Finnes:
”SHABBY-CHIC/ EX:FÖNSTERDEKORATION
glittriga BRATZ-bokmärken
silvriga jul örhängen
IAN STUART/2 LP:N NO TURNING BACK+SLAY THE BEAST
SKREWDRIVER - WHITE RIDER
SKREWDRIVER - HAIL THE NEW DAWN
SKREWDRIVER - WARLORD
SKREWDRIVER - BLOOD & HONOUR”
Bästa säljaren någonsin på Tradera. Nazirock och Bratz är en fullt rimlig combo. Eklekticism FTW!
Uppdatering: Traderas snokar slår till! Nazivinylen är borta. Gott så.
söndag 31 oktober 2010
Med mina små sliriga syltfingrar, greppar jag efter glädjens försvinnande få halmstrån i vardagen
På Rica Talk Hotel i Älvsjö (läs om vårt förra besök här) stoltserar frukostbuffén med ett ”Swedish Deli Corner”. Svea Rikes fana, levande ljus, hela kalaset. Fina blonda svenska flicka, ja? Jimmie Åkesson måla stuga röd, med vita knutar, ja? Hylla kungen och arisk avkomma, ja?
Där, under en skylt märkt med det fantastiska namnet ”Rica veganröra”, finns en skål med hummus. ett fabulöst pålägg med rötterna i Levanten. Inte traditionellt blågult för fem öre. Jimmi Åkesson gråta. Vad hans blonda flicka i röd stuga med vita knutar äta nu? Detta ännu ett led i den vegetariska invandrarkonspirationen! Jimmie Åkesson hytter med näven och skriker ”Gah! Gah! Gaaaah!”
Superkudos, Rica Talk Hotel.
Mer glädje: Polarn O. Pyrets nya Minor Threat-kollektion.
Vit makt och galghumor
Ett fulländat konvolut.
Hårdrockare!
Tag er i akt!
Inse att när det gäller total karghet, desperation och ångest, så finns det ingen färg som innehåller så mycket mörker som vitt.
lördag 30 oktober 2010
Har någon informerat Jimmie Åkesson?
”På området fanns flera matställen, men de valde ett thailändskt gatukök som sålde vegetarisk mat. Stället erbjöd dessutom en gratis dricka om kunderna betalade med kort.
– Jag reflekterade inte så mycket över det, utan tänkte mest att de inte ville hantera så mycket kontanter, säger Moa.
I går – exakt två månader senare – blev både hon och Hanna uppringda av Nordea.
– De sa att någon hade försökt att ta ut pengar på mitt kort i Thailand och sedan frågade de om jag hade varit på någon festival, berättar Moa.”
Vegetarianer. Invandrare. Dubbelfel. Givetvis går det inte att lita på sådant patrask. SD:s köttpatrull drar i nödbromsen för invandring och skopar upp överblivna bidrag till Svea Rikes grisfarmare. Bra så.
fredag 29 oktober 2010
Simpla nöjen för pöblen: Yxa, blod, svärd, Tradera
Hardcore for the masses nu på lördagen:
Jag och Cornelia har det första barnfria dygnet sedan Dackefejden. Det blir finmiddag på favorithaket och sedan Who Killed Marilyn, precis som på den gamla tiden utan Olivia Obliteration. Spelar gör Axe, Harlip och Obnoxious Youth. Vi rundar av med hotell.
Framförallt Obnoxious Youth låter lovande. Frågan är bara var åldersgränsen går för att döpa ett band till något med ”youth”.
Tjugo? Tjugofem? Trettio? Aldrig?
Ett annat råd är att kolla in mina auktioner som går ut nu på söndag.
Sedan går det alltid att se fram emot Jenny och Jonas.
Jag tror dock att min anti-Brödera Olsson-policy är tillbaka i full effekt.
Jag och Cornelia har det första barnfria dygnet sedan Dackefejden. Det blir finmiddag på favorithaket och sedan Who Killed Marilyn, precis som på den gamla tiden utan Olivia Obliteration. Spelar gör Axe, Harlip och Obnoxious Youth. Vi rundar av med hotell.
Framförallt Obnoxious Youth låter lovande. Frågan är bara var åldersgränsen går för att döpa ett band till något med ”youth”.
Tjugo? Tjugofem? Trettio? Aldrig?
Ett annat råd är att kolla in mina auktioner som går ut nu på söndag.
Sedan går det alltid att se fram emot Jenny och Jonas.
Jag tror dock att min anti-Brödera Olsson-policy är tillbaka i full effekt.
Sökes: Babykängrytmik
Finnes: Färgsprakande klimakterievansinne
”I en luftig lokal som till vardags erbjuder handtydning, schamanska ceremonier och intuitiv massage, placeras bebisarna på tygdjurhudar föreställande tigrar, lejon, zebror och krokodiler. De utrustas med trummor och maracas i bebisstorlek.
Skjut mig bara direkt istället, tack.
– Folk tror att det är tyst och lugnt i livmodern, men det är en himla karneval, ropar Maria Llerena och klappar händerna taktfast.
– Nu ska vi dansa så att bebisarna känner att de ligger i vår livmoder igen. Tjejer, ni dansar feminint. Killar, ni är tuppar!
Dante tittar storögt på spektaklet. Men snart är vi i gång igen. ’Små grodorna’ blir salsa, ’Här kommer Pippi Långstrump’ förvandlas till svennig samba.”Skjut mig bara direkt istället, tack.
I love the smell of kock in the morning
Morgon-tv. Vilket fruktansvärt makabert påfund. Vem i helvete vill se en landslagskock stå och fräsa pilgrimsmusslor halv åtta på morgonen? Eller en påfräst Andreas Kleerup. Det senare är att föredra. Men ändå.
Subkulturell spaning i ottan #1: I Klungans barnprogram ”Dafo” i SVTB syns en Iron Maiden-tröja på en av dockorna. ”Killers”-eran, tror jag nog att det är.
Subkulturell spaning i ottan #2: Hem och skola, den bruna föräldraorganisationen som ägnade åttiotalet åt att bekämpa moraliska väderkvarnar som W.A.S.P. och ”Motorsågsmassakern”, får sina fiskar varma i ”Uppdrag granskning”. Organisationen är numera blott en front för ett telemarketingföretags jätteprofit. De är korrupta jävla supsvin, kort sagt. Skattepengar och lurendrejeri, FTW! Kör på strupen, Janne Josefsson! Go go go!
Subkulturell spaning i ottan #1: I Klungans barnprogram ”Dafo” i SVTB syns en Iron Maiden-tröja på en av dockorna. ”Killers”-eran, tror jag nog att det är.
Subkulturell spaning i ottan #2: Hem och skola, den bruna föräldraorganisationen som ägnade åttiotalet åt att bekämpa moraliska väderkvarnar som W.A.S.P. och ”Motorsågsmassakern”, får sina fiskar varma i ”Uppdrag granskning”. Organisationen är numera blott en front för ett telemarketingföretags jätteprofit. De är korrupta jävla supsvin, kort sagt. Skattepengar och lurendrejeri, FTW! Kör på strupen, Janne Josefsson! Go go go!
torsdag 28 oktober 2010
”Your future’s in an oblong box/Don’t cry to me oh baby/You should have seen it a comin’ on”
Förra veckan var min vän Viktor på middagsbesök här vid Telefonplan. Vi skrattade gott åt ett gammalt minne, som i ljuset av 2010, känns allt mer orimligt. Har det verkligen hänt eller är allt bara inbillning?
1997 och Umeå utnämns till P3 Popstad. Buropen är ilskna och många när en degnuna från Gyllene Tider tar emot priset för bästa liveband, istället för nominerade hemmapojkarna Refused. Men degnunan är inte arrangemangets mest hatade person. Långt ifrån.
Nej, det är en blek blondin från Stockholm.
Det hålls ett seminarium för att utröna varför det finns få kvinnor inom musikindustrin. I sista sekund ställer en av debattörerna in, och den bleka blondinen flygs in som panelvikarie. Varför vet ingen. Han är porrfotogaf till vardags och kan absolut ingenting om vare sig musikindustrin eller jämställdheten inom dess yrkeskår. Varför han tackar ja är ett mysterium.
Kanske får han en gratis smörgås? Själv älskar jag en gratis smörgås.
Debatten spårar snabbt ur och blir till en enda lång smädelse av porrfotografen. Aulan på Umeås universitet, en gång det rödaste i landet, är smockfull och den ena aggressiva frågan efter den andra riktas mot mannen. Det finns inte en enda person där som inte ser honom som mänsklighetens fiende i allmänhet, och en exploatör av vaginabestyckade individer i synnerhet.
Vi kommer inte in på grund av platsbrist. Då och då lutar sig Viktor och Dis-Peter in genom dörröppningen och ropar porrfotografens förnamn i en hög, gäll röst, eftersom till och med mannens namn är av löje. Alla skrattar. Han är bara en enkel man med ett fånigt namn, inflyttad från vischan till Stockholm för att bli något. Nu förstår han ingenting, snedknullad bonnläpp som han är.
Jag vet inte om tårarna kommer till slut. Men det är nära. Offentlig mobbing på bred front driver porrfotografen in i ett stammande stadium, där han är illröd i ansiktet och genomsvettig.
Slutet gott, allting gott.
Åren går. Den bleka och blonda fotografen harvar på inom sitt skrå. Han grundar kvinnohatets motsvarighet till Der Stürmer. Det går bra.
Denna vår tids svar på Julius Streicher fräser runt på Södermalm i en svart stridshummer. Sprutar champagne, läcker privata sexbilder på sin lilla rakade krigskuk och gör världen till en sämre plats, bara rent allmänt sådär. Men porrfotografen går att ignorera då han på det stora hela ses som en kackerlacka av allt och alla
Sedan händer något. Jag måste ha slumrat till. I samma veva som yrkesbeskrivningen ”plastikoperera sig, fettsuga hjärnan och skreva för kameran” uppgraderas från ”utvikningsbrud” till ”glamourmodell”, blir porrfotografen folklig. Populär. Gemytlig. Välkommen i alla tv-soffor. Socialt accepterad. Betraktad som någon som har något av värde att förmedla. Myyysig.
Han får omslagsartiklar i tunga magasin. Syns överallt tillsammans med sin hatfyllda och nerpissade antiintellektuella kändistjej. Skriver en egen bok, gubevars. Och nu gör han videos åt band som – iklädda hängslen och vita linnen och ironiska mustascher och ironiska polisonger – saluför leksaksrock för Carlingsgenerationen, när de i själva verket borde få sina gitarrer krossade och uppkörda rakt i sina metrosexuellt rakade rövar:
Jag har av en olycka lyckats läsa ett par stycken ur Sofi Fahrmans andra roman. Det gör ont, så förbannat jävla ont. Men jag behöver inte fundera en sekund. Bilden ovan gör ondare. Det slår jag fast med ett glatt och lätt sinnesrubbat skratt, och jag applåderar lite spontant åt tanken på hur Scooby-Doo och Scrappy-Doo Sverige är 2010.
Världens. Orimligaste. Verklighet.
Bingo Rimér applåderar tillbaka, skålar i skumpa och citerar Ice-T: ”Ya shoulda killed me last year!”
Och – ja.
Precis som hela den tyska vänstern bittert fick ångra att de inte tog tag i den där lilla halvportionen till korpral redan efter Ölkällarkuppen 1923, ångrar jag och Viktor att vi inte tog tag i saken redan 1997 i Umeå.
Bingo Rimér: vi skulle rullat dig i tjära och fjädrar när vi hade chansen.
Uppdatering: Läste just om Sofi Fahrmans show, där ”alla gäster får chans att provköra den nya tjejbilen”. Nu vet jag inte längre vad som gör mest ont.
Soundtrack: Eric Clapton, Grande Roses nya demo och EU’s Arse.
1997 och Umeå utnämns till P3 Popstad. Buropen är ilskna och många när en degnuna från Gyllene Tider tar emot priset för bästa liveband, istället för nominerade hemmapojkarna Refused. Men degnunan är inte arrangemangets mest hatade person. Långt ifrån.
Nej, det är en blek blondin från Stockholm.
Det hålls ett seminarium för att utröna varför det finns få kvinnor inom musikindustrin. I sista sekund ställer en av debattörerna in, och den bleka blondinen flygs in som panelvikarie. Varför vet ingen. Han är porrfotogaf till vardags och kan absolut ingenting om vare sig musikindustrin eller jämställdheten inom dess yrkeskår. Varför han tackar ja är ett mysterium.
Kanske får han en gratis smörgås? Själv älskar jag en gratis smörgås.
Debatten spårar snabbt ur och blir till en enda lång smädelse av porrfotografen. Aulan på Umeås universitet, en gång det rödaste i landet, är smockfull och den ena aggressiva frågan efter den andra riktas mot mannen. Det finns inte en enda person där som inte ser honom som mänsklighetens fiende i allmänhet, och en exploatör av vaginabestyckade individer i synnerhet.
Vi kommer inte in på grund av platsbrist. Då och då lutar sig Viktor och Dis-Peter in genom dörröppningen och ropar porrfotografens förnamn i en hög, gäll röst, eftersom till och med mannens namn är av löje. Alla skrattar. Han är bara en enkel man med ett fånigt namn, inflyttad från vischan till Stockholm för att bli något. Nu förstår han ingenting, snedknullad bonnläpp som han är.
Jag vet inte om tårarna kommer till slut. Men det är nära. Offentlig mobbing på bred front driver porrfotografen in i ett stammande stadium, där han är illröd i ansiktet och genomsvettig.
Slutet gott, allting gott.
Åren går. Den bleka och blonda fotografen harvar på inom sitt skrå. Han grundar kvinnohatets motsvarighet till Der Stürmer. Det går bra.
Denna vår tids svar på Julius Streicher fräser runt på Södermalm i en svart stridshummer. Sprutar champagne, läcker privata sexbilder på sin lilla rakade krigskuk och gör världen till en sämre plats, bara rent allmänt sådär. Men porrfotografen går att ignorera då han på det stora hela ses som en kackerlacka av allt och alla
Sedan händer något. Jag måste ha slumrat till. I samma veva som yrkesbeskrivningen ”plastikoperera sig, fettsuga hjärnan och skreva för kameran” uppgraderas från ”utvikningsbrud” till ”glamourmodell”, blir porrfotografen folklig. Populär. Gemytlig. Välkommen i alla tv-soffor. Socialt accepterad. Betraktad som någon som har något av värde att förmedla. Myyysig.
