138 vs. Wino, pt. 2

I väntan på att något intressant ska hända i mitt liv, som till exempel värkar och taxifärd till sjukhuset, fortsätter jag längs Shrinebuilder-spåret. Följande konversation fick inte plats i den slutgiltiga artikeln, som dyker upp så småningom i Close-Up. Scott ”Wino” Weinrich pratar om varför hans The Obsessed inte blev världens största band i och med att jätten Columbia släppte ”The church within” 1994.
Han skyller på – kidsen. Hepp.

Observera att det här inlägget 1) består av oredigerad text, samt 2) att det kräver vissa förkunskaper om såväl Wino som I Just Can’t Hate Enough. Goggla. Jag orkar inte förklara schackpundarprylen igen.

Spelar du schack?
Wino: Jag började spela igen efter att Hidden Hand turnerat med Stinking Lizaveta 2007. Det första jag gjorde var att slå min ex-fru!
Scott Kelly gapskrattar utan dess like.
Wino: I schack alltså.
Scott: Bra rubrik där.
Al Cisneros: Det finns så många upplägg för skämt gällande olika taktikkategorier. Så många tillfällen.
Wino: Helvete. Psykologisk krigsföring är så mycket bättre än riktigt fysisk krigsföring. Det är bättre, och värre… Jag har snackat mig ur alla möjliga situationer. Att bli dödad av hedningar, att bli arresterad av snutar, olika situationer med kvinnor.
Din käft har räddat dig.
Wino: Ja, och min hjärna. Och min mun, visst. Men kvinnor är det svåraste att snacka sig undan.
Har inte du sagt att du aldrig mer ska spela i band igen?
Wino: Tja, det kan ha varit sant. Men om jag säger så här: det är som en sjukdom att spela i band. Den musik vi gör – det är en sjukdom. När du väl inser att du har den, så fattar du att den är obotlig. Men det är inte på ett dåligt sätt. Du blir trött, fysiskt och psykiskt. Speciellt i mitt fall, jag som har turnerat så länge. Jag har aldrig ens haft råd att anställa en gitarrtekniker. Jag har aldrig haft råd med en chaufför eller en manager. Okej då, vi låg på Columbia i ett litet tag. Och när vi låg där så visste jag vilken låt vi skulle släppa som singel. Resten av bandet slogs till döds för att mitt val inte skulle bli singeln. ”Snubbe, den där låten är inte representativ för oss”. Jag sa bara ”’Streamlined’ ska vara singeln”. Okej, sug på det här. När vi skrev på för Columbia så låg de på Madison Avenue. Det är ett svart hus och vet du vad adressen är? Jag skämtar inte: 666 Madison Avenue.
Jag tror dig inte.
Wino: Skitsnack! Vill du slå vad? Ge mig ingen skit, jag skulle aldrig ljuga om något sådant här. Jag flippade ur totalt. 666 Madison Avenue, kolsvart hus, översta våningen. Jag kommer inte ihåg vem skivbolagskillen var, men det var näst högsta hönset. Det var en väldigt underlig situation. Vid rätt ögonblick så sa jag, efter en klunk ur glaset, ”å vägnar av hela bandet skulle jag vilja säga att vi vore stolta att ligga på Columbia”. Så skakade vi hand. Just då säger skivbolagskillen ”jag gillar verkligen den där fjärde låten på demon, ’Streamlined’”. Då fattade jag att det skulle kunna bli en hit. Men resten av bandet var helt emot mig. De ville släppa ”Blind lightning”, en sex minuter lång sludgelåt där sången börjar efter 2.5 min. Så ungdom och oerfarenhet sänkte det skeppet, The Obsessed. Men alla sa at det skulle hända hur som helst så att… Jag var för ung, jag kunde inte sätta ned foten. Jag byggde en liten mur omkring mig själv och allt var coolt. Och jag träffade en kvinna och det visade sig att hon var prostituerad. Du vet, livet är som livet är. Mycket upp och ner. Jag håller på att skriva en bok, förresten. Om mitt liv. Mitt problem är att jag bara kan komma ihåg mina historier när jag umgås med folk.