torsdag 30 september 2010

Wreckage in covers



Livet borde vara som en Jamie Hernandez-teckning: sexigt och punkigt. Det är alldeles för ofta som Scott Ians verklighetsuppfattning: fult och stört. Han börjar allt mer tuschas fram som USA:s svar på Marcus Birro. Eller är det tvärt om? Vem vet?

Miami New Times: Early track lists for the record included covers of songs by Refused and Alice in Chains. Will those still make it?
Scott Ian: We have no idea.
Miami New Times: So were those covers ever supposed to be part of the mix, or was that something totally made up on the Internet?
Scott Ian: Possibly. I don’t know.
Miami New Times: Um, so will you be including any covers on the new album, or not?
Scott Ian: I don’t know. Who gives a shit about cover songs?! We’re so far away from that.

Sonisphere spelade Anthrax tre covers under en konsert på fyrtiofem minuter. Min åsikt, publicerad i City, står fast.

I övrigt är dagens superhajp sista albumet med Dr Know. Inget gäck.

Birro, bögar, brudar: Attack! Attack! Attack!

En kommentar gör mig uppmärksam på senaste ”Korrespondenterna”. Ni bör se programmet här. Genast. Jag gjorde precis det. Inte för att jag blev förvånad, men jag blev ändå illamående.

På grund av detta samt samma kommentar som ovan, kör jag en repris på den här matiga bloggosfärattacken:

”Foucault FTW: Marcus Birro gråtrunkar upp sin patriarkala förtryckarkuk till ståfräs i DN”

Gudstro utan kvinnoförtryck är som nazism utan det minsta lilla rashetsande – hä ä ba int samma sak.

Spiral archeologist feat. D-takt och råpunk

Jag får ett mail från min vän Jocke. Han säger att jag ”verkar ju vara inne i en galen nostalgitripp utan gränser på bloggen just nu”. Jag ser det mer som arkeologi, inte nostalgi. Men jag förstår vad han menar.

Nu när jag närmar sig den nedre medelåldern – som enligt Aftonbladet börjar vid trettiofem år – är det lätt att blicka tillbaka.

Innan familj. Före karriärhets.

Vad i helvete höll vi på med?

Jag och Cornelia festade. Rejält. Hon var kamouflageklädd blek blondin bortom kontroll. Jag sportade (typ) samma frisyr som Ralf ”Två hotshots!” Gyllenhammar gör idag och klädde mig i alldeles för små hipstertröjor från Trapdoor Fucking Exit. 2003 höll vi ett gemensamt födelsedagsparty i vår etta på fyrtiosex kvadratmeter. Som mest räknade jag till sextio personer inomhus samtidigt. Min soffa stagedivades sönder. Dagen efter slängde jag den från balkongen och högg den i mindre bitar med en yxa, så att den fick plats i soprummet.

Ah, good times.

Jocke bidrar med några fotografier samt minnen från denna kväll av kaos.
Jag vet, det är bara sju år sedan. Så ingen trve arkeologi. Men det faktum att vi rökte inomhus gör att det påminner om antiken modell ”Mad men”.


”tycker att reglerna är ganska roliga. sista punkten är bäst och fan viktigast! själv hade jag skrivit ’ge fan i jappe-vinylerna!’ kort och gott.”


”inte fullt lika gamla som mitten av 90-talet. men ändå sju (svåra) år sedan ganska exakt då bilderna är tagna på cornelias födelsedagskalas. milivästen och mixern köpte jag, klas, axel, kaj och karin ihop. om jag inte missminner mig. inge kan ha varit med på ett hörn också.”


”spyan i trapphuset sas det va mark som hade förorsakat. han blev stupfull och försvann från festen utan att säga ett ord. det spekulerades på skunk vem som lagt pizzan, mark blånekade. vet ej om det någonsin kom fram.”

Och så en bild utan fest men med rejäl dubbelhaka.


”replokalsbilden från charlies är då du och cornelia svängde förbi och la gästsång på en dödsdömd inspelning. det va dagen innan ni lämnade norrland för att bli 08:or, ni va mitt upp i utflyttningsstöket, men offrade ändå 30min i en svettig repa för att förevigas på en "guld" skiva. hängivenhet. jävligt surt att klas råkade radera ditt fnitteranfall i slutet av en låt. hade blivit sån perfekt trallpunklåtsslut. så kan det gå.”

Och om jag bodde i Linköping skulle jag gå på det här:


”nu ska jag packa upp bilen och bege mig neråt landet. ska spela i linköping imorgon tillsammans med bl.a deathraid och den där lilla runda glada killen som står brevid dig på spyfotot.”

Lycka till och kör försiktigt.

Spiral archeologist: Häng på Skolgatan 127 E



Tidigare i år skrev jag om min första bostad på Aftonbladets kultursidor. Jag kan inte minnas att vi hade en Sovjetflagga i vardagsrummet, men tydligen. Vi hade även en stor blå plastsmurf.


Mitt pojkrum i föräldrafri version. Notera i bakgrunden att jag har en klassisk herrbetjänt för gentlemän, här med ett patronbälte snyggt draperat över den.


Mitt trve pojkrum hos mamma.

Spiral archeologist: Stagedive to hell



Min vän Claes, numera sångare i Cult of Luna, på Trästocksfestivalen i Skellefteå 1996. I bakgrunden – Breach.

Beklagar snigeltempot i bloggosfären. Men som de flesta vet är ordet ”ledig” i den lingvistiska kombinationen ”föräldraledig” helt felplacerat. Vilket jävla rens det är.

onsdag 29 september 2010

Dark humour descends

Mycket prat om döden. Jag avbryter för att hylla min älskade livspartner, som idag firar att hon har ett år mindre kvar att leva.

Hon leve – hurra, hurra, hurra! Jag älskar dig.

Jag uppvaktade på den gemensamma sängkanten med en signerad och inramad Sara Granér-teckning, som handlar om döden.

Svårt att bryta mönster.

tisdag 28 september 2010

Spiral archeologist: Diana och döden


Diana och Krille, Dragonskolans parkeringsgarage 1993 eller 1994. Motörhead-skallen på mitt rockslag finns kvar. Inte Diana.

För en månad sedan var det tio år sedan min vän Diana dog. I Close-Up #42 (nov/dec 2000) skrev jag en krönika om vår uppväxt tillsammans. Stilistiskt är texten medioker och amatörmässig. Men den kom från hjärtat och det gör fortfarande ont att läsa den. Ni ser den nedan.


Klicka på den. Din muspekare blir ett förstoringsglas. Klicka igen. Läs.

Soundtrack: ”The house on the borderland”, Electric Wizard.

Vidareutbildning FTW

Krille: Jag önskar att jag kunde något annat än det jag gör, men det gör jag inte. Skulle vilja bli hantverkare eller byggare, något fysiskt och skitigt yrke där jag känner att jag skapar saker som går att ta på.
Mattias: Ja, det drömmer väl alla som jobbar på kontor om.
Krille: Tänk att vara en grovjobbande hantverkare. Svarta pengar, stöldgods, knark, groupies… Vilket drömyrke!
Mattias: Groupies?!
Krille: Shit ja!
Mattias: Jo, i och för sig. Jag får inte många groupies som IT-konsult.
Krille: Näe.

Soundtrack: ”Strappado” av Slaughter.

…and Obliteration wanted to destroy the tv



Dagens underskattade hardcoreband: SNFU. Ladda ner deras ”…and no one else wanted to play” eller köp den i en reaback nära dig. Alla gillar den. Utom Olivia Obliteration, som föredrar Necrovore-demon.


”Döööö tv! Döööö! Jag haaaataaar diiig!!!”

Soundtrack: ”Psychological conflict” 7” med Nausea.

måndag 27 september 2010

The (un)Event

Om killen vet att hans svärfar piloten tänker störta med vilja, varför sätter han sig lugnt på sin plats, väntar tills planet lyft, och sedan drar han pistol och försöker stoppa skiten?

Bara en tanke bland många.

Jag ger ”The Event” ett avsnitt till. Jag är inte imponerad och gissar att knorren är utomjordingar. Andra åsikter?

I övrigt pundar jag ”Eastbound & down” samt nya säsonger av ”30 rock” och ”Modern family”. På spänningsfronten är det dock dött. Tips?

Uppdatering: Jag har insett varför ”The Event” skrubbade mig åt fel håll redan från början. Tidshoppandet måste dö. Det är så överanvänt i alla kritikerhyllade serier att jag kräks. Är det skamligt att berätta en intressant historia i en rak tidslinje från punkt A till punkt Ö? Tydligen.

Spiral archeologist: De mysteriis dom bandanas

Jag har alltid älskat bandanas. Jag skyller på en alldeles för tidig exponering för Axl Rose och Mike Muir. Men dokusåpadaterapists har förstört denna ädla symbol för subkulturell tillhörighet samt försvinnande hårfäste. Cornelia har sakta men säkert pikat mig bort från denna fanatism för snusnäsdukar. Bra så.

Vid mitten av 1990-talet var mina bandanas dock bortom kontroll. Och då finns det inte ens några bilder på mitt tidiga 1990-tal, då tung Max Cavalera-wannabeism drev mig in i en värd av citycamouflage, torshammare, skinnvästar och Sepultura-näsdukar. Även blåa jeans med patchar på förekom. En bister verklighet.


Straight edge in the front…


…fläta in the back. Cornelia noterar att jag i alla fall påminner ett milligram om hennes drömkarl Robert Trujillo. Revive gick igenom en miljard olika sättningar och jag var med i den sista. Jag spelar alltså inte på demon ”In defence of the edge”, som kan stoltsera med attackerande straight edge-ninjas på omslaget och lyriken ”You’re not showing up anymore/You fucking poseur whore” i texthäftet.

Jag tror att jag gjorde två spelningar med Revive. På sätt och vis är detta bandet som utvecklades till D.S.-13 i och med att jag, Tom Terror och Jussi Suburban alla var med. Det finns en osläppt Revive-demo som var så dålig att vi inte ens mixade den. Det var slutet. Jag har inte hört den sedan jag lämnade studion för fjorton år sedan.

Undrar om den finns kvar någonstans?

Bilderna ovan är tagna när vi öppnade för Battery på Galaxen 1996. Det jag minns mest är att vi drog av en oerhört ostämd och otjat slakt på Cro-Mags ”World peace” som ett fuck off till den allt mer politiserade hardcorescenen i Umeå. Ah, vad saker och ting förändras.


Extremt tidigt och otatuerat D.S-13-rep 1996.


Krille och Andy Anarchy. Notera tumring med taggtråd.


Krille och Josefin på väg till hufvudstaden för att se Life of Agony 1996. Gigantiska skatelogos på kläderna – none more 90-tal. Jag lyssnade orimligt mycket på Articles of Faith under resan.


Festivaaaal! Jag har i runda slängar en miljard bilder från Hutsfred 1995-2001. De flesta ser ut så här, inklusive bandana, eller så är det meningslösa bilder på band. Mer av det senare senare.


Sara och Krille på Hulstfred 1996.


Sara och Krille i Umeå 2010. Utan bandana, dock med hunden Buse.

Titeln på detta inlägg är snodd av Daniel Astgren. Kudos.

…och ja, jag vet att Max Cavalera-bilden jag länkar till innehåller noll procent citycamouflage. Men jag tycker det är så svindlande coolt att han bär Sisters of Mercy på kroppen och Discharge på gitarren, att jag sket i det svartvitgråa konceptet.

söndag 26 september 2010

Kuk/fitta (What’s the color of)



Kudos Konsum! Bra att ni färgkodar namnskyltarna med blått och rosa för pojke respektive flicka. Om föräldrarna nu skulle råka glömma vilka könsroller Olle och Sara kommer att klämmas in i. Det gäller att sopa genustrottoaren så noga som möjligt för de små liven.

I nio fall av tio utgår främlingar från att Olivia är en Oliver. Gör vi fel eller är det folk som är uppknullade? Det lutar åt det senare.


Olivia Obliteration a.k.a. Denim Demon: Don’t fuck with me.

