Scene Pride Stockholm 2009: En odyssé i bilder, hbt, kommande konflikter och en total avsaknad av minsta tillstymmelse till rimlig musik

”You bought the album and you bought the clothes/You x-up every time you go to shows/You claim you’re straight edge but there is no doubt/You’ll turn your back as the hype fades out/It’s a scene, it's not an ego trip/It means much more than just hype to me/Can’t you see that I'd rather be a part, than crush the dream and choke the flame that is burning in my heart/We’ll never hide our scene pride/The scene is like the tide, we’ve got it on our side tomorrow we may not/So take pride in what you’ve got”


2 x hardcorelegendarer. Mannen som en gång skrek ”Jag hatar soldater” samt mannen som en gång sjöng ”Snut så fel” tittar på män och kvinnor i uniform. Basker: total LAHC79 och DCHC81.
Tidlöst coolt.


Djur: Så rätt, så rätt.


Människor: Så fel, så fel.


Trve old-school holocaust hell. Mer retro än så här blir det inte.
Referens.


Enda ekipaget utan vämjeligt discodunk. Istället blir det ett famlande efter det enda homosexuella halmstrået inom heavy metal:
Judas Priest. ”Breaking the law”, givetvis.


Vad händer när alla kommer fram till Tanto och Anarkovagnen möter Gaypoliserna? Blir det kravaller eller omfamnade och brobyggande? Vapenvila en dag om året?

Bästa med Scene Pride är att du får se alla små krabbor i barnvagnar vifta med regnbågsflaggan, istället för den sedvanliga multinational corporations genocide of the starving nations-vimpeln från McMurder.
Det kanske finns hopp, ändå.

I övrigt vidhåller jag att straight eller hbt kvittar. Disco måste dö.