söndag 31 juli 2011

We are Anonymous. We are Legion. We do not forgive. We do not forget. Expect us.

När ironin går varv på varv på varv på varv på varv:

Anonyma kommentarer som uppmanar att ”stå uppemot detta” för annars blir det en ”tyst majoritet”.



Soundtrack: ”Storms of despair”, av och med Crow.


Den texten alltså.

lördag 30 juli 2011

För en gångs skull ska trash stavas med bara ett h


Ny tid, ny strid, ny skivbutik.

Nostalgipalatset har öppnat sidobutiken Trash Palace vägg i vägg med den vanliga affären. Där saluförs uteslutande punk, hardcore och metal i alla dess vinylformer. Idag var det premiär och jag och Andy var på plats. Det bjöds på öl, chips och ett utbud av skivor du aldrig sett förr i hela ditt liv.

Så mycket extremt obskyra utgåvor, så lite tid. Gah! Vill ha!


Rimlig vägg. Seriöst: omslaget där till höger om Crow – wow.


Rimlig inredning.


Så vad ska jag slå till på?

Carnage ”Dark recollections”, som jag för tio år sedan bytte bort mot Wretched ”Libero di vivere, libero di morire, nessuno può decidere per te” på guld vinyl? Eller kanske köpa ännu en gul get med Bathory, denna gång för fem hela laxar? Nej, hade jag 5 000 kronor att bränna skulle jag hellre tjacka en gul hund.


Ska jag vara lokalpatriot? Nix, den här borde jag ha köp när den slumpades bort på varje bensinmack i Umeå, inte när den tjugo år senare går lös på 2 500 kronor.


Eller kanske den här rimliga kombon?


Eller denna?


Jag blev helt förvirrad av alla sällsynta plattor. Dåndimpen deluxe! Så jag nöjde mig med att kliva in på ovanstående skivor för en rimlig peng.



Fy helvete så fränt. Precis som Trash Palace.

En förklaring: Kortfattat och utan krångel eller märkliga formuleringar

Angående det kontroversiella inlägget som jag tog bort:

Jag har idag pratat med en av de berörda parterna. Hon påpekade att det rörde sig om ogenomtänkta kommentarer de skrivit i raseri, i en konversation sinsemellan. Att man givetvis inte menar allt som man fly förbannad kläcker ur sig i en privat konversation bokstavligt talat – än mindre förväntar sig att förklara det för främlingar när det offentliggjorts i efterhand. Det replikskifte som publicerades på denna blogg var skrivit i ilska och affekt över att inte veta om vänner strukit med i Oslo. Hon ångrar att hon skrev det, och sa att det var ”det mest korkade jag skrivit på internet”.

Jag ångrar att jag publicerade konversation. Det var inte genomtänkt. Jag borde, när det kom i min ägo via en anonym avsändare, mailat direkt till de berörda och frågat vad i helvete de pysslar med. Gett en chans att förklara sig. Det gjorde jag inte. Och det var bland det mest korkade jag gjort på ett bra tag. Jag publicerade i ilska och affekt över alla idiotier jag läst på internet sedan bomben small för en vecka sedan.

Så. Nog om detta?

Soundtrack: ”Pengar”, av och med Maskinen.

Två Baader/Meinhof-stolar bortskänkes




Jo, jag försöker skänka bort två stycken Baden-Baden-stolar. Lite gnissliga, men i övrigt i prima skick. Hämtas i Hägersten.

fredag 29 juli 2011

torsdag 28 juli 2011

Wikileaks, är jag inte

Jag valde att ta bort det kontroversiella inlägget.

Antalet opubliceringsbara kommentarer ökade drastiskt här på kvällen. Dels indirekta/direkta hot mot mig, men även en hel del plumpt och väl grovt skitsnack och ryktesspridning om de personer som nämndes i inlägget.

Shit got out of hand, både med folk som hatar mig och dem. Så jag bestämde mig för att dra ur kontakten på den livsuppehållande maskinen.

Trist att de kommentarer som publicerats, och som stundom faktiskt skapade en rätt bra debatt, också försvann ut ur internet.

Uppdatering: Inser att mängden galna hotkommentarer förmodligen beror på att jag under dygnet haft cirka 1 500 fler unika träffar än vad jag brukar ha i soliga semestertider. Stark tobak.