Han får omslagsartiklar i tunga magasin. Syns överallt tillsammans med sin hatfyllda och nerpissade antiintellektuella kändistjej. Skriver en egen bok, gubevars. Och nu gör han videos åt band som – iklädda hängslen och vita linnen och ironiska mustascher och ironiska polisonger – saluför leksaksrock för Carlingsgenerationen, när de i själva verket borde få sina gitarrer krossade och uppkörda rakt i sina metrosexuellt rakade rövar:
Jag har av en olycka lyckats läsa ett par stycken ur Sofi Fahrmans andra roman. Det gör ont, så förbannat jävla ont. Men jag behöver inte fundera en sekund. Bilden ovan gör ondare. Det slår jag fast med ett glatt och lätt sinnesrubbat skratt, och jag applåderar lite spontant åt tanken på hur Scooby-Doo och Scrappy-Doo Sverige är 2010.
Världens. Orimligaste. Verklighet.
Bingo Rimér applåderar tillbaka, skålar i skumpa och citerar Ice-T: ”Ya shoulda killed me last year!”
Och – ja.
Precis som hela den tyska vänstern bittert fick ångra att de inte tog tag i den där lilla halvportionen till korpral redan efter Ölkällarkuppen 1923, ångrar jag och Viktor att vi inte tog tag i saken redan 1997 i Umeå.
Bingo Rimér: vi skulle rullat dig i tjära och fjädrar när vi hade chansen.
Uppdatering: Läste just om Sofi Fahrmans show, där ”alla gäster får chans att provköra den nya tjejbilen”. Nu vet jag inte längre vad som gör mest ont.
Soundtrack: Eric Clapton, Grande Roses nya demo och EU’s Arse.
Korruption, mutsystem, tagande av mutor, besticklighet, mutor, bestickning, sedefördärv, fördärv, ruttenhet: Bring it the fuck on
Ultimat, ångande sexighet fångad i tjugoen tecken (utan blanksteg).
Jag och Olivia Obliteration har just varit på studiebesök på vår drömförskola XXX. Namnet är borttaget för att inte alla föräldrar ska försöka pytsa in sina små syltgrisar där. Fuck off, liksom.
Det är ett fantastiskt etablissemang i splitternya lokaler och med beundransvärd personal. Vi, inte minst Olivia, stormdyrkade.
Tyvärr råder babyboom och förskolebrist i Hägersten. Helt klart inte ett bra system. Och vi var väldigt, väldigt många bebisbeväpnade föräldrar på plats idag. Så, vad göra för att min dotter inte ska hamna utanför samhället och, i princip, bli förutbestämd för parkbänken redan vid sexton månaders ålder? Enkelt:
Jag vill muta någon. Jag längtar efter att få muta någon.
Vi kör det old-school med pengar i ett solkigt kuvert. Vem ska ha sedelbunten? Det är den svåra frågan.
Jag röstade inte på Alliansen. Men jag vill inte vara sämre än att jag följer tidens tempo. Så berätta vem som ska ha stålet, tack.
Eller kan jag kanske ligga med någon?
Min gamla leksaksbil från sjuttiotalet, idag i bruk igen. Redan då hade Shell den tunga och pajasaktiga leksaksindustrin i sin rymliga ficka. Nu har de uppgraderat till Moderater. Tomato, tomatö.
Soundtrack: ”Tormentor II” och ”Trance”, Tormentor.
Röstlund är död, länge leve Siegchrist
Jag byter omedelbart namn. Tack för tipset Göran.
Uppdatering: Eftersom 5min.com är en apa i en bastkjol körandes Janne Långbens mentala lådbil, blir det ingen inbäddad video. Gå hit för att ta del av ett efternamn värdigt en medlem i Danzig.
Jag garderar med ett till namn i stark tobak-klassen:
Ett av världens bästa band med en av världens bästa låtar i en av världens coolaste videos.
Uppdatering: Eftersom 5min.com är en apa i en bastkjol körandes Janne Långbens mentala lådbil, blir det ingen inbäddad video. Gå hit för att ta del av ett efternamn värdigt en medlem i Danzig.
Jag garderar med ett till namn i stark tobak-klassen:
Ett av världens bästa band med en av världens bästa låtar i en av världens coolaste videos.
onsdag 27 oktober 2010
”Pulling your strings/Justice is done” a.k.a. skit ska skit ha a.k.a. en summering av allt jag hatar med hårdrock
Könsdiskrimineringen och sexismen får någon annan avgöra.
Jag (man, 30+, hetero, vit) är djupt och innerligt kränkt som musikfanatiker, heavy metal-entusiast samt, mest av allt, som människa.
Kiss, denna plåga av bibliska proportioner – hur länge ska vi hemsökas av den? Nog. ICBM. Nu.
Inte en svenskuppfödd kannibalgris
Ännu en ”tydligt tokvänster” och vegetarisk råkommunist i I Just Can’t Hate Enough-skolan: Grisen Olivia lagar ”vegolimpa”.
Inget gäck. De sa så.
Up yours, svenska svinuppfödare. Må ni drunkna med ansiktet nedåt i flytande avföring.
”Total silence/On mother earth/Mother earth/Self destruct/To hell/On mother earth/Mother earth”
”Ut med politik, in med Anticimex.”
Precis, Maciej Zaremba. Det är det jag alltid har sagt.
Och ja – åt helvete med Eva Brunne, Svenska kyrkan och deras meningslösa, poänglösa och skenheliga jävla kukapa till antirasistkampanj. Det har jag också alltid sagt.
”I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.”
Pris för tandlösa kampanj, ämnad att samla lättköpta poäng bland redan övertygade antirasister: 755.508 kronor, inklusive moms.
”Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ’Nej till rasism’ tar där emot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.”
”I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. Drogliberaler om folk som velat humanisera narkomanvården. Reaktionärer om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål. Krigshetsare om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. Islamofober om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen.”
En vanlig dag i min postlåda: bröst, röv, vinyl
Filippinskt fultygmärke #1.
Filippinskt fultygmärke #2.
Uddevalliansk/göteborgsk, gravkapellsdistad och söndersprängd fuldöds: Modorra. Tvåhundra exemplar på svart vinyl, ”wicked edition” i hundra exemplar på grön vinyl. Beställs från Plauge Island för nittio kronor. Inklusive Skitslickers-cover. Som hittat!
Men vad hände med klistermärket som skulle sitta på platsfickan: ”For fans of rotten sound, not Rotten Sound”. Gah! Geni! Vill ha!
Dispower (of liberty)
Skorna… skorna!
2011: Kommande gubbanfall på L’0rient, Linköping:
14 januari: TSOL.
5 mars: Discharge.
2 april: Raw Power.
Enda konserterna i Skandinavien i år. Biljetter släpps inom en vecka.
