The Swedish way:How did we come to be so fucked?

I stadsdelen Almgården i Malmö röstade tjugonio procent av de röstberättigade på Sverigedemokraterna. Aftonbladet har varit där och träffat Anna Handberg, 23. Hon kryssade SD för att hon är rädd för invandrarna i grannstadsdelen Rosengård.

Jag vill inte trivialisera hennes rädsla. Ingen vill bo bredvid ett förfallet bostadsområde. Inte du, inte jag, ingen. Och Rosengård är, om jag ska tro media både på höger- och vänsterflanken, det närmaste vi kommer slum i Sverige. Inte Philadelphia, inte Detroit, inte downtown Los Angeles, inte Bristol – men ändå rätt jävla stökigt och nedsläckt.

Om det sedan är ett getto för att det bara bor invandrare där, eller om det bara bor invandrare där för att det är ett getto, beror på vilket politiskt synsätt du har. Vänsterfolket skyller misären på mer eller mindre dolda strukturer i samhället. Högerfolket belastar mer eller mindre medfödda strukturer i invandrarnas mentala status.

Vad jag tycker? Slum är slum är slum är en klassfråga. Oavsett hudfärgen på de som bor där.

Nåväl. I intervjun med den etniskt svenska SD-röstaren Anna Handberg, 23, fastnar jag på två saker.

1. ”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra.”

Sedan berättar hon att hon köpt en attackhund som skydd mot det importerade buset i Rosengård. Att köpa hund är pissdyrt. Att vaccinera en hund är pissdyrt. Att utfodra en hund månad efter månad, år efter år, är beyond pissdyrt. Detta klarar Anna Handberg, 23, på en officiell inkomst om 2 000 kronor i socialbidrag.

2. ”Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Anna Handberg, 23, lackar inte för att icke-etniska svenska kommer hit och stjäl jobben. Icke. Hon surar för att de lägger sina små syltfingrar på alla bidragen. För att använda hennes egna ord: ”Vad får jag?”.

Vilket för in mig på poängen med detta mastodontinlägg.

Mycket av debatten kring SD har handlat om att det nationalistiska partiet vill slå fast hur en äkta svensk är. Svenskhet – vad är det? