Come to Grief

Det deppigaste jag vet är idioter.



Det näst deppigaste är att sova med en transistorradio vid sängen.

Som jag gör nu.

”Metropolis, the worlds collide/Ain’t nobody on the other side/I don’t care, I’m not there”

Emma: Vilket hotell bor ni på?
Jag: Jag bor på något där inne i city. Heter som någon asagud. Tor, Oden, Freja, Axa, Baader… Typ.
Emma: Baader?! Nu är du ändå i Tyskland, inte i gamla goa Svea Rike.
Petter: Gillar att du sorterar Andreas Baader som en asagud.
Jag: Ändå skippade jag de Lyxenska studiecirklarna om Karl Marx ”Das kapital” på nittiotalet.



Emma har i runda slängar trettio tusen olika jobb, är entreprenör, föreläsare, fotograf och helt i avsaknad av sömnbehov, uppenbarligen.

Petter gillar att försova bort tre public service-arbetstimmar.

Mina vänner!



Håkan såg Accept på Russian roulette”-turnén 1986. Han har även utnämnt gitarrsolot i ”Raining blood” till världens bästa ”moshsolo”.

Och Markus intervjuade Paul Gray 2004 då ”Slipknot var den tidens Watain, alla journalister skulle intervjua dem”.

Klockan är 04.00. I Borlänge. Mina vänner!

”Nytt Tjernobyl/Inte vad vi behöver” vol. 2

Titeln på det här blogginlägg är för övrigt taget från detta band.

Too extreme!

Kudos till Otto för länken.

Borlänge: Helvetets åttonde entré

Ska den här grejen verkligen stirra på mig hela natten medan jag sover? Hieronymus Bosch är mer rogivande för psyket.

Peace & Love – en port värre än Venom.

”Nytt Tjernobyl/Inte vad vi behöver”

En timme och fyrtio minuter försenat. Ingen luft. Tonåringar med färgglada linnen, denimshorts och tält. Vad i helvete gör jag på det här toktåget på väg mot folklighetens högborg Peace & Love?

Jag åker aldrig tåg. Nu har jag lyckats göra det fyra gånger på mindre än två veckor. Tre av dessa avfärder har drabbats av förseningar. Hur är det möjligt, år ut och år in?

Nåväl, efter hippiefestivalen bär det av till Göteborg igen:



Tills dess fördriver jag tiden med 16 858 låtar satta på slumpvis uppspelning:

Kreator: Take their lives
Usurper: Wrath of god
Black Sabbath: Air dance
Cannibal Corpse: Edible autopsy
Nice Cave & The Bad Seeds: The kindness of strangers
Wolfbrigade: Comalive
Government Issue: Lost in limbo
The Come N’ Go: Petrol
Nuclear Death Terror: The darkest age
Crass: Angela Rippon
Venom: Stand up (and be counted)
Silver: The stand
Sick Of It All: Locomotive
Autopsy: Charred remains
Misfits: Static intro
Motörhead: Dirty love (alternative version 2)

Paus för att lyssna på hela ”Totalitarian sodomy” och ”Graveyard of utopia”, av och med World Burns To Death, samt ”Seer” med Witch.

Cross Stitched Eyes: Spår 03
Poison Arts: Crawl ahead
Reverend Bizarre: Cirith Ungol (alltid?!)
Hellbastard: Death camp 3
Electric Wizard: The hills have eyes
Venom: At war with Satan (full re-edited version)

För övrigt anser jag att Eric Amarillo bör förstöras

Länge har jag trott att jag är den ende man i Sverige som inte våndas över min manlighet. Tidningar och internet fylls oupphörligen med snubbar som har sådan otrolig ångest över hur de ska fungera i vår moderna samtid. What to dooo?!

Jag har 99 problem men kombinationen maskulinitet och vänskap och föräldraliv och hushållssysslor, är inte ett av dem. Istället har jag haft funderingar kring om det är något fel på mig eller om det är resten av nationens män som är komplett nerkissade och galna.

Min vana trogen har jag lutat åt det senare.

Sedan läser jag ovanstående i DN och blir glad. Jag är inte ensam!