”Spelningarna sker i samarbete mellan Gaphals och Studiefrämjandet Nemis vilket även betyder att vi för tillfället letar efter fyra förband till varje gig. Enda kravet är att ni som band skall vara anslutna till Studiefrämjandet för att ha möjligheten att få lira.
Kontakta kaj.sivervikSNABELFUCKINGAstudieframjandet.se med bandets namn, länk till myspace/bandcamp etc samt namnet på er kontakt på Studiefrämjandet samt vart ni kommer ifrån.”
tisdag 26 oktober 2010
”They test psywarfare on children, don’t they?”
Kläder från Skaparstigen.
Idag fick Olivia Obliteration testa två nya saker med liknande naiva, färgsprakande utstrålning:
Lilla Lovis – veckans snusksnackis på Youtube.
Olivia stirrar oförstående. Kan inte greppa. Noll reaktion. Viftar irriterat bort utan att röra ett finger.
Teletubbies – tidlös LSD-propaganda.
Olivia blir glad, skrattar och klappar. Vill se om och om och om igen, likt en rejvare kl. åtta på morgonen efter ett besök på Docklands.
Jag vet inte hur jag ska tolka de här reaktionerna. Bådare det gott – eller är det illavarslande?
Fredrik paralyseras av Lilla Lovis hypnotiska dekadens, medan Bianca vänder bort blicken i skam över denna depraverade verklighet.
”There’s a ghost who lives on Haunted Hill” vol 2
Ghost hade releaseparty på Bröderna Olsson igår. Allt var så hemligt och obskyrt och ockult att ingen närvarande fastnade på kameralinsen. Allra minst de närvarande medlemmarna. Alltså – inga foton.
Men så här såg det ut när gruppen gjorde livedebut under helgen som var, utanför Svea Rikes gränser.
Värt även att notera att min bojkott av Bröderna Olsson tydligen mötte sotdöden igår. Rimligt? Orimligt? Vem vet?
Okej, några skumraskfigurer fastnade på film.
Soundtrack: ”1999”, Crude.
Men så här såg det ut när gruppen gjorde livedebut under helgen som var, utanför Svea Rikes gränser.
Värt även att notera att min bojkott av Bröderna Olsson tydligen mötte sotdöden igår. Rimligt? Orimligt? Vem vet?
Okej, några skumraskfigurer fastnade på film.
Soundtrack: ”1999”, Crude.
måndag 25 oktober 2010
”Let’s go fucking crazy!”: Ozzy Osbourne till Sweden Rock Festival 2011
Min debut på dessa glansiga sidor landar i butik den 9 november. En milstolpe i min, och tidningens, existens. Men jag tror att störst fokus hamnar på att Ozzy Osbourne blir en av huvudakterna på Sweden Rock Festival 2011. Tyvärr.
Själv intervjuade jag Jus Oborn i Electric Wizard igår. Epitetet ”haschtomte” har aldrig varit mer aktuellt.
Suicidal Janne Långben for life.
Carola goes grindcore: Final
Hipster-Kristofer: ”Carola/Caravan Kids-singeln är väldigt bailerisk.” Just utanför bilden: nya skor i antilopskinn för 7 000 kronor. Rimligt.
Tävlingen är över. Det korrekta svaret är att ”Scum” med Napalm Deah innehåller 9 minuter, 40 sekunder och 8 hundradelar grind. 7,88 hundradelar om man ska vara exakt.
Vinnare är Hare, som manglade loss på 9 minuter och 41 sekunder. Grattis!
Lyssna själv:
Napalm Death: Scum (100% grind radio edit 2010)
Soundtrack: ”Die Kreutzen” med Die Kreutzen.
An ideal for living?
Checklista för rimlighet, the American way:
”Tror du på låga skatter?
Tror du på kapitalismen?
Tror du på mindre regering = mer frihet?
Tror du att äktenskapet är mellan en man och en kvinna?
Tror du på att livet är heligt och att det skyddas vid befruktningen?”
Känns igen från vår svenska partiflora? Tea Party-ikonen Ronald Reagan skapade historiens främsta musikrörelse. Vad i helvete har Göran Hägglund krystat fram – verklighetens folk?
Soundtrack: Kan inte sluta lyssna på Hawkwinds ”Levitation”· Underskattad!
söndag 24 oktober 2010
Terrible Feelings på Landet: En odyssé i bilder, haveri samt en kommande, väldigt intern tv-succé
Jag: Jaha, vad händer i Malmö då, förutom att de skjuter folk?
Manuela: Kul, du är bara den femte personen som frågar det där idag.
Jag: Förlåt.
Det syns inte, men det står ”haverist!” på Andys knapp. Gah! Vill ha!
Ett sådant där klistermärke har jag med.
Under den inledande sunkölen på Svanen – tyvärr, inga bilder då Svanen inte låter sig fångas av kameralinsen – kläcker jag, Viktor och Andy ett stormande succékoncept:
”Punkarna på slottet”.
Det är exakt vad det låter som. ”Stjärnorna på slottet” fast med, tja, hardcorepunkare. Säsong ett:
Jonsson (Anti Cimex)
Dennis Lyxzén (det vet ni nog)
Amyl (Imperial Leather)
Staffan (Really Fast Records)
Alle (Raised Fist)
Janne (Warcollapse)
Åke (Mob 47)
Samma upplägg som i förebilden där varje person får en egen dag. Exempel: Jag kan tänka mig att Åke styr upp bowling, och Alle tar med gänget på en MMA-match. Dennis middag blir supervegansk linssoppa och Jonsson bjuder på 7.2-starköl och en horsemacka.
Det här blir en långkörare då listan på aspiranter är oändlig: David Sandström, José Saxlund, Domar, Cliff, Dadde, Rodrigo, Sylen, TB, Jallo, Jutila, Danne Wall, Magnus Larnhed, Kenko, Hirseland, Poffen och så vidare. Oss själva? Ja, varför inte?
Det öppnar även upp för en internationel version med Wattie, Cal, Dave Dictor, Jerry A, Rat, John Joseph, Roger Miret, Felix Havoc, Adrienne Droogas, Kathleen Hanna, Ian MacKaye, Martin Crudos et al.
Svårt att hitta kvinnor bara. Men det löser vi. Konceptet är redan registrerat hos patentverket. Kom gärna med förslag på personer, aktiviteter och måltider.
Soundtrack: ”Spiral shadow”, Kylesa.
lördag 23 oktober 2010
”Gud har tjänstledigt, var god dröj, omkoppling sker, vill du prata med Socialtjänsten, tryck ett”
Herrens vägar äro outgrundliga. Onekligen.
Jesus: Jaha, är barnet odöpt? Ja, men då skiter jag i ungjäveln. Direkt till helvetet utan att passera gå. Seså! Marsch pannkaka!
Ja, vem i helvete ska trösta knyttet? Olivia, min älskade dotter, jag önskar jag hade ett rimligt svar.
Bombs over Vatikanen
En ko avskaffar gud. Alla problem är borta. High-five till alla.
”Häromveckan höll förre tjeckoslovakiske dissidenten och presidenten Vaclav Havel ett tal där han bedömde att de avgörande problemen i världen beror på ateismen. Den ger finanskris, skövling av naturen och kortsiktig jakt på välstånd. När den håller sin iskalla klo runt religionens mjälla, oskuldsfulla hals urholkas vördnaden för det mystiska, det eviga och människans litenhet.”
”En tid dessförinnan hade påven Benediktus XVI på besök i Skottland klargjort att ateism leder till massmord om man inte passar sig. Britterna uppmanades fundera på ’den extrema ateismens härjningar under 1900-talet’ och respektera de traditionella värden som inte uppskattas eller ens tolereras av den ’aggressiva sekularismen’. Vilka dessa traditionella värden var fick vi inte veta, men vi anar.”
Lena Andersson – vårt främsta vapen mot de gudstroendes manipulativa ondska och deras omnipotenta system av förtryck.
Uppdatering: Straight from Uganda – Jesus Kristus kärleksbudskap.
”I consider it a measure of my humanity to be written off by the living graves of a billion murdered lives”
En ko avskaffar köttindustrin. Äter grönsaksbiff. High-five till alla.
Idag i ”Kosmo” i P1 kl. 16.03: Jonathan Safran Foer om sig, sitt liv och sin bok ”Eating animals”. Lyssna.
fredag 22 oktober 2010
”Violence against violence/Let the roundups begin/A firestorm to purify the bane that society drowns in”
Våld och trakasserier mot SD-folk är politiskt kontraproduktivt, moraliskt korrupt och, tja, för det mesta rakt av korkat.
Men när jag läser den här artikeln plågas ändå min hjärna av ett lågt, lågt, lågt gnisslande. Det är ljudet av världens absolut minsta fiol som spelar världens absolut minst gripande sorgesång för Björn ”Negerbollsdoktrinen” Söder och hans små kostymklädda vänner.
Du vet att du har en Pol Pot-liknande inställning till finkultur…
…när du blir mer provocerad av klippet från teateruppsättningen, än om superpappan Andreas Kleerup skjutit heroin live i tv.
Dans? Teater? Va? Bakgrund – här.
Uppdaterad reflektion: Frågan är väl snarare vad programledarna tar för kemikalier för att orka vara så där bullmammakäcka i ottan. Speed kills… but who’s dying?
Dans? Teater? Va? Bakgrund – här.
Uppdaterad reflektion: Frågan är väl snarare vad programledarna tar för kemikalier för att orka vara så där bullmammakäcka i ottan. Speed kills… but who’s dying?
torsdag 21 oktober 2010
”Ay yo baby, your mother warned you about me/It’s the småbarnsföräldrar you love to hate”
Journalister, rockstjärnor, tatueringsmodeller, ostmäklare, bebisar som gör väldigt lite nytta i samhället – alla ska med!
I slutändan blir du ändå alltid det du själv hatar mest. Det är bara att ge upp. Så med skam och ångest, men desto mer kampvilja, invaderar vi Café String med tre barnvagnar. Vi vågar – trots att tjejerna i fönstret skrattar åt oss när vi rullar fram mot entrén.
I ett av hörnen sitter en underskön och totalt iskall ung dam. Perfekt utstuderad fashionistastil modell 2011, komplett med laptop och modebloggande, vackert långa och smidigt utmejslade små syltfingrar.
Hon har ungdom, frihet och skönhet på sin sida. Hennes blickar mot vårt sällskap hyser inget annat än förakt och vedervilja. Äckel. Hat.
Hon bloggade och twittrade förmodligen om hur hennes fikadag förstördes av ett gäng barnvagnsmongon, i samma sekund som dörrpinglan signalerade vår ankomst.
Gott så. Fuck your scene kid.
Saknas på String: Folk som skedmatar sina spädbarn med latte.
Krille: När de blir vuxna kommer de att uppskatta och respektera oss som de supercoola föräldrar vi är, bara för att vi invigde dem i vinylens ärorika kultur vid en späd ålder.
Fredrik: Däremellan kommer en väldigt lååång period då de hatar oss för de inser hur förbannat tråkigt det är att hänga i antikbutiker.
Krille: So be it.
Sedan åkte jag hem och gjorde en åtta (8) minuter lång intervju med Fenriz. Det gäller att passa in de fackavtalsenliga rasterna på kneget.
Tävling: Carola goes grindcore
Det mest obscena, skrämmande och oheliga Olivia lagt vantarna på under hela sitt fjorton månader långa liv.
Det kom ett paket utan avsändare till I Just Can’t Hate Enough. Innehåll: En bunt vinylsinglar samt en anonym lapp med texten ”Bert Karlsson kan suga min lilla grindkuk”. Här är själva skivan:
Carola Häggkvist/Caravan Kids split7".
Svart vinyl, 250 exemplar, Livets Ord Records.
Carola dammar av sin monsterhit ”Fångad av en stormvind”. Caravan Kids släpper lös sina små grindcorepenisar i spåren ”Crematory”, ”Kir is certain (Life is not)”, ”Burn the churches” samt ”The arsonist”.
Obs. Inte ett skämt. Skivan finns och det är Carolas originalversion av ”Fångad av en stormvind”. Inget gäck.
Eftersom jag generöst fick flera stycken exemplar, lottar jag ut detta blivande ebayguld. Låt kampen börja!
Tävling! Tävling! Tävling!
Napalm Death förändrade historien när de släppte ”Scum” 1987. Skivan innehåller 28 spår och klockar in på 33.04 minuter. Men…
Exakt hur många minuter och sekunder ren grind innehåller ”Scum”?
I Just Can’t Hate Enough kontaktade en erkänd grindcorefanatiker och Unholy Grave-fantast för att få svar på den brännande frågan om hur mycket konkret blast som finns på Napalm Deaths debut.
Lämna er gissning tillsammans med fungerande epostadress bland kommentarerna. Jag drar vinnarna nu på söndag. OBS: Tävlingen är nu över. Du förlorade.
Carolas sida av textpapperet. Mycket snack om ”Honom som skapat himmel och jord och som gett mig anledning att sjunga… att lovsjunga livets olika mysterier.” Mycket stark tobak.
Uppdatering: Fredrik Strage skriver om Carola vs. Caravan Kids.
US Army: ”Genus? Humbug!”
”– Plötsligt kom amerikanska soldater över gårdsmuren och vår man och två andra fick säckar över sina huvuden. De flögs till en USA-bas. Dagen efter kunde vi läsa i tidningarna att Nato gripit några höga talibanledare vid en nattlig räd och beslagtagit viktiga dokument. Efter en vecka släpptes vår skolledare. Det hade antagligen funnits talibaner i byn, men inte på hans gård. De försvann när de hörde helikoptrarna.
– De viktiga dokumenten var akademiska avhandlingar gjorda för Karlstads universitet som handlade om genusperspektiv i afghanska skolböcker.”
USA:s armé förenar sig med talibanerna och islam i föraktet för utbildning och genusvetenskap. Rimligt. Läs mer om en insats som helt klart inte är ett bra system – här.
– De viktiga dokumenten var akademiska avhandlingar gjorda för Karlstads universitet som handlade om genusperspektiv i afghanska skolböcker.”
USA:s armé förenar sig med talibanerna och islam i föraktet för utbildning och genusvetenskap. Rimligt. Läs mer om en insats som helt klart inte är ett bra system – här.
onsdag 20 oktober 2010
Jesus: ”Pressfrihet? I like it!”
Svenska kyrkan: Vi tror på en Gud som älskar alla! Vår tro rymmer bara öppenhet och respekt! Så är det skrivet – i tunnelbanan!
Krille: Jo… Fast det här är ju er gud, bara på en annan kontinent.
Svenska kyrkan: Uganda? Nej det är inte vår Gud, och då rakt inte vår kristendom! Afrikanerna är inte som oss. Vi är bra, de är dåliga.
Krille: Men… Men…
Svenska kyrkan: Inte. Vår. Gud. En annan Gud, helt enkelt.
Läs mer här.
Andra föräldrar: the game of the arseholes
Av en slump går jag tillbaka och läser ett inlägg gjort innan Olivias födelse. Det heter ”Föräldrakurs: the game of the arseholes”. Titeln talar för sig själv och du läser texten här.
En av kommentarerna får mig att tänka lite extra:
”Grattis, du kan redan nu ser fram emot dina dagliga möten med de här människorna när barnet börjar förskolan (och sen skolan, där ditt barn kommer att gå tillsammans med barn som uppfortrats av de här människorna). Det är ett lyckligt liv!”
Tyvärr har jag redan börjat träffa dessa människor. Här är två scenarion från den gångna veckan:
Autentisk situation #1.
Jag sätter Olivia i en av två existerande bebisgungor och börjar putta. Vid den intill står en mamma och pratar i telefon, samtidigt som hon fullständigt frånvarande skuffar till gungan lojt då och då. Barnet som ska njuta av åkturen är helt apatiskt. Armarna hängande slappt ner på sidorna, blicken likt en fisks ögon låst i fjärran. Han/hon vill inte gunga. Men hans/hennes mamma vill prata ostört. Länge.
Efter en liten stund kommer de ett par med två små pojkar och ställer sig i kö bakom oss. Sådan är kutymen – bebisgungor är limiterade, upplagan begränsad, du får snällt vänta på din tur om du ska få denna diehardversion till åktur. Tiden går. Jag väntar på att mobilmamman ska lägga på och ge upp sin plats, då de bevisligen varit där mycket längre än oss. Icke. Hon snackar helt obekymrat på.
Ungen lutar sig bakåt och spelar död, stirrar upp i himlen helt blixtstilla. Länge, länge, länge ligger han/hon så. Apati i en färgglad overall. Jag börjar misstänka att den avlidit på grund av tristess.
Klockan tickar. Mamman pratar. Efter ytterligare en stund tycker jag det är så pinsamt att jag vänder mig mot barnen bakom och säger ”vi är alldeles strax klara”, trots att Olivia tycker det är askul. Sympatiskt nog säger pappan ”äsch, det är lika bra att de får vänja sig vid att vänta på saker”, vilket är en sund åsikt i dessa tider av söndercurling.
Efter vad som känns som en evighet lägger mobilmamman på luren – och fortsätter gunga sitt barn/lik. Jag skäms så mycket å hennes vägnar att jag plockar upp min brett leende dotter och lämnar plats till barnen bakom. Sekundärskammen blev för stor.
Autentisk situation #2.
Med Olivia under armen stegar jag bort mot lekplatsen. Befolkning: Två mammor, en pappa, tre småttingar. Barnen är lite äldre än Olivia och kan alla knata omkring obekymrat. De rekorderligt jordfärgsklädda kvinnorna, modell stereotyp 30+ övre medelklass i Stockholm 2010, står och pratar om giftiga ämnen i leksaker. Ja, hur ska man egentligen kunna skilja bilar med Agent Orange, från bilar utan Agent Orange?
Knivig fråga.
Den ena råkar av misstag vända sig om exakt när jag kommer och möter min blick, så hon svarar på mitt glada ”tja!”. Den andra gör det inte. Pappan, på huk i sanden, ignorerar när han får ett ”hej” från mig. Jag sätter ner Olivia, som med rak rygg observerar omgivningen. Hon greppar en pinne och spanar in de andra medborgarna med skeptiskt blick. ”De är inte farliga, kryp iväg till dem bara du, jag vet att du kan, ställ dig upp mot den där lekställningen”, peppar jag.
De andra ungarna stirrar på mig. Jag ler och grimaserar, som sig bör, som respons. ”Hej lilla vän” säger jag till en, ”gah gah gah” får jag till svar. Räcker över en hink som tas emot utan krångel. Se, redan mer social kompetens än sina föräldrar. Jag ler hela tiden och försöker få ögonkontakt med någon av de andra vuxna. Icke. Vi befinner oss på en yta stor som en studentlägenhet men det är som att jag och mitt barn inte finns. Vi är smuts. Mitt leende blir allt mer krampaktigt.
Efter ett tag krålar Olivia bort till en lite pojke, klappar honom på axeln och säger ”daaa”. Han viftar irriterat och asocialt bort hennes närvaro – vilket är okej. Han är ett barn. ”Oj, han var inte så sugen på att lära känna nya människor”, säger jag skämtsamt till det snedknullade webbdesignermiffot på knä bredvid mig i sanden. Jag tittar på honom. Ler. Han låser blicken på sin son. Ler inte. ”Nurgh… eh… Näe… Nöff… gurhka… Eh… Asså… Väs”, muttrar den socialt missanpassade mannen knappt hörbart till svar. Jag anar att han är utvecklingsstörd.
De två mammorna har gått över till att prata om hur mycket de filmar sina små guldklimpar. En har köpt en videokamera för sjutusen kronor, men använder ändå bara mobiltelefonen. Attans också. Olivia börjar krypa fram mot dem, jollrandes obekymrat. Det är en relativt lång sträcka. Kvinnorna gör sitt bästa för att ignorera bebistorpeden på väg i deras riktning. När Olivia kommer fram till den enes fötter säger hon ”dah-dah”, tittar upp, sträcker upp ena handen och ser ut som att hon ska försöka resa sig mot benet. Utan att avbryta samtalet, utan att varken bevärdiga mig eller Olivia med ett ögonkast, tar kvinnan ett minimalt steg åt sidan, precis tillräckligt för att släppa förbi min lilla krabat. Inget ”nej men hej lilla vän”, inget ”oj, vad heter du då”, inget ”hoppla vart är du på väg, försöker du fly”. Inget av det som hör till god ton och uppfostran i en sandlåda. Istället fortsätter duon att diskutera något tungt ämne, som att det hembakta surdegsbrödet blir ännu nyttigare om du penslar det med ditt eget urin. Mig kollar de inte ens på, trots att jag går alldeles bakom Olivia och står mindre än en halvmeter framför dem.
Jag vill skrika allt vad jag kan:
”Din äckliga, drypande syfilishärd! Ditt motbjudnade reabacksfnask! Ditt SOFO-sekret! Jehovas luder! Du ser ut som en osande varböld i nunan men tycker inte att min dotter ens är värd att titta på, hon är inte ens värdig nog att få nudda dina fotriktiga, trendkorrekta mc-stövlar av wannabesnitt! Jag gullar med din unge, jag ger en hink till din halvlyckade abort som påminner om monstret i ’The Thing’ av John Carpenter, men du kan inte ens sänka blicken för att se på mitt barn! Ditt barn är en påse grus, du är en påse hundbajs, Olivia är champagne! Jag hatar dig! Dö! Dö! Döööö din ångestframkallande, prestationsdrivna söderförortssköka med sönderblekt lifestyleanus!”
