Pyramidens bas, fylld med doom

Jag trodde att Mourningwood Recordings (förlåto dem för ordvitsen, ty de äro från Göteborg) enbart sysslade med att släppa sitt eget band Bombus. Men icke. Idag dök det upp ett mail med länkar för följande pursvenska alster:

1. Den Stora Vilans självbetitlade debut. Släpps i slutet av april. En genomlyssning – inte min grej men kan kanske bli. Jag ska ge den fler chanser. Jag har, trots allt, passerat trettio och borde uppskatta folkrockande gubbflum.

2. Pyramido ”Salt”, släpps i början av maj. En majoritet av bandets medlemmar hatar mig, så jag önskar jag kunde återgälda illviljan. Tyvärr – nej. Och det efter en ynka genomlyssning, dessutom.

Just denna söndagskväll slår Pyramido lika hårt som en dansk F-16 över Libyen, för att använda en absurd liknelse direkt från den klassiska Close-Up-skolan. Albumets mittenparti är stabilt: ”Left to rot”, mellanspelsmyset ”Saltstoder”, ”Onward” och nittiotalsklingande black metal-doomandet ”Hollow words”. Gah, vill ha vinyl!

Grisigt, Grief-igt, stundom elektriskt likt en trollkarl, hardcorepunk i botten: Pyramido. Kudos.

Idag snyltade jag iväg på en gratisbrunch på ett hotell i Älvsjö. Det har gjorts förr – se här. Problemet denna gång var att det bara var jag och Olivia Obliteration. Stort misstag. Småbarn är helt ointresserade av att sitta still medan deras fäder dricker kaffe och äter croissant. Spring, spring, spring, runt, runt, runt. Kråset blev svårsmort.