Efter det bläddrar jag till Insidan i dagens DN och ser nedanstående, och inser att även om jag inte är mol allena, så utgör jag ändå en minoritet: de rimligas minoritet.



Som alltid förutsätts det att män uteslutande kan ha andra män som vänner. Inte kvinnor. Aldrig kvinnor. Helt ogörligt.

Att se till individen istället för kuken/fittan är lika omöjligt som det är för SJ att få tågen att avgå i rätt tid.

2011 och vi sitter fortfarande här med ”När Harry mötte Sally” hoprullad som en tidning och uppkörd i Andres Lokkos röv.



Jag: Tycker du att jag kan det?
Cornelia: Haha är det en kuggfråga? Du är nära.
Jag: Vad faller det på?
Cornelia: Ibland drar du dåliga skämt.
Jag: Det har ju inte med min manlighet att göra. Det beror ju på att du inte har någon humor.
Cornelia: Hörrö grabben, jag bara utgick från det som stod i texten.
Jag: Du din…

En flaska i huvudet på Dr. Alban

Min Rockbjörnensida på papper idag. Delar av den på internet – här. Kudos till Sikas som roddade med bild på Defiance. Superkudos till Johanna som tog bilden.

Kamrat Johan mailar in en ögonvittnesskildring efter att ha läst ovanstående krönika:

”Tja! Dr. Alban fick en flaska i skallen på Statt i Söderhamn 1997. Lämnade scenen efter två låtar. ’Spela lite Credence’, typ. Ha en fin rocksommar!”

Rimligt.



Ovanstående lättsamma artikel det roligaste jag skrivit på länge. Också det säkraste sättet att bli fullständigt molluskförklarad. Må så vara.

Det är det värt.

I nya numret av Hårdrock!, ute nu på torsdag. 29 kr. Som hittat.

Inga kristna utsläpp i min mentala status, tack!

Det roligaste jag läst idag – här.

Tätt följt av det här, som jag läste strax efter.

”You think that you’re really hard/You think that you can mosh/Got your suspenders and got your boots/You’d better wear armor you fuckin’ fool”

Jag: När du blir tillräckligt gammal för att fatta ska jag lära dig vända vinylen. Sedan ska du få en liten pall så att du når upp för att byta sida. Så att jag slipper.
Olivia: Jaaaaaa! Daaaansaaaa!

Can you do the Obliteration mosh?

Döden på dansgolvet: ”The Mercenary”, av och med Protector.









Efter sin circle pit intar hon en Michael Myers-pose bakom gardinen. Och står blickstilla och stirrar. Spöklikt.



Det här känns som 40 000 000 000 000 år sedan.

Christoffer-Fredrik är det nya Brangelina

Idag gästspelar jag i en annan blogg.

Och ännu en – här.

Trve cheese

”True blood”, säsong fyra, avsnitt ett: Inledningen är som om Mortiis hamnat i en Cheez Doodles-reklam. Sedan blir det lite bättre.

Lite.

Jag ger det två avsnitt till innan jag överger det sjunkande skeppet. Skrovet tar redan in vatten snabbare än manusförfattarna hinner peta in ytterligare en lesbisk sexscen.

Eftertanke 1: Är det lag på att vampyrer enbart får lyssna på dansant industrimetal i lightversion?

Eftertanke 2: Svor de i de tidigare säsongerna? Nu haglar fuck-andet.

Trve Kvlt Konnection Kommander: Lotta Engberg, Heinrich Himmler, Alex Schulman

De två sämsta sakerna som hände idag:

1. ”Kär och galen”, en tv-serie som CIA använder för att tortera fångar på Guantanamo, utnämns av min arbetsplats till ”kultsuccé”. Jag vet inte om det är ironin eller vansinnet som gått varvet runt, men i sin grav snurrar Rimligheten snabbare än ”Exorcisten”-Lindas huvud.

2. Flera av mina bästa och närmaste vänner anser att det är helt okej att ”Kär och galen” kallas kult. Jorden rämnar under mina fötter.

De två bästa sakerna som hände idag:

1. En av de vännerna skickar epost med innehållet ”EXCLUSIVE: Gudrun Burwitz, daughter of Nazi Reichsfuehrer Heinrich Himmler, the lord of death in the Third Reich, outside her home in a Munich suburb.” Det är det mest briljanta som landar i inkorgen under dagen.