Isaias Afewerki: ”Mitt favoritband är Sabaton”


Cornelia och Zandra dricker camparijuice. Jonas bär sitt chihuahua hotdogs-linne, det enda överkroppsplagg jag sett honom i de senaste tre månaderna. Allt är alltså precis som vanligt på balkongen.

Zandra redogör för aftonen – här. Som bonus får ni en mycket fräsigare Iphonetrixad bild än den ovan.

Men hon glömmer Sabaton/Dawit Isaak-kopplingen.

Ni förstår, när grabbarna från Falun spelade förband till Iron Maiden för en dryg månad sedan, skrev de på en namninsamling för att den fängslade svensk/eritreanske journalisten ska friges.

Och visst, det är lätt att göra sig rolig över kändisar som sätter sin kråka på ett papper för en god sak som absolut ingen är emot. Ingen människa har någonsin köpt en svart rosett som är för bröstcancer. Det är ett så okontroversiellt ställningstagande att det blir poänglöst.

Wow, Madonna visar Dawit Isaaks nuna i fyra sekunder på en stobildsskärm på en konsert – nu jävlar ska ni se att det blir drag under galoscherna där borta på Eritreas regeringskansli.

Nej, så är det ju inte.

Men.

Tänk om det är är just de här namnteckningarna som gör skillnaden. Att Sabaton blir strået som bryter diktaturens stake efter tio år av diplomatiska påtryckningar. Fuck you, Carl Bildt.

Isaias Afewerki nås av budskapet i en depesch, levererad av en svettig och andfådd kurir. Despoten sätter sig ner i presidentstolen. Tungt. Suckar. Tar fram en näsduk och torkar svetten ur pannan. Harklar sig.

”Guds kuk. Joakim Brodén och Daniel Mullback har skrivit på för den här jävla murveln. Nu håller det inte längre. Öppna fängelsehålan. Släpp honom och sätt honom på första bästa flyg till Stockholm. Eritrea är FTW – men vi drar gränsen vid Sabaton.”

Ponera och marinera den tanken. Vilken vacker värld det vore.

Det pratade vi om på balkongen. Förutom fiskläppar, och ungerska hemlösa som är med i pissporrfilmer.

Soundtrack: ”One more for the gallows”, av och med Summon The Crows.

Moz means murder



Hur har jag någonsin kunnat ha något emot den här mannen?

Dagens bästa humor – här. Inte om Norge.
Dagens näst bästa humor – här. Inte om Norge. Dock metal.
Dagens sötaste djur – här. Inte om Norge.
Dagens bästa och smartaste läsning – här. Om Norge.

Kudos till Anna och Sandy för länkar.

onsdag 27 juli 2011

”They act like their flight was a cattle car in the 40’s in Germany”

Jag hatkompenserar med världens just nu bästa levande person.

Sant, roligt.

Ännu sannare, ännu roligare.

Beyond sant, beyond roligt.

Om han kom till Stockholm för ett gig, skulle jag köpa biljett snabbare än en SD:röstare hinner skylla sitt eget bidragsfuskande på mångkulturalismen.

ZOG made him do it, vol. 2

Fortsättning på gårdagen:


Go Thente, go.

Burzums senaste album ”Fallen” släpptes tidigare i år och mottogs väl av såväl fans som den etablerade kritikerkåren. Du köper den genom alla dina sedvanliga distributionskanaler för metal och/eller hårdrock.

tisdag 26 juli 2011

Hatguru 138: Social misantrop, är jag


Idag trycktes mitt bidrag till kulturens sommarserie om plågor under vår varmaste, frodigaste årstid.

Jag ska erkänna att jag trodde att de skulle stryka den efter vad som hände i Norge. Och jag ska vidare medge att jag får en liten, liten klump i magen när texten ligger över en artikel med rubriken Högern, hotet & hatet”, samt en bild på övergivna klädbylten på en klippa. Klumpen blir inte mer bekväm när mamma sms:ar ”den var inte trevlig”.

Men. Lagt kort ligger – publish and be damned!

Jag myskompenserar med en heteronormativ parbild på mig och Cornelia, från årets Getaway Rock i Gävle. Tagen av den alltid lika charmante Daniel Falk. Kudos.



Markus: Hata människor? Du är ju en nallebjörn! Om än med vissa rättshaveristiska drag.
Jag: I can dig it.

Soundtrack: ”Panzerfaust”, av och med Darkthrone.

Sökes: Hardcorepunk i 08-land

Jag är ledig resten av veckan. Några mindre konserter i hufvudstaden?

Behöver väga upp alla festivaler och arenagig med underjordiska mikrotillställningar. Hardcore, punk, käng, crust, thrash, death, black, doom, grind – allt är av intresse.

Jag är genuint intresserad.

The farce side of darkness, vol. 2, feat. maskinbonus och rejvknarkande



Sida på papper idag. Delar av den på internet – här.

Eller, vänta. Allting ligger tydligen där.

Internet är stort. Men inte tillräckligt stort för att endaste uns av förra veckans sida ska existera i cyberrymden. Så nu kommer den här.

Väl mött.

ZOG made him do it

Äntligen har Greven uttalat sig om Anders Behring Breivik. Som jag har väntat. Burzums ende medlem skyller allt på – ja, ni gissade rätt! – den internationella judendomen.

Ni läser den klarsynta analysen – här.

Burzums senaste album ”Fallen” släpptes tidigare i år och mottogs väl av såväl fans som den etablerade kritikerkåren. Du köper den genom alla dina sedvanliga distributionskanaler för metal och/eller hårdrock.

Kudos till H.K. för länken.

Soundtrack: ”David comes to life”, av och med Fucked Up.

måndag 25 juli 2011

The farce side of darkness



Ghost? Sååå 2010/första halvan av 2011. Nu är det ockulta covermunkar från Tyskland som gäller. Och Joe Labero, så klart, för den där extra, sanna ondskan. Haile Satanas!

Kudos till Sandy för bilden,

They got the look (of skull)



Exakt så här exalterad är du om du sett Roxette i två timmar. Och nej, Per Gessle bar inte sin otroligt snygga ”Vol. 4”-tröja.

Foto: Robin Lorentz-Allard. Kudos.

söndag 24 juli 2011

Merchologi ska med lag byggas

Sommarens tredje vända till Göteborg, denna gång för att intervjua Roxette. På tåget, som i ilfart susar fram mot Per Gessles trygga famn, inser jag att jag begått en dödssynd.

Jag har trippelmerchat.

Det vill säga, jag har tre grejer från samma band på mig, samtidigt.

Inte okej. Inte okej!


Jacka.


Crustmidjeväska.


Dataväska.

Vad i helvete ska Per säga? Oh, skammen är olidlig.

lördag 23 juli 2011

Tänd ett ljus för Finland – landet med tusen sjöar men inte en enda berömd katt (som lever)



Onekligen ett nyhetstätt veckoslut. Norge, Amy och – Miska.

Av allt dåligt som hänt de senaste dagarna är det ovanstående nyhet jag inte kan släppa.

Vi lämnar nyhetsvärderingen därhän. Visst, jag fattar hur den går till. Efter en korruptionsdödsdom vill du gärna krydda med en lite lättsammare notis. Då ska inte stämningen sänkas ytterligare av några sorgliga tecken om hundratals halshuggna och papperslösa flyktingar i en massgrav i Mexiko. Nej, då duger bara en presidentkatt med cancer.

I can dig it.

Det jag fastnar vid här är forumleringen:

”En av Finlands mest kända katter har gått bort.”

”En av”? Hur många kända katter kan det finnas i ett land som Finland? Om någon vet så är jag, som alltid, genuint intresserad.

Zandra låter dock hälsa att hon tror att det där var deras enda kända katt. Som dött. Så nu har de ingen. Deppigt.

"We will retaliate with more Vanhelgd vinyl"

Inte blev det någon tävlingsvinnare korad igår.

Jag gick från norsk nyhetsrapportering (inte så upplyftande) till ”Bridesmaids” (oerhört upplyftande, se genast). Efter det blev det än mer norsk nyhetsrapportering, följt av dokumentären ”Kambodjas siste bödel” (stark perspektivtobak, se genast), och sedan massvis med mer norsk nyhetsrapportering. Där någonstans tog tiden slut.

Men nu jävlar bränner vi av det här.

Och eftersom extrema tider kräver extrema vinster, höjer jag insatsen till två Vanhelgd-lp:s. Se det som mitt bidrag till en bättre samtid, mitt i allt kaos och all död, att skänka bort ett album som heter ”Church of death”. Ironin går varvet runt och jag älskar det.

Vinnarna är.

