough. Men när jag försöker hylla kändisar, helt utan elaka baktankar, går det käpprätt åt helvete. Läxan är lärd: Skriv inte på kultursidor om sådant som kan attrahera läsare som inte är vana att läsa kultursidor. Stilen och språket och tonen är för svår.

De grövsta kommentarerna på artikeln har plockats bort – inte av mig – men de som ligger kvar är förbluffande bakom flötet. Som den uppretade och upprepande signaturen Brimstonemetal, 38 år, som slår fast att ”artikelförfattaren liksom Aftonbladets kulturredeaktion är tydligt tokvänster så det kan du gissa om det skulle kunna komma en sån artikel”. Eh.

Som om vänstersympatier gör det omöjligt att förstå heavy metal. Ja, det är så vi vegetariska råkommunister rullar. Religion och hårdrock är opium för folket! Bort med skiten, spotta på kuken, in med den i röven på Ronnie James Dio, fort som fan ska det gå, hårt och våldsamt!

Nej. Så är det naturligtvis inte.

Trots meningen ”Slipknot var en av 00-talets viktigaste grupper” anser kommenterarna – läst, ej greppat – att jag inte hyllar Paul Gray tillräckligt. Men det är inte mitt största övertramp. Nej, det är att jag kallar Ronnie James Dio för ”en glad haschtomte som bejakade livet och sjöng om regnbågar”. Att kalla karln livsbejakande och glad är inte, inte okej. För att inte prata om den, i mina ögon, lättsamma titeln haschtome. Bad, bad mistake.

För det ”kallar man möjligen någon man utan minsta tvekan vet är beroende av hasch”. Haschtomte jämförs med de betydligt grövre och mer negativt laddade orden ”knarkarsvin” och ”tjuvdjävul”.

Seriös – vad har ni för människosyn?

Han var ingen Bob Maley. Men att Dio gillade att då och då klippa en hövding är en välkänd hemlighet i branschen. Jag kan dock förstå att gemene headbanger inte känner till det.

Men om det nu är så – föringar det hans konst eller karriär? Gör det hans makalösa musikprestationer mindre värda? Självklart inte.

En majoritet av all epokavgörande konst är tillverkad av råalkisar, psykopater, pillertrillare, drakjägare och andra riktiga jävla knarkarsvin. Att säga att ”The last in line” blir en sämre skiva för att upphovsmannen rökte ganja, är som att säga att ”Exile on Main St.” är meningslös då Keith Richards hade en mexikansk drogkartells årsproduktion uppkörd i snoken under inspelningen.

Eller att påstå att Black Sabbaths hela produktion under de 15 första åren (!) är bajs värd då medlemmarna var så väck att de inte ens visste vilket århundrade det var. För att inte snacka om hur rutten ”Billion dollar babies” är eftersom Alice Cooper fyllde sin pool med Budweiser. Och Aerosmiths 1970-tal ska vi inte ens prata om, då… Ja, ni fattar.

Såvida du inte är hårdrockare då. Då fattar du fan ingenting.

Och seriöst, igen – vad har ni för människosyn? Spottar ni på uteliggare också?

En kamrat uttrycker gillande över hur ”högt i tak” det är på Aftonbladets kultursidor då jag får använda formuleringen ”knulla såret”. En annan tycker det är hysteriskt roligt att jag stämplas som Dio-hatare, när jag alltid brukar framhålla mannens Black Sabbath-plattor som överlägsna Ozzys – till min väns stora förtret.

En bekant från förr, som jag inte haft kontakt med på drygt 15 år, mailar och hävdar att ”det krävs ett par rejäla pungkulor för att idag kalla Dio en gammal haschtomte i kvällspressen, så all heder till dig”.

Och en icke-hårdrockig vän undrar förbryllat varför Dios fans inte tycker det är ”skönt att han inte rökte crack som han i Slipknot”. Sedan lägger han till att jag är ”bäst i landet på att provocera korkade hårdrockare”.

It’s a dirty jobb ut someone’s gotta do it.

Jag önskar bara att det inte var så förbannat jävla enkelt.
Som att stjäla godis från blinda barn i rullstol.


Har du läst så här långt? Grattis. Du är inte hårdrockare. Up the fucking ass of up the fucking horns. Tack.