2. Alex Schulman har skrivit något jättebra som fler borde läsa.

Den mest galghumoristiska sak som hände idag:

Samma vän som skickar The lord of death in the Third Reich-epost sitter ofrivilligt fast i sin lägenhet med en jätteful hund som inte kan röra sig. Det ger mycket underhållande och misantropisk djurhatarläsning. Kudos, Sandy, du tar en för laget!

Soundtrack till en helt omotiverad ledig dag med helt omotiverat strålande solsken

16 858 låtar satta på slumpvis vald uppspelning ger ett givet inlägg då bloggosfärinspirationen flyter som koagulerat blod i solen.

Träningspass på gymmet:
Wolfbrigade: Reality lashes
Tiamat: Ancient entity
Wolfpack: Soul on fire
Sisters of Mercy: Something fast (live)
Undead: Social reason
Machine Head: Blistering
Reverend Bizarre: Cirith Ungol
Severed Head of State: Downfall
Regulations: Anna’s eyes
Turbonegro: Deathtime
Atomkraft: Future warriors
SS Decontrol: Teach me violence
No Mercy: Master of no mercy
Void: Intro (live)
Bathory: War
Assück: Spine
Biohazard: Loss
Bastard Priest: Under the hammer of destruction
Severed Head of State: Charge ahead
Black Sabbath: Evil woman
Cro-Mags: Street justice
Marilyn Manson: Just a car crash away

Cykla till Liljeholmen för att köpa möbeltassar samt after shave-kräm som inte testats på gulliga små djur:
Hawkwind: Be yourself
Detestation: Blood of the gods
The Crown: Dying of the heart
Venom: Welcome to hell
Unleashed: Dead forever
Black Sabbath: Megalomania
Auktion: N.W.I.W.

Ligga i park, steka, läsa ”Bossypants” och stirra föraktfullt på andra livsnjutare:
Eyehategod: Dixie whiskey
Tormentor: Damned grave
Silverbullit: Boof
Destroy All Planets: 3
Crashdiet: It’s a miracle
Warfare: Let the show go on
Witchfinder General: Witchfinder general
D.R.I.: Mad man
Venomous Concept: Oink!
Gang Green: 19th hole
Nifelheim: The bestial avenger (fortfarande den bästa svenska metallåten sedan… tja, alltid? Vi säger så.)
Necroplasma: Witching hour (väldigt omotiverad cover)
Spazm 151: What happened?
Hell: Blasphemy and the master
Black Sabbath: Devil and daughter
Hellnation: C.C.V. go die
Killing Joke: Jana (Hallucinogenic)
Uriah Heep: Bird of prey
Slaughter: One foot in the grave
Torche: Meanderthal
Oxen Killer: Streets
Death: Beyond the unholy grave

#1 tecken på att jag är dålig och orutinerad på det här med sommar, sol och ledighet: Jag köper med mig en superhet latte och ett wienerbröd till parken. Alla omkring mig äter glass.



…och tycker du inte Tina Fey är rolig, skrattade du förmodligen så att du fontänkräktes åt Seinfeld i Globen.

Jag är nästan beredd att börja spela musik igen, bara för att kunna använda den här bilden som bandfoto på ett skivsläpp

Pax för att vara Pajas.

I övrigt förstår jag inte om Nitty Gritty är bra eller dåligt:



Jag betalar aldrig för bandanas, precis som med solglasögon och tändare. De bara kommer till mig likt svagsinta sökare till en sektledare.

”Zeb was a hero to most/But he never meant shit to me you see/Straight up racist that sucker was/Simple and plain/Motherfuck him and John Wayne”

Jag: Hur i heilvete kan Columbos död få löp på Expressen?
Sandy: Haha! Vi hade ju löp på Zeb Macahan när han dog…
Jag: Men det är väl för att vi säljer den där rasistserien på dvd?
Sandy: Älskar Macahan. Zeb var ju snäll mot indianerna.
Jag: Luftslott!
Sandy: Du kan vara ett luftslott!
Jag: Du vet att Zeb Macahan röstade på Hitler, va? Gadaffi skickade blommor till begravningen. Idi Amin kallade honom ”sonen jag aldrig fick”.
Sandy: Men då borde han ju verkligen vara en man i din smak.
Jag: Jag vet. Det är alla mockafransar som förstör det.
Sandy: Du är så finkänslig.