Spiral archeologist: Smurf city decontrol

Jag vill egentligen bara trycka hårt på att jag har flertalet auktioner på Tradera som går ut idag. Kolla här. Som säljmotivering bifogar jag en bild på Bloodpath från 1996. I Just Can’t Hate Enough erfar att Tabacmannen med mikrofonen numera är en hyllad noisekompositör. Vad nunnan gör har jag inte en aning om.

Notera Sveriges sexigaste man/rockrevolutionär som smurf, ståendes bredvid Pinochet och Cleopatra. Ah. Good times.


Umeå: Spex och hardcore förenade som en.

Bonus: Identifiera man i bakgrunden, bärandes en Anal Cunt-tröja.


(GAMLA) Hellacopters backstage på Hultsfred 1996. En av de bästa konserter jag sett i hela mitt liv. Fuel injected action rawk FTW!

lördag 25 september 2010

Spiral archeologist: Midjeväska och piercings


Janne, Krille, Fredrik. 1994.

Fotografiet jag letade efter redan för två år sedan – förklaring här. Notera midjeväskan i skinn. Jag klamrar mig fast vid det faktum att Nina påstår att den är på väg tillbaka. Samt att jag fortfarande använder Danzig-märket som syns på skinnjackans vänstra slag.

Och här under ser ni ringen i bröstvårtan som ledde till inflamation i hjärtmuskeln som nästan, nästan, nästan ledde till en tvättäkta död.
Bakgrund och förklaring som ovan.


Suicide metal 1994. På väggen medurs från vänster: Danzig, Sacred Reich, Dead Kennedys, Aerosmith. Rimligt.

Spiral archeologist: UÅHC och Dissection i posters

Utgrävningen av föräldrahemmets källare fortsätter. I extremt orkonologisk ordning. Antikosmiskt bloggkaos up in this motherfucker.


Jag och Death Row-Henrik pratade om Dissection bara för någon dag sedan. Jag kunde inte minnas om jag sett gruppen när det begav sig första vändan. Men jo, uppenbarligen gjorde jag det. Dock utan att ta med mig några bestående intryck från framträdandet. Aldrig gillat.
Inte då, inte nu, inte någonsin.

Roligt att Engraved beskrivs som ”rollspelsmusik?”.


”Hare krishna/Hare jävlar”. Umeå Hardcore innan Foucault och skarp vänstersväng.


Den här arrangerade jag. 1996.


Orimligt funkig konsert.


Notera det mastiga priset och balettuppvisning! Gilla.


Återförenade alkoholister som turnerade Europa runt och drog av gammalt straigth edge-rens? Jo. Må så vara. No For An Answer var magiskt, hatfyllt och nerpissat. Jag var sexton år och livrädd för kalrakade muskelknippet Dan O’Mahony. Svartklädd som synden stod han frustande längst fram på scenkanten och lät svetten regna ner på min uppåtvända, aknefyllda lilla oknullade tonårsnuna. Han spände bicepsen och pratade om LAPD och snutvåld. Jag kunde inte relatera.


Hutlöst pris. Igen. Jag tror att det var på den här spelningen som Anders Johansson, sedermera i Final Exit, satt i insläppet och muttrade ”öh, lämna skinnjackan hemma hådrockssvin” när jag betalade in mig.


Se nedan för anglofili.


Ironi på engelska – det var så de rullade i den innersta kretsen.


Ingen kommentar.


De här tröjorna har i och för sig väldigt lite med Umeå att göra, men de låg i morsans källare. Sättningen på tvåan är störd.

Och se, där försvann ett decennium, bara sådär.

Vad i helvete hände?

”Under the pavement, the beach/And the air smelt like Dachau today”



Jag möter en hare i ett industriområde. Medan Discharge pumpar ”It’s doomsday doomsday/It’s doomsay doomsday” i mina öron, står jag och stirrar. Länge. Amebix tar över och vrålar ”Drink and be merry/For tomorrow we may die”. Haren skiter i allt och skuttar iväg.