Men det gör jag givetvis inte.
Istället slår jag ner blicken och fortsätter följa efter Olivia, som nu är på väg bort, bort, bort från världens iskallaste sandlåda. När vi kommit en närmare vårt hus mumlar jag ”nu är det dags för mellis, kom så går vi hem”. Inte för att någon hör mig eller ens har accepterat vår existens, utan bara för att försöka behålla någon slags värdighet för mig själv.
Jag plockar upp henne och vi går bort till vår egen sandlåda, på vår gård. Där leker vi själva.
”Tora! Tora! Tora!”
Liknande erfarenheter, någon?
Soundtrack: ”Telegraph road”, Dire Straits.
En av kommentarerna får mig att tänka lite extra:
”Grattis, du kan redan nu ser fram emot dina dagliga möten med de här människorna när barnet börjar förskolan (och sen skolan, där ditt barn kommer att gå tillsammans med barn som uppfortrats av de här människorna). Det är ett lyckligt liv!”
Tyvärr har jag redan börjat träffa dessa människor. Här är två scenarion från den gångna veckan:
Autentisk situation #1.
Jag sätter Olivia i en av två existerande bebisgungor och börjar putta. Vid den intill står en mamma och pratar i telefon, samtidigt som hon fullständigt frånvarande skuffar till gungan lojt då och då. Barnet som ska njuta av åkturen är helt apatiskt. Armarna hängande slappt ner på sidorna, blicken likt en fisks ögon låst i fjärran. Han/hon vill inte gunga. Men hans/hennes mamma vill prata ostört. Länge.
Efter en liten stund kommer de ett par med två små pojkar och ställer sig i kö bakom oss. Sådan är kutymen – bebisgungor är limiterade, upplagan begränsad, du får snällt vänta på din tur om du ska få denna diehardversion till åktur. Tiden går. Jag väntar på att mobilmamman ska lägga på och ge upp sin plats, då de bevisligen varit där mycket längre än oss. Icke. Hon snackar helt obekymrat på.
Ungen lutar sig bakåt och spelar död, stirrar upp i himlen helt blixtstilla. Länge, länge, länge ligger han/hon så. Apati i en färgglad overall. Jag börjar misstänka att den avlidit på grund av tristess.
Klockan tickar. Mamman pratar. Efter ytterligare en stund tycker jag det är så pinsamt att jag vänder mig mot barnen bakom och säger ”vi är alldeles strax klara”, trots att Olivia tycker det är askul. Sympatiskt nog säger pappan ”äsch, det är lika bra att de får vänja sig vid att vänta på saker”, vilket är en sund åsikt i dessa tider av söndercurling.
Efter vad som känns som en evighet lägger mobilmamman på luren – och fortsätter gunga sitt barn/lik. Jag skäms så mycket å hennes vägnar att jag plockar upp min brett leende dotter och lämnar plats till barnen bakom. Sekundärskammen blev för stor.
Autentisk situation #2.
Med Olivia under armen stegar jag bort mot lekplatsen. Befolkning: Två mammor, en pappa, tre småttingar. Barnen är lite äldre än Olivia och kan alla knata omkring obekymrat. De rekorderligt jordfärgsklädda kvinnorna, modell stereotyp 30+ övre medelklass i Stockholm 2010, står och pratar om giftiga ämnen i leksaker. Ja, hur ska man egentligen kunna skilja bilar med Agent Orange, från bilar utan Agent Orange?
Knivig fråga.
Den ena råkar av misstag vända sig om exakt när jag kommer och möter min blick, så hon svarar på mitt glada ”tja!”. Den andra gör det inte. Pappan, på huk i sanden, ignorerar när han får ett ”hej” från mig. Jag sätter ner Olivia, som med rak rygg observerar omgivningen. Hon greppar en pinne och spanar in de andra medborgarna med skeptiskt blick. ”De är inte farliga, kryp iväg till dem bara du, jag vet att du kan, ställ dig upp mot den där lekställningen”, peppar jag.
De andra ungarna stirrar på mig. Jag ler och grimaserar, som sig bör, som respons. ”Hej lilla vän” säger jag till en, ”gah gah gah” får jag till svar. Räcker över en hink som tas emot utan krångel. Se, redan mer social kompetens än sina föräldrar. Jag ler hela tiden och försöker få ögonkontakt med någon av de andra vuxna. Icke. Vi befinner oss på en yta stor som en studentlägenhet men det är som att jag och mitt barn inte finns. Vi är smuts. Mitt leende blir allt mer krampaktigt.
Efter ett tag krålar Olivia bort till en lite pojke, klappar honom på axeln och säger ”daaa”. Han viftar irriterat och asocialt bort hennes närvaro – vilket är okej. Han är ett barn. ”Oj, han var inte så sugen på att lära känna nya människor”, säger jag skämtsamt till det snedknullade webbdesignermiffot på knä bredvid mig i sanden. Jag tittar på honom. Ler. Han låser blicken på sin son. Ler inte. ”Nurgh… eh… Näe… Nöff… gurhka… Eh… Asså… Väs”, muttrar den socialt missanpassade mannen knappt hörbart till svar. Jag anar att han är utvecklingsstörd.
De två mammorna har gått över till att prata om hur mycket de filmar sina små guldklimpar. En har köpt en videokamera för sjutusen kronor, men använder ändå bara mobiltelefonen. Attans också. Olivia börjar krypa fram mot dem, jollrandes obekymrat. Det är en relativt lång sträcka. Kvinnorna gör sitt bästa för att ignorera bebistorpeden på väg i deras riktning. När Olivia kommer fram till den enes fötter säger hon ”dah-dah”, tittar upp, sträcker upp ena handen och ser ut som att hon ska försöka resa sig mot benet. Utan att avbryta samtalet, utan att varken bevärdiga mig eller Olivia med ett ögonkast, tar kvinnan ett minimalt steg åt sidan, precis tillräckligt för att släppa förbi min lilla krabat. Inget ”nej men hej lilla vän”, inget ”oj, vad heter du då”, inget ”hoppla vart är du på väg, försöker du fly”. Inget av det som hör till god ton och uppfostran i en sandlåda. Istället fortsätter duon att diskutera något tungt ämne, som att det hembakta surdegsbrödet blir ännu nyttigare om du penslar det med ditt eget urin. Mig kollar de inte ens på, trots att jag går alldeles bakom Olivia och står mindre än en halvmeter framför dem.
Jag vill skrika allt vad jag kan:
”Din äckliga, drypande syfilishärd! Ditt motbjudnade reabacksfnask! Ditt SOFO-sekret! Jehovas luder! Du ser ut som en osande varböld i nunan men tycker inte att min dotter ens är värd att titta på, hon är inte ens värdig nog att få nudda dina fotriktiga, trendkorrekta mc-stövlar av wannabesnitt! Jag gullar med din unge, jag ger en hink till din halvlyckade abort som påminner om monstret i ’The Thing’ av John Carpenter, men du kan inte ens sänka blicken för att se på mitt barn! Ditt barn är en påse grus, du är en påse hundbajs, Olivia är champagne! Jag hatar dig! Dö! Dö! Döööö din ångestframkallande, prestationsdrivna söderförortssköka med sönderblekt lifestyleanus!”
Men det gör jag givetvis inte.
Istället slår jag ner blicken och fortsätter följa efter Olivia, som nu är på väg bort, bort, bort från världens iskallaste sandlåda. När vi kommit en närmare vårt hus mumlar jag ”nu är det dags för mellis, kom så går vi hem”. Inte för att någon hör mig eller ens har accepterat vår existens, utan bara för att försöka behålla någon slags värdighet för mig själv.
Jag plockar upp henne och vi går bort till vår egen sandlåda, på vår gård. Där leker vi själva.
”Tora! Tora! Tora!”
Liknande erfarenheter, någon?
Soundtrack: ”Telegraph road”, Dire Straits.
3 x regler för mys på arbetsplatsen
”Baby, I’m baaaack!”
DN rapporterar, via Anna, att det är dags att damma av 1990-talet: ”Kanske känns det som i går – men faktum är att 90-talet redan är retro. Sportig minimalism, grunge och tribaltatueringar är tillbaka i ny tappning.”
Jag har tre benfasta regler för att inte skapa dålig stämning på jobbet:
1. Prata inte om religion. Du vet aldrig vem som är guds buse.
2. Prata inte om politik. Du vet aldrig vem som röstar på vem.
3. Prata inte om tribals. Du vet aldrig vem som har en i svanken.
Nu kan jag stryka en av dessa, när modets förslavande vindar sveper fram över landet. Och enligt Aftonbladet gör både Lasermannens arbetsmetoder samt ordet ”färgad” comeback.
Far beyond driven: Seriös fråga om att ta körkort
Cornelia håller på att ta körkort. Hon vill uppgradera sina vyer från baksäte till förarsäte. Som alla vet är körkortstagande ett gigantiskt inferno av ekonomiska utgifter. Med Kalle Anka-plåster försöker vi begränsa blodtsunamin från våra bankkonton. Det går sådär
Idag köpte hon ”Bonniers trafikskola 2010”, en dvd-rom för smidiga 450 kronor. Fullt kompatibel med Mac enligt handlaren i butiken. När hon kommer hem ser vi att det klart och tydligt står att den bara är för PC-freaks. Cornelia blir lika förbannad som när hon upptäcker att jag köpt billigt ICA-kaffe istället för finkaffe.
Så – vad gör vi åt detta? Finns det något körkortsprogram för Mac? Finns det något vi kan ladda ner gratis som gör att vi kan köra ”Bonniers trafiksskola 2010” på vår dator?
All hjälp och alla råd mottages tacksamt. Leder det till en vettig lösning belönas det med vinyl.
”Do not resist/It is your destiny/Have we not all become/The children of technology”
Varning: Noll hat, bara kärlek, bara för folk som gillar barn.
Multitasking FTW! Jag jonglerar bebis och Iphone, svarar på email och bloggar, vänder vinyl, byter tygblöjor och köper tygmärken på Ebay.
Idag hade jag Olivia på högra armen medan jag sms:ade med den vänstra. Då tar hon tag i min haka, vänder mitt ansikte mot sitt så att vi ser varandra i ögonen. Sedan lutar Olivia huvudet mot min axel och försöker omfamna mig med sina små dinosauriearmar.
En höjdpunkt i mitt liv. Utan tvekan.
Sedan lät jag henne leka med Photo Booth medan jag rakade mig.
Efter det gick vi på Kulturhusets rum för barn med farbror Fredrik. Där visade Olivia Obliteration sitt sanna jag och thrashade en bok. Pappa fick laga. Med tejp.
”När stjärnor föds”? Jojo, jo jag tackar jag. Accessoarer: Bandana plus napp.
”Reich und roll!”
SVT:s ”Kobra” körde ett program om Wagner ikväll. Medverkade gjorde ingen mindre än vår gamle vän och rättshaverist Christofer Johnsson, Sverigedemokrat och ledare för Therion. Jag pennfajtades med honom redan här, 2008.
Se ”Kobra” – här.
Krille: Terrible Feelings på Landet nu på lördag, haka?
Anna: Nej, jag och mamma ska gå och se ”Svansjön”.
Krille: Åhhhh, ni och era jävla operor. Finkultur hit och finkuktur dit. Opera, fuck jävla off.
Anna: Nu är ju det i och för sig en balett men men…
Krille: Tomato, tomatö, balett, opera, vit makt, vita svanar.
Anna: Mollusk. I bastkjol.
Se ”Kobra” – här.
Krille: Terrible Feelings på Landet nu på lördag, haka?
Anna: Nej, jag och mamma ska gå och se ”Svansjön”.
Krille: Åhhhh, ni och era jävla operor. Finkultur hit och finkuktur dit. Opera, fuck jävla off.
Anna: Nu är ju det i och för sig en balett men men…
Krille: Tomato, tomatö, balett, opera, vit makt, vita svanar.
Anna: Mollusk. I bastkjol.
tisdag 19 oktober 2010
No slow speed, no punk
I januari 2009 skickade jag en t-shirt till Rodeos Johan Wirfält – dåvarande ärkenemesis, nuvarande artigt mailande bekant.
Jag förväntade mig motsvarande värde, det vill säga tre trade points, i utbyte. Det fick jag. Igår. Johan bevisar att han förstår själva essensen av underjordiskt bytande och diy-principer: Det ska ta en jävla tid.
Det var dock värt att vänta på ett stycke svinbra Syket-lp, som han släppt på sin egen etikett. Visar sig att skivan är inspelad av samma personer och i samma studio som förevigat två av mina band på vinyl. Och sättningen hemsöks av minst två gamla UÅHC-spöken.
Liten värld.
Tack Johan, för bytet.
Jag förväntade mig motsvarande värde, det vill säga tre trade points, i utbyte. Det fick jag. Igår. Johan bevisar att han förstår själva essensen av underjordiskt bytande och diy-principer: Det ska ta en jävla tid.
Det var dock värt att vänta på ett stycke svinbra Syket-lp, som han släppt på sin egen etikett. Visar sig att skivan är inspelad av samma personer och i samma studio som förevigat två av mina band på vinyl. Och sättningen hemsöks av minst två gamla UÅHC-spöken.
Liten värld.
Tack Johan, för bytet.
”That magnificent deer has vanished in the bush”
”Kolla kolla pappa! Titta där borta…”
”…rådjur här vid Telefonplan. De bara hänger där på gathörnet och chillar like it ain’t no thaaang…”
”…och pappa pappa! Kolla där borta vilka som lurar i buskarna…”
”…det är Master’s Hammer! Pappa pappa – dra åt helvete vad superobskyrt och megacoolt! ’The jilemnice occultist’ FTW!”
”With the wave of the magic wand the Captain’s consciousness vanishes and his body and soul are flooded with an emotion completely opposed to the desire to obliterate spiritism in the Krkonose slopes.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