Efter att ha läst det här har jag insett en sak – jag förstår inte litteratur. Därför nöjer jag mig numera med enkla böcker. Om till exempel näsa. Bra så.

En midsommarnattsmisantropi

Cornelia: Åh, vad skönt vi har det. Glad midsommar, min älskade!
Jag: Detsamma till dig! Jag älskar dig. Åååhhh…
(blickar ut i sommarnatten)
…tänk så många våldtäkter, misshandlar och fyllekörningar som sker just nu. Så många oräkneliga brustna hjärtan, grusade drömmar och krossade liv som skapas i denna natt, i vår samtid.
Cornelia: Jaha, en klassisk Krille-kommentar.



Det finns inget jag gillar mer än att köpa skivor där de tackar ”all fuckin’ Hardcore Thrashers from the DDR”. Berlinmuren ska – upp!

Den typen av bloggosfärinsats som bara är kul för andra småbarnsföräldrar (kanske inte ens då)

Konversation i ett sovrum, klockan 21.38, som Olivia Obliteration numera vägrar lämna för sitt eget rum. Alla försökt till deportering resulterar i gråt och utropet ”stora sängen!”.

Jag: Du vet att pappa älskar dig va?
Olivia: Mmmmm, jaaa… Kepsen!
(sträcker ut handen i mörkret och rör min hatt från Razors Edge)
Jag: Ja, pappas keps.

Femton minuter går.

Jag: Du klarar dig ju själv här. Kan pappa gå nu?
Olivia: Neeeej… Pappa keps!
(sträcker ut handen igen och tar i hatten, sedan kör hon raskt in sin tumme i min högra näsborre)
Jag: Pappas näsa.
Olivia: Mmmmm… Jaaaaa.

Ytterligare femton minuter går.

Jag: Kan jag gå nu? Du klarar ju det här själv.
Olivia: Nehej.
Jag: Nähä.

Och så vidare. Ingjuta självförtroende – svårt.

En genuin efterlysning: Fotograf på Punk Illegal

Söker kompetent och proffsig fotograf som ska på Punk Illegal och kan tänka sig att sälja en bild.

Maila mig på christoffer.rostlundSNABELFUCKINGAaftonbladet.se eller till adressen under min profil här till höger.

Bifoga länk till portfolio och/eller arbetsprover.

Fort som satan. Jag är genuint intresserad. Kudos.



Ibland behöver du en Raven-live för att ta dig genom dagen.

”The nail that stick up gets hammered down”

”Vi fastnade för deras kristna värderingar.”

”Jag tycker att de har handlat fel. 13 är en så känslig ålder och att då få höra att man inte duger, på en kristen skola till råga på allt... min dotter är jätteledsen.”

Jag ser inga som helst problem med det här.

You wanted the kristet utseende?
You got the kristet utseende – Jesus!

Molly Palmborg, 13, och hennes mor fick en kraschkurs i gudsslaveri:

Stick inte ut. Försök inte ha en fri vilja. Glöm egen identitet. Tänk inte. Ifrågasätt inte. Och - viktigast av allt! – glöm aldrig att du är fullständigt värdelös i din skapares ögon.

Tanken att du duger som du är, tillhör kättare.

Jag hyllar Grenadjärskolan i Örebro som visar sin tros sanna grisuppsyn. Jesus gula smiley face brukar i vanliga fall dölja fascismen.

På det här sättet kanske, kanske plugget lyckas rädda några lyckliga individer undan den mentala våldtäkt religion innebär.

”Hiatus was a crust punk band from Belgium. Hiatus formed in May 1989. They played in a Doom/Discharge/E.N.T. style and recorded a rehearsal demo”

Jag har någon sorts mikrobisk ledighet för att ladda upp för nästa supervecka: Peace & Love plus Ullevi gånger två.

Därav gapet här på IJCHE. Väl mött.

Finns det en enda kolumnist i hela Sverige som inte skriver om sina katter?