Storstadsnatur FTW.

fredag 24 september 2010

Grabbarna på Fagerhult – jag hatar er


Åratal av uppdämd ångest över pennalismen på sin gamla rikemansskola. Skammen över sin förkrympa gubbkuk av stål. Jan Guillou kanaliserar allt sitt hat och all sin ilska mot sälen Sally.
”Jag önskar jag hade mitt bredsvärd från korstågen”
, tänker Jan Guillou innan han penetrerar Sallys kubbvagina med sin batong.

Dagens Nyheter. Bokmässan i Göteborg, a.k.a. Sodom och Gomorra. Jan Guillou pratar i Aftonbladets monter. Enligt utsago bär han sälväst.

Säl.
Väst.
Meningslösa.
Miljonär.

I övrigt tar Johan Croneman äran och hedern av SVT-bossen Jan Axelssons, efter dennes totalförvirrade försvarstal för valvakandets Hiroshimahaveri. Kudos Cronis. Vi borde göra något ihop. Ring mig.


Jan Axelsson: Absolute power of armaments old man.

torsdag 23 september 2010

Spiral archeologist


”You’ll get your balls to the wall man

I föräldrahemmets källare finns mycket att hämta. Som det här:



Jag har ingen riktigt bra förklaring. Inte här heller:



Jag antar att vi röstade på Sverigedemokraterna redan på 1990-talet i Umeå Hardcore. Vilka spjutspetsar! Jag grävde även fram ett dubbelexemplar av en halvgammal, sällsynt vinyl. Den har redan hamnat på Tradera – här. Och om någon är sugen på designad möbelcrossover, bokhylla möter barskåp, så hittar ni det exakt här för en rimlig penning.

Det blir fler fullständigt orimliga fotografier från 1990-talets glada dagar i Umeå senare. Konsertaffischer, bandanas, hardcore, Krille.

”This is the city of the living dead”

Jag är i Umeå Hardcore, a.k.a. Necropolis. Därav tystnad.



”Its a nice day to start again/Its a nice day for a funeral”


tisdag 21 september 2010

The Swedish way:
How did we come to be so fucked?



I stadsdelen Almgården i Malmö röstade tjugonio procent av de röstberättigade på Sverigedemokraterna. Aftonbladet har varit där och träffat Anna Handberg, 23. Hon kryssade SD för att hon är rädd för invandrarna i grannstadsdelen Rosengård.

Jag vill inte trivialisera hennes rädsla. Ingen vill bo bredvid ett förfallet bostadsområde. Inte du, inte jag, ingen. Och Rosengård är, om jag ska tro media både på höger- och vänsterflanken, det närmaste vi kommer slum i Sverige. Inte Philadelphia, inte Detroit, inte downtown Los Angeles, inte Bristol – men ändå rätt jävla stökigt och nedsläckt.

Om det sedan är ett getto för att det bara bor invandrare där, eller om det bara bor invandrare där för att det är ett getto, beror på vilket politiskt synsätt du har. Vänsterfolket skyller misären på mer eller mindre dolda strukturer i samhället. Högerfolket belastar mer eller mindre medfödda strukturer i invandrarnas mentala status.

Vad jag tycker? Slum är slum är slum är en klassfråga. Oavsett hudfärgen på de som bor där.

Nåväl. I intervjun med den etniskt svenska SD-röstaren Anna Handberg, 23, fastnar jag på två saker.

1. ”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra.”

Sedan berättar hon att hon köpt en attackhund som skydd mot det importerade buset i Rosengård. Att köpa hund är pissdyrt. Att vaccinera en hund är pissdyrt. Att utfodra en hund månad efter månad, år efter år, är beyond pissdyrt. Detta klarar Anna Handberg, 23, på en officiell inkomst om 2 000 kronor i socialbidrag.

2. ”Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Anna Handberg, 23, lackar inte för att icke-etniska svenska kommer hit och stjäl jobben. Icke. Hon surar för att de lägger sina små syltfingrar på alla bidragen. För att använda hennes egna ord: ”Vad får jag?”.

Vilket för in mig på poängen med detta mastodontinlägg.

