Municipal Waste ain’t gonna fuck you up

Idag är nya Close-Up ute.
Jag bidrar med tre recensioner i ett mycket läsvärt nummer.

Municipal Waste
Massive aggressive
Earache (Sound Pollution)
En resumé av Municipal Wastes levnadsbana, fyra album in i karriären.
”Waste ’em all”: förfest och uppladdning. Nu jäklar är det varning på stan. ”Hazardous mutation”: själva utgången. Vip-rum, champagnekorkar i taket och dans på borden. ”The art of partying”: efterfesten. Vildast av dem alla.
Vad återstår då för Richmonds partyprissar? Bara en brutal baksmälla.
Gruppen, som konstruerade hela luftslottet av nygammal amerikansk thrash metal, hackar nu själv på tomgång. Ryan Wastes flyhänta riffande, vars stil genom imitation hittat innovation, saknar den sedvanliga skärpan. Tony Foresta må vara den snabbast sjungande mannen i metal, men vad hjälper det när själva grunden på ”Massive aggressive” är ett fuskbygge? Bara tre spår håller sedvanlig standard: kompakta Exodus-fetman ”Wolves of Chernobyl” samt ”Media skeptic” och ”Upside down church”, mest tack vare just Forestas andnödssång.
Ett besök på rehab? Eller kanske bara en Treo och en välbehövlig paus i festandet? Må så vara. Något måste ske om inte Municipal Waste ska försvinna ut i periferin. [5]

Misfits
Rockbåten, Stockholm–Åbo
4 juni
År 2001 sprängde talibanerna i Afghanistan landets stora Buddhastatyer, daterade till 400 efter Kristus. År 2009 utför Misfits en lika skoningslös kulturell förstörelse på sig självt. Detta är inte en konsert. Detta är en metodisk massaker som borde ha stannat inom replokalens, på sin höjd pensionärshemmets, väggar.
Början är suddig. Jerry Only står länge, länge och soundcheckar i full belysning. Med distad bas och ensam stämma tolkar han Joan Baez ”Diamonds and rust”. Smått surrealistiskt, något som bara späs på av att en liksminkad Dez Cadena sedan testar gitarren med exakt samma sjuttiotalskomposition.
Sedan, plötsligt och utan förvarning, drar hela bandet i gång ”Bullet”. Är det fortfarande soundcheck? Har det börjat? Det enda jag vet är att det är horribelt. Jag har lyssnat på Misfits i mer än halva mitt liv och det tar mig nästan en hel minut att identifiera låten som just ”Bullet”, en 1:38 minuter lång och snärtig punkklassiker av Guds nåde. Publiken jublar. Jag gråter inombords.
Så fortsätter det. Tidlösa, legendariska kompositioner släpas fram till stupstocken en efter en och avrättas i knappt igenkänningsbara versioner. Mitt sällskap går efter två nummer. Jag härdar ut, biter ihop och plågas ända fram till slutet en timme senare.
Finns det ingen heder längre i världen? Ingen känsla för rätt och riktigt? Att Misfits, till skillnad från de skäggiga Gudfanatikerna i Afghanistan, själva skapat det bandet vanhelgar, gör inte själva skändandet mer njutbart att bevittna.
Så varför en hel tvåa i betyg? Jag älskar ”Diamonds and rust”. [2]

3 inches of blood
Here waits thy doom
Century Media (EMI)
När detta kanadensiska gäng 2004 släppte ”Advance and vanquish” gillade jag läget skarpt. Petade till och med upp den på min årsbästalista här i Close-Up. I backspegeln är det obegripligt. Jag har inget att skylla på förutom ett kortvarigt, men fullständigt, mentalt haveri. Ursäkta, världen. Det var inte meningen.
Kvartetten är, nu som då, ett heavy metal-band med kulturellt och historiskt medvetande på småbarnsnivå. Scoutaktig kommandoattityd i Manowar-skolan (”Battles and brotherhood”? Helst inte.) möter Running Wild-riff som Rock’n’Rolf ratade redan 1989. Toppat med sångaren Cam Pipes – som man först tror kan sjunga men till slut inser bara skriker som en stucken gris – blir resultatet snudd på outhärdligt.
”Rock in hell”? Snälla. 3 Inches of blood skulle inte ens få rocka i en förskola. [3]