Nej, tydligen inte.

”Vi äter också kyckling, försöker Annika.
Men vi har åtminstone vett att tillaga den, muttrar jag.
Basse och Bianka vill att lunchen ska kippa efter andan.

Det är nämligen rena lustmord vi ser på andra sidan fönstret, våra katter är inte ens hungriga; långsamt plågas fågelungarna till döds, vrider sig i dödsplågor, piper, kippar efter andan.”

Ja, det är väl inte så annorlunda mot hur din kyckling möter sitt slut: blodigt, sadistiskt och helt meningslöst.

Dags för studiebesök på slakteri för Ronnie Rå.

Piga: the game of the arseholes

På papperet idag. Delar av den på internet – här.

För övrigt missade väl ingen Johanna Koljonens förvirrade inlägg i städhjälpsdebatten för två veckor sedan? Läs – här. Läs sedan Boss Åsas lusläsning – här.

Kvinna plus fränt, kreativt jobb lika med alibi lika med helt okej med skattesubventionerad städtant. You go girl!

Inte aktuellt, jag vet.

Ville mest ta tillfället i akt att berätta att Johanna Koljonens favoritgrindband är Pig Destroyer.

Men när det gäller vem som har de flinkaste syltfingrarna bland alla gitarrister, väljer hon självklart Pig Champion.

Se, det fick ni inte veta i ”På spåret”.

För dödsfanatiker och doomdrönare

Jag hyllar en digital utgåva. Var ska det här sluta?

”A figure in the mirror/An eerie abstract figure”

Jag drömmer om att kunna slappna av och sluta ständigt se mig ängsligt över axeln. För där, alltid på ett mansbens avstånd, lurar den patriarkala förtryckarkuken Religion.

Blir jag oförsiktig och slår av på takten känner jag genast det där stenhårda pennalistollonet i ryggen, och en rutten andedräkt som andas tyranni i min nacke. Då får jag lubba tills jag lyckats upprätta ett säkert avstånd igen.

Jag som människa vill slippa åtföljas och förföljas av Religion.

Han, ty det är givetvis en han, är en elak, sadistisk jävel som inte tvekar att pissa ett gråtande barn i ögonen. Kan Religion lägga krokben för utveckling, frihet och kultur, så tar han alltid den chansen. Han är en maskulin machoblådåre som får Gryningspyromanen att framstå som balanserad och rimlig. En despot som för evigt kommer att göra sitt bästa för att slänga syra i ansiktet på fria tankeyttringar och demokrati.

Religion får en förintelselägervakt från Ukraina att framstå som jultomten i jämförelse och jag vill faktiskt inte träffa honom mer.

Marie Demker, kan vi ordna så att vi som inte är halvfigurer får utfärda besöksförbud mot denne psykotiske stalker Religion?

Fuck you, mänskligheten

”Efter det här har folk till och med börjat hälsa på mig på gatan. Vem fan vill hälsa på en korvgubbe? Jag fattar inte själv vad som pågår, jag är ju bara en korvgubbe som hatar människor.”

Jag föraktar korv, inklusive dess tillverkare samt konsumenter.

Men det här citatet får till och med mig att vilja handla av den misantropiske korvgubben. Kudos.

Ta mig tillbaka till GBG/GHB/GBH

Ja jävlar. Dammar av mig Metaltowns lera, kopplar av med Krigshot, tänker tillbaka och inser att jag saknar Göteborg.

Visst, festivalen har fått mängder av skit under den gångna helgen, och en hel del av den var berättigad.

Och jag har aldrig någonsin varit på en rockfestival med så hög, och extremt synlig, polisnärvaro. Oklart varför, men det kändes som att piketstyrkan suktade efter revansch för Göteborg 2001.

Å andra sidan har jag aldrig heller varit på en festival, förutom Roadburn, där vakterna är så bisarrt trevliga. Goa gôbbar FTW!

Ösregn? Långt att knata till och från backstageområdet? Ingen mat? Dålig uppkoppling? Vi är väl för i helvete inte gjorda av socker.

Rockjournalister är som USMC: vi anpassar oss och utför uppdraget.

Bring it.

Metaltown – you had me at Sushi Q. Ses 2012.

…fast just nu vill jag bara träffa familjen. Snart så.


We were the league: Mattias, Christoffer, Joacim.

Önskar någon spana det jag haft för mig på västkusten hittas det här och här och här och här.

Bästa privata minnet: LG Petrov vill bevisa att han fick betalt för att sjunga tre och en halv minut med pajasplutonen Volbeat. Trots vårt insisterande på att vi tror honom, sliter han fram en sedelklämma full med euros och slänger vid våra fötter. Sedan plockar han upp den igen.

Den starkaste tobaken: ”GP hyllar frontfiguren Serj Tankian som ’nu-metallens svar på Frank Zappa’. Att den beskrivningen gör folk intresserade övergår mitt förstånd. Det är som att utse någon till ’nycirkusens svar på Ratko Mladic’. Jag bockar, bugar och skriker ”Kudos!” till Fredrik för att han smög förbi den liknelsen in i Dagens Nyheters pappersupplaga. Bravissimo Fredrik, bravissimo!

Bästa missade chansen: Att Mattias och Joacim inte lyssnade på mig när jag föreslog rubriken ”Etniskt rens” på System of a Down-recensionen.

Umeå Hardcore: Where the wild things were

Hepp.

GBG/GHB/GBH/Gubbslem

För första gången på åratal steppar jag in innanför Göteborgs stadsgränser. Syfte: bevaka Metaltown. Lite paus här alltså, desto mer action här. Väl mött.

Hur var Exploited igår, förresten? Någon som vet?

Och förresten, igen, min tisdagskrönika finns nu på internet – här.

Just nu i Gamla stan: Bullet City Decontrol

Får ett mail från Staffan: ”Ditt folk?”

Eh. Ja, Zandra i alla fall. Bullet är mer oklart, trots att de just nu faktiskt jobbar för Aftonbladet Hårdrock!, precis som jag gör.

Victims of madness

Tut-tut, peta in punk, tut-tut.

”Din kollega däremot, hon har fan ingen koll!”

Mats chefar över sitt fuck you-finger, Apocalyptic Desolator chefar över att se ut som Chris Holmes, Petra chefar över House of Metal.

En sista vrakspillra spolas fram ur kameran efter Sweden Rock 2011. Apocalyptic Desolator är gymt nöjd med att Nifelheim-tröjan fick fem plus i Aftonbladet. Med sin bjässenäve sopar han till min axel så att den håller på att hoppa ur led, och citerar min recension rakt av:

”Ja, det SKA se ut som en tuggummitatuering från 80-talets Ukraina. Nifelheim vet vad de pysslar med, vilket inte minst märks i att de fattar coolheten med collegetröjor. Visst. skevheten är oerhört sökt och konstruerad, men inte desto mindre elegant för det. Full pott!”

Läs mina korrekta bedömningar, Ninas klavertramp, rösta själv – här.

En efterlysning: Såg du Metallica 1987?

Fel sättning, men jag kunde inte motstå GBH-tröjan.

Såg du Metallica på Frölundaborg i Göteborg 13 februari 1987?

Maila mig på christoffer.rostlundSNABEFUCKINGAaftonbladet.se.

Fort som satan. Jag är genuint intresserad.

Born to win – live to win some more

Idag – vinnis! Varför? Jo, jag får:

1. Börja dagen med att lyssna på ”Another perfect day” och ”Overkill”, båda två i sin helhet, av och med Motörhead. Och det innan jag ens lämnat hemmet. Vinnis!



2. Tvåla till en ”Idol”-profil som på många sätt och vis personifierar allt som är fel med världen. Hans attack läser ni – här. Min replik ser ni ovan. Den gick inte helt oskadd genom Magnusson/Melins etiska granskning, men så gott som. Bara en ynka mening försvann, vilket är ett bättre resultat än annat som hänt under veckan. Vinnis!

P.S.: Särskrivningen är inte mitt fel. Den står Andreas Carlsson för.



3. Jag får och kan och vill helt oprovocerat bära patronbälte på jobbet en vanlig sunkonsdag. Vinnis!

För övrigt anser jag att Mats Drougge bör förstöras

Medan jag satt i ett presstält på en åker ute i obygden, skrevs det här värdiga textstycken i vår kungliga hufvudstad. Kudos, Catia.