Mycket av debatten kring SD har handlat om att det nationalistiska partiet vill slå fast hur en äkta svensk är. Svenskhet – vad är det? Vem är svensk och vem är det inte? Kan du vara Svea Rike trogen om du har ett obskyrt namn som börjar på z, eller måste du heta Kalle Bengtsson? För mig som är född och uppvuxen här, men inte har rent ariskt blod i ådrorna, är hela diskussionen jävligt märklig.

Nåväl. Via kamphundsägaren Anna Handberg, 23, har jag nu äntligen lyckats destillera fram vad det innebär att vara 100% svensk.

Jag kan räkna de medborgare med utomeuropeisk bakgrund som jag umgåtts med på en hand. Däremot har jag ett helt liv fyllt med etniska svenskar. Alla vitare än spöket Laban, en förkrossande majoritet av dem mer än villiga att arbeta svart.

Att blåsa staten på skattekronor är en svensk nationalsport. Vi älskar det. Om det är någon som läser den här bloggen som påstår att de aldrig tagit emot eller betalat ut pengar under bordet…

Tja, ni ljuger. Straight up.

Fiffla med traktamenten, reseersättningar, byteshandel, 999-utbetalningar eller bara rakt av svarta pengar – det är det näst bästa svenskar vet.

Det absolut bästa vi vet är att sol-och-våra statliga bidrag. Stämpla in i det längsta för att satsa på en knagglig musikkarriär, vara sjukskriven för en lättare åkomma och sedan ta ett litet svartjobb på sidan om, fortsätta vara skriven hos föräldrarna fast du flyttat in med din partner som får bostadsbidrag. Och så vidare. ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är en orimligt vacker devis. Men jag har träffat många fullt arbetsförmögna vänsterpunkare som av ideologiska skäl gärna inkasserar, men av pur lathet ogärna bidrar.

Märk att jag inte fäster någon personlig vädering vid det här. Jag säger inte att jag är varken bättre eller sämre. Jag bara benar ut den svenska modellen. Den som definierar vårt folk, vårt sätt att vara. Vår folksjäl.

Så. Om vi nu tar Sverigedemokraterna syn på de typiska invandrare som kommer hit, och applicerar den på vad vi lärt oss om den ursvenska folksjälen, så ser ni att där finns mycket gemensamt.

Först kommer en ensam utlänning som får en säck med pengar. Sedan tar den invandraren hit hela tjocka släkten, som också får kontantstinna säckar. Efter det sitter de fjorton personer i en tvåa, rullar tummarna och sprutar champagne bland kackerlackorna. Då och då knegar de svart, men mest suger de i sig bidrag. Som fredagsmys bränner de bilar och planerar en islamistisk revolt.

Och vad annat kan de göra? De kommer hit, ser hur vi vitingar uppför oss, ser Anna Handberg, 23. De vill passa in, göra likadant. Det kallas ”assimilering” och är en Sverigedemokrats favoritglosa.

Se där, Jimmie Åkesson. Rosengård är fyllt av tvättäkta svenskar.

Oroa dig inte.

Soundtrack: ”Majesty and decay”, Immolation.

Meet the new boss, same as the old boss

”Ny demokratis förre partiledare Ian Wachtmeister är rådgivare åt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.”

Åh nej. Vilken chock.
Stoppa.
The.
Fucking.
Pressarna.
Igen.

”Push the button
Connect the goddamned dots
Live-in thief in my bedroom bathroom
Commodity sodomy glass autonomy
Promise everything take it all away
Give it a rest
You’re lying through your teeth
You’re lying through your teeth
Who what which why who
When did you say the earth would stop turning
When did you say we would all start burning
When should I make a pledge
Should I listen to the voices in my head
Connect the goddamned dots
Connect the goddamned dots
Connect the goddamned dots
Who am I trying to impress
Who could care less
Tell me something I don’t know

The birthday party vol. 138



Idag fyller jag år. En väldigt oansenlig ålder i kombination med politisk misär och stundande begravning, gör att firandet blir i det närmaste icke-existerande. Men jag fick en livsbejakande, humanitär minitårta av min älskade livspartner, vilket gjorde mig orimligt glad.

Sedan firade jag med att färgmatcha en bebis med ett Pushead-omslag.