1. 760. En anekdot som innehåller Gullmarsplan, blått hår, Chico och Leila K, går inte att slå. Gratulerar, 760! Maila mig din adress så postar jag plattan. Läs historien – här.

2. Kapten Ärkeknäppis. Inte så mycket för själva historien, som i sig var ganska händelselös. Nej, det är ångesten, längden, de snitsiga formuleringarna och hatet mot Flen som tar hem segern. Denna avsky för desperata och döende byhålor påminner mig om vad Gud tydligen sa till Taimour Abdulwahab, när denne klagade på utdelningen i efterlivet: ”Se det så här – det skulle kunna vara värre. Du skulle kunna vara kvar i Tranås.” Gratulerar, Kapten Ärkeknäppis! Maila mig din adress så postar jag plattan. Läs historien – här och här.


För de som inte vann går det bra att köpa skivan för en ringa peng – här. Då får du den dessutom på limiterad färgvinyl. Själv lyssnar jag dock mest på Government Flue och deras ”Are you sorry?” just idag.

Too extreme (the vegan terror remix)

TV4:s ”Nyhetsmorgon” drar paralleller till veganism och Anders Behring Breivik. Det är så varningsklockorna ska ringa för framtida terroristbeteende – att sluta äta kött är inkörsporten till det extrema.

Ingen biff idag, en massaker imorgon. Eller, som TV4 formulerar det:

”Det är ju ok att vara vegan ett tag, men sen…”.

Jag och Sandy kommer dock fram till betydligt säkrare tecken att tolka: Trettioplus, bor hemma hos mamma, kommenterar mycket på internet.

”Grip hela kommentarsfältsamhället”, som Sandy formulerar den slutgiltiga lösningen för ett tryggare samhälle.

Ah, vilken fantastisk utopi det vore.

…och sedan spelar Takida i ”Nyhetsmorgon”. Ridå.

fredag 22 juli 2011

Oslo motherfuckers

Jag tror vi alla vet vad det är som händer i Norge just nu.



Nattefrost och hans Anti-Human, Anti-Life, Trve Norwegian Black Metal-horder har tagit det till gatorna. Det här kan aldrig sluta väl.

Uppdatering: Insåg precis att jag tidigare idag, på gymmet, av en ren slump lyssnade på den här låten, och verkligen lyssnade på texten.

Spooky.

Ett jävla tjat: Vinn Vanhelgd-vinyl, feat. Uppkörning – the game of the arseholes

Antingen saknar mina läsare körkort, eller så hatar de death metal. Seså! Dela med er nu. Lätta era hjärtan. Ut med misären och misslyckandena. Jag förlänger alltså den här tävlingen lite till, och sporrar med en sommarslapp bild från forntiden.



I goda vänner sällskap under Getaway Rock i undersköna Gävle: Krillebus som påläggskalv mitt emellan Falubrödskivorna Daniel och Ola. Herrarna pratar om återförening av sitt gamla band 2012. Vi får väl se hur det blir med det.

Slackerfoto av Kristofer. Kudos.

torsdag 21 juli 2011

Vinn Vanhelgd-vinyl, feat. Uppkörning – the game of the arseholes

Jag tog körkort strax efter Krimkriget, och är ganska säker på att jag inte skulle klara av att ta det idag. Och då räknar jag in att jag har drygt femton års körvana.

Finns det någon där ute som känner för att dela med sig av relativt nya uppkörningsskrönor? Lätt? Svårt? Dyrt? Nya fascistregler? Orimliga lägervakter som kuggar på löpande band? Lätt stad? Svår stad?

Allt av intresse. Högt som lågt, alldagligt som extremt.

Jag är genuint intresserad.

Den bästa historien belönas med ett exemplars av Vanhelgds senaste album ”Church of death”. På vinyl och med poster, givetvis.



För de som saknar skröna och/eller körkort, går det bra att köpa skivan för en ringa peng – här. Då får du den dessutom på limiterad färgvinyl.

Kul på många olika nivår: nazipunkordlekar

På tal om bananas har de här killarna nog inte hela korgen full med frukt. Men skriva fantastiska bildtexter, det kan de.

Musiken då? Eh.

Ja, den finns där.

Tre bananer

1. Jag har umgåtts mycket med Markus Larsson på senaste tiden. För mycket, kanske. Jag har börjat tycka att det här är bra. Helt bananas och en alltmer sluttande bana käpprätt åt helvete. Var slutar färden in i indiegubbland?

2. Min personal shopper har inte fått jobba på länge. Nu gick han bananas och fyllde ut gamla som nya hål i samlingen. I bakgrunden: blivande tävlingsvinster.



3. Helt bananas, rakt av – Fucked Up.

IJCHE: We’re taking over this place



Hitta 138-språkbruket! Först ovan. Sedan här. Liten fuskordlista här. För övrigt hörde en språkexpert på tidningen Vi av sig till Sandy efter ovanstående krönika gått i tryck. Han gillade uttrycket ”stark tobak” och ville veta mer. Som sig bör.

onsdag 20 juli 2011

Armod

Viktor: …och de har en låt som heter ”Einhärjar”.
Jag: (hysteriskt fnissande)
Viktor: Vad fan, senaste skivan heter ”Fi'mbulvintr”!
(tystnad)
Jag: Vad är egentligen en fi'mbulvintr?
Viktor: De är väl den värsta vintern.
Jag: Ja.

Ja, det är precis en sådan härligt menlös dag. Med bad.


”Worst winter? Great comrade dude, fucking great!”

Om någon vill se ett klipp från Public Enemy i Uppsala, går det bra att göra det här. Väl mött.

måndag 18 juli 2011

Relationsguru 138: Dr Phil, är jag

Hultsfred, Hotell Hulingen, lördag, 03.30. Autentisk konversation.

Jag sitter i foajén och sippar stilla på en riktig fulstänkare, firandes att mitt skift precis tagit slut. Vid receptionsdisken står en ung hipster – sotarmössa, vaxad mustasch, sjömansjacka – och tjatar på portiern. Han bönar och ber om att få låna personaltoaletten, trots att han har ett eget rum.

Mannen bakom disken är hårdnackad: det blir nej på nej på nej.

Till slut vänder sig hipstern till mig för råd. Jag vet inte varför jag skapar ett så förtroendeingivande intryck halv fyra på morgonen. Jag är inte helt säker på att jag frågat mig själv om råd vid den tidpunkten på dygnet. Men hipstern gör det i alla fall.

Godspeed!

Hipster: Alltså, vad fan ska jag göra?! Jag har en tjej där uppe på rummet som väntar, men jag är så fruktansvärt otroligt bajsnödig! Jag dör! Exploderar! Och jag får inte låna toaletten här. Vad ska jag göra?
Jag: Vad… Ni ska inte sova alltså?
Hipster: Nej nej nej för fan! Vi ska ligga med varandra! Och då kan jag ju inte dundra in där och tokbajsa precis innan. Det kommer att förstöra stämningen. Vad tycker du att jag ska göra?
Jag: Ja, det är onekligen en knivig situation. Jag föreslår att du går upp dit nu och ligger med tjejen jättejättejättefort. Sedan bajsar du hur mycket du vill.
Hipster: Fan… det… är… ju… en råååbra idé! Tack! Tack som fan! Det kommer säkert att sluta med bajssex ändå, så what the fuck!

Sedan lubbar han upp för trappan till sitt rum. Jag reser mig och går in till baren där Markus, Håkan, Anders, Mattias, Nina och Sandy sitter och råljuger. Men ingen av mina journalistgubbar/gummor pratar i alla fall om bajssex. Det i sig är en seger.

Sensmoral: Har du frågor om sex och samlevnad och befinner dig i en hotellreception mitt i natten, fråga alltid närmaste man/kvinna.

Fitnessguru 138: Raised Fist, är jag

Ännu ett träningspass, ännu en slumpmässigt utvald lyssningssession medelst 16 858 låtar i min skamfilade spelare. Den lyder som följer:

Sisters of Mercy: When you don’t see me
Megadeth: Rust in peace… Polaris (Bästa titeln! ICBM FTW!)
The Vectors: Shootin’ out your lights
Testament: Jun-Jun
Silver: Condem nation
Articles of Faith: What we want is free (Gitarrljudet!? Gah! Vill ha!)
Sleep: Some grass (live at ATP 2009)
Twisted Sister: Sin after sin
Danko Jones: Sound of love (Orimligt hur bra jag tyckte Danko Jones var för tio år sedan. Lite skämskudde idag.)
Tim Ray & The Druts: Dying in Brooklyn
Ramones: Palisades Park (live)
Napalm Death: Fallacy dominion
Dead Kennedys: Too drunk to fuck
Danko Jones: My love is bold (Igen?!)
Satan: The ritual
Vulcano: Prisoner from beyond
Nuclear Death Terror: N.D.T.
Crux: Demons of darkness
Yoshi: Conviction to the end
Koro: Nauseous (Koro! Koro! Koro!)
Exhumed: Blazing corpse (Vilken titel – blaze one for the nation!)
Rainbow: Mistreated (live 1977)
Sisters of Mercy: Heartland

Så tar vi en riktig jävla rå och hårdvegansk supersallad på det! Tofu! Marinerad! Med extra utropstecken!



Soundtrack: ”Speed kills”, av och med Koro.

…för övrigt uttryckte min mamma oförstående över att jag inte gillar Raised Fist. Hon har nämligen sett dem flera gånger och tycker att de är väldigt ösiga och energifyllda. Jag säger sällan emot min mor, så jag uppdaterar min åsikt från ”ointresse” till ”kul att de håller på!”.

”Every girl’s crazy ’bout a sharp dressed man”

Jag: Fuck, körde en tvätt med en bläckpenna i fickan.
Cornelia: Bra att den inte åkte ut och fastnade i trumman.
Jag: Dock blev det blåa fläckar på mina kläder.
Cornelia: Dina kläder är ändå så skabbiga.



Vad gör jag åt det här? Lappar och lagar? Eller sliter av ärmarna och gör ett skjortlinne av trasbiten? Går det att rulla med den stilen om du inte är Phil Anselmo eller Jessica Simpson? Så många frågor.

För övrigt finns ett av mina gamla band tydligen på Grooveshark. Lyssna – här. Hur hamnade vi där?

Många brännande frågor idag.

Grande trade

En enkel, rak blänkare: Någon som sitter på Hellacopters ”Grande rock”-vinyl och kan tänka sig att byta/sälja den? Pressning ointressant. Behöver inte vara rare. Kontaktinfo under profilen till höger. Tack.

Mellan Hultsfred och Uppsala, vol. 2


Det är verkligen så befriande att få komma hem till sitt eget bo och styra upp en tvättäkta punkgryta. Trve slabb rules the world!

Annars har jag tre tips för dagen:

1. Fantastiska Nina på Green Laces bjuder på frakten juli ut. Kolla in butik och varor – här.

2. Fantastiska Marcus Grahn bjuder på en gratis supersågning av de bastkjolsklädda aporna i Dead By April. Jag har aldrig läst en mer klockren beskrivning på dessa sexualförbrytaruppsyner än ”samma känsloregister som en Billabongbyxa”. Linnekillemetal är årets nya ord. Kolla in hatet – här. Kudos till Gurgel för länken.

2. När livet känns tungt, tänk inte längre på barnen i Afrika. Tänk på Witchery i Hultsfred:



Idag struntar vi i underkläderna, klär oss i shorts och Watain-linnen samt lyssnar på Radio Birdman på högsta volym och med extra bas.

söndag 17 juli 2011

15 ord: Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra barn, utan Hoffmaestro

Artiklar om organiserad brottslighet och tungt kriminella har ofta delad byline för att minska pressen på den enskilda reportern. En bra tanke då risken för repressalier sjunker.

Även vi rockjournalister bör sluta upp till gemensam kamp när den dåliga smakens fula etnotryne bökar runt i tråget. Ingen reporter ska känna sig ensam! Ingen sanningssägande murvel ska behöva bli skrämd och utlämnad till våldets makter, bara för att den i skrift vågar berätta exakt hur naken kejsaren är.

Rockjournalistiken får inte låta sig stoppas!

Så, på förekommen anledning, efter en backstageincident på Hultsfredfestivalen, presenterar jag den här dystopiska, post-apokalyptiska Mitt livs hat-novellen som ett bidrag i kriget mot ondska.

”Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.”
Dylan Thomas, 1951.

The Road to hell (starts with skank-a-tronic punkadelica)
Framtid, efter undergången. Människan har slutligen kommit fram till stupets kant och handlöst slängt sig ut i tomma intet. Det är tyst, öde, dött. Civilisationen är inte ens ett minnesfragment hos de fåtal människor som klöser sig fram genom tillvaron. Sedan generationer känner dessa spillror inte till något annat än lagen om de absolut starkastes blodbesudlade överlevnad.

Det är äta eller ätas som dikterar villkoren.

En ensam maskerad nomad påtar i ruinerna efter vad som en gång i tiden var en fantastisk stad. Nu: söndervittrande och svåridentifierad betong. Kvarlämningarna har plundrats, grävts ut, undersökts, och sedan plundrats igen tusen gånger om. Men nomaden har hopp om att hitta något användbart, vad som helst.

Ur dammet gräver hon fram en plastplomberad Hoffmaestro-cd.

Nomaden har aldrig sett en cd förr. Hon har heller aldrig hört musik. Men den luggslitna ensamvargen förstår instinktivt att det här, det här är något som var otroligt viktigt för de förfäder som störtade världen in i en förintelse stöpt i eld, blod, död.

Genom forskande i uppsvällda och skabbiga böcker och efter långa samtal med gamla visa gubbar, förstår hon vad det är hon har i sin ägo. Musik? Musik! Kultur! Lycka! En flykt undan den fullständiga misär som verkligheten utgör. En ovärderlig skatt!

Hon håller Hoffmaestro-cd:n kärare än sitt eget liv.

Nomaden vandrar många mil i jakt på de olika delar som krävs för att höra denna musik. Månaderna går. Det blir varmt, det blir kallt, det blir varmt igen. Nomaden misströstar aldrig. Nu har hon ett mål med sin existens.

Efter oräkneliga dagar, har hon lyckats få ihop något som liknar forna tiders bergsprängare, kopplat till en dyrköpt energikälla.

Spelaren hackar, hostar, och de första tonerna från ”Skank-a-tronic punkadelica” fyller hennes påvra grottbostad.

Nomaden förstår inte. Är detta… musik?

Låtarna passerar en efter en. Hon förstår fortfarande inte.

När skivan är över står nomaden stilla länge, länge. Sedan går det upp ett ljus, och hon begriper Hoffmaestro. Hon böjer sig dubbelvikt och kräks ut det lilla hon har i magen.

Insikten om musikens genomkorrumperande, nattsvarta krafter är som en stor vakumpump som tömmer hjärta, hjärna, själ.

Där finns inget kvar av vare sig livs- eller kampvilja.

Helt rensad på hopp sjunker hon sakta ner på knäna. Med spyan sipprande i rännilar från mungiporna, vänder hon huvudet uppåt och sträcker sina ärrade händer mot skyn och vrålar hatiskt:

”Varför?! Varför?! Hur kunde vi? Vi förtjänade vårt öde, vi förtjänade vår undergång! Förfäder, jag förbannar hela er uppenbarelse och ert skändliga leverne!”

Sedan tar nomaden fram en sliten revolver. I den har hon tre skott hon sparat i evigheter. Två som skydd mot kannibaler, ett som försäkring att slippa ätas levande om de två första inte biter.

”Mänskligheten kan inte fortsätta finnas – råttor och kackerlackor, jag ger er denna planet”, säger hon till sig själv, innan hon sätter mynningen mot tinningen och trycker av.

Pang.

Hon är död.

En av de sista levande människorna har valt att göra slut på sig själv, tack vare Hoffmaestro, som från forntiden sträcker ut sina diaboliska tentakler och kväser all önskan om att fortsätta andas.

Den livlösa kroppen dunsar i marken. Smällen får musikspelaren att hacka igång igen och Hoffmaestros skiva börjar om från början. De punkfunkiga etnotongångarna ekar genom de fuktiga bergsångarna.

Men där finns inte längre någon som lyssnar.

Som sig bör.

Slut.


Soundtrack: ”Negative FX”, av och med Negative FX.

Mellan Hultsfred och Uppsala



Efter tre dagar med smålandrullar (överskattat) och langos (underskattat), är det skönt att få återvända till sina egna kulinariska utflykter. Nu gäller stålbad av sömn och kroppslig rening innan Public Enemy i Uppsala på tisdag.

Däremellan återkommer jag med några väl valda ord om Hoffmaestro, detta rövargäng av inkompetenta jävla nollor.

lördag 16 juli 2011

Spökbrigad 138


Spöktåg på väg till spökfestival.

Jag har länge haft ett citat planerat för min kommande gravsten. Sedan igår har jag två. Det första är det gamla, det andra är det nya.

”Have you met Christoffer? He knows hardcore.” Lee Dorrian, Napalm Death, Cathedral, Rise Above Records.

”Tills jag lärde känna dig levde jag faktiskt en relativt nazistfri tillvaro.” Nina Johansson, Sofis mode.

Jag gillar kontrasterna, den där subtila känslan av yin och yang som uppstår när citaten krockar med varandra. Värt att dö för.


Ghouls night out! Klackarna i taket på Hultsfreds tågstation!

fredag 15 juli 2011

Odd Wolf SMS Gang Kill Them All

En av Sveriges mer namnkunniga hipsterbloggare – som säkert vill vara anonym men vi kan kalla honom Hipster-Kristofer – tar emot mina liverapporter, om än ofrivilligt, från Hultsfred.

Han är också känd för den här debattartikeln. Och han kommer likt alla som bor i Hägersten Hood från miljöer som inte är främmande för våld. Jag har dock sett honom iklädd ljusblåa denimshorts. Hur som helst. Det här har H.K. fått veta om Hultsfredsfestivalen 2011.

onsdag 13 juli 2011

O-R-I-M-L-I-G-H-E-T
Gånger två



Jag kollar fotboll. VM. På Hotell Hulingen. I Hultsfred.



Down kör en låt med Ghost. Eller vice versa. Någon annanstans.

Kudos till DJP för länk.

Grekland: The next Thunderdome state to be


Jag: Just ja, jag intervjuade ditt lands enda rockstjärna för någon månad sedan. Gus G, som lirar med Ozzy nu för tiden.
Christina: Gustav?! Åh, han är som min lillebror!
Jag: Liten värld, den där göteborgska/grekiska scenen. Jag har nog till och med kvar hans telefonnummer, jag fick hans privata siffror.
Christina: Ge mig, jag har sumpat min gamla mobil och har inte kvar några nummer alls.
Jag: Visst.
Christina: (insert väldigt lång telefonkonversation på grekiska, som är… eh, rena grekiskan för mig)
Jag: Vad sa han?
Christina: Han är i England. Han hälsar.

Sedan hånar hon mig för att jag dricker Strawberry Daiquiri, och Johannes för att han dricker rosé. Påstår att vi skulle trivas i Grekland med våra latent homosexuella dryckesval.



I övrigt pratar vi rent allmänt mest om att Grekland är på väg att upplösas som stat. Samt att det grekiska folket verkar vara en bunt korrupta supsvin som hatar att betala skatt och att jobba. Christina höll inte helt med. Det gjorde dock världens argaste bloggare, i mitten ovan.

Soundtrack: ”Devil child”, av och med Pentagram.

tisdag 12 juli 2011

Fields of the Grande Roses



Det dyker upp ett brunt vadderat kuvert utan avsändare. Inuti det ännu ett brunt vadderat kuvert. Jag tänker att Anti-Hashtomtemilisen äntligen hittat mig och skickat en självgod spikbomb.

Men nej.

Det visar sig vara en lätt kantstött vinyl från ett av landets mest förbisedda band – Grande Roses.

Släppt av ett multinational corporations genocide of the starving nations-skivbolag, dessutom. Vänder äntligen vinden för de utvandrade Östersundsborna i denim och patronbälten? Jag får hoppas det.

Välförtjänt.

Referenser här och här.

Blir du lönsam, lilla vän: Bollen är… rund?



Jag: Så vi ska börja vistelsen i Hultsfred med att kolla fotboll på hotellet? Sverige mot Japan?
Nina: Ja.
Jag: Det betyder att det är… VM?
Nina: Ja.
Jag: För… damer?
Nina: Ja.
Jag: De här damerna som är med i… Ja, det som är… vårt lag, som åker till andra länder och spelar mot andra länders lag, vårt…
Nina: Landslag.
Jag: Ja, våra damer som spelar i… landslaget, kan de leva på fotbollen?
Nina: Nej. Kanske någon. Men de flesta har jobb på sidan.
Jag: Är det likadant för herrarna som spelar i… vårt… sådant där, landslag?
Nina: Nej. De är typ miljonärer.
Jag: Okej. Det blir tennis för Olivia Obliteration då. Eller golf.

Up yours, Harry Potter



Jag tar strid mot vuxna som gillar trollkarlspojkar. Delar av min sida läser ni – här. Vinylen som säljs för ett gott syfte, köper ni – här.

Nu ska jag försöka hitta en endaste jävel i den här staden som inte jobbar och vill bada. Det går väldigt knapert.