”You’ll be deported to a city up North”

Olivia Obliteration är deporterad norrut för att jag ska kunna knega mig runt Sveriges festivaler. Och hon vet om det.

Idag sa hon tydligen först ”moffa jobbar”. Sedan ”pappa jobba”. Så gick hon till hallen, tog sina gummistövlar i handen och sa ”åka hem”.

Och det går inte än.

Det känns jävligt hårt.



Cornelia däremot har gått vidare och skaffat sig en ny kärnfamilj.

Soundtrack: ”The Marshall Mathers LP”, av och med Eminem, som Cornelia dömer ut som ”pinsam”.

Fashion faux pas:Krillebus, Anselmo: 138 – 0

Lyssnar på inspelningen från intervjun. Inser att Anselmo tror att mitt Artimus Pyle-tygmärke är Amebix. Sedan säger han att han inte direkt är ett Amebix-fan, trots att han förstår vad de vill göra, utan mer ett ”straight up Venom fan”. Ridå.

”De är hardcore”

För de som vill läsa några extra rader som inte fick plats i min intervju med Phil Anselmo, går det bra att göra det – här.

Foto: Lina Boström Einarsson.

Heil Henry

Einarsson, Persson, Larsson.

Konversation i en fulstuga, 04.15, söndagsmorgon, Sweden Rock.

Markus: Men du gillar ju inte ens Whitesnake.
Jag: Jo, jag gjorde det när jag var ung. Växte upp med ”1987” och hela paketet. Sedan växte jag ifrån det. Mognade.
Markus: Växte ifrån?! David Coverdale var den bäste vite soulsångaren någonsin.
Jag: Soul schmoul. Fast jag har fortfarande kvar någon skiva, tror det är ”Slip it in”.
Joacim: ”Slip it in”?! Du menar ”Slide it in”.
Jag: Nej, just ja, ”Slip it in” är Black Flag. Lätt hänt att blanda ihop Coverdale och Rollins, som också är en fenomenal vit soulsångare.

Sedan säger jag att Håkan Hellström ser ut som en autistisk sjöman och att hans enda kvalité är att hans initialer är desamma som en känd nynazistisk bokstavskod. Då blir det lite sämre stämning, främst från Einarssons håll. Larsson kontrar med att Nifelheim ser töntiga ut.

Ouch.



Idag har jag en sida i papperstidningen. Inte på internet.

Note to Andreas Carlsson: Rent generellt är det en mycket dålig idé att skriva insändare när du är pruttfull

Stark jävla tobak av totalt vansinne.

Andreas, från en som både ”upplevt begreppet rock’n’roll, känt hur revbenen bytt plats i bröstkorgen när man spelar ett öppet G på en Les Paul inpluggad i en glödande Marshall förstärkare”, samt behärskar det svenska språket: ordet ”förlegade” är aldrig ett positivt laddat ord, även om du tycks tro det.

”A $100 in the $10 bin”

Direkt från Sweden Rocks kaos till trygg kärlek. Idag är det exakt fem år sedan jag bar Cornelia över tröskeln till ett hotellrum i Las Vegas – jo, precis så traditionella är vi. Sedan dess har det mest varit upp, blandat med lite ner, precis som med allting annat här i livet.

Men jag har aldrig ångrat det en sekund.

Cornelia, jag älskar dig.

Vi firade igår direkt när jag kom hem från Sweden Rock. Min present: en Iphonefri finmiddag på Dado. Lätt värt. Varenda gång.



Litte White Wedding Chapel, Las Vegas, USA.
Fredagen den trettonde 2006, midnatt.

Oskuld – bort

Mina två första recensioner för Aftonbladet. Bara på internet.

Inte på papper.



Overkill – här.



Electric Wizard – här.

We do care what you say, so fuck you

Eftersom blogginlägget som jag hajpar nedan, har försvunnit från Festivalbloggen ut i det okända internet, lägger jag upp den här bilden här. Helt enkelt bara för att den gör mig så glad.



Pepper älskar Void, hatar allt annat. Rimligt.

Kudos till Lina Boström Einarsson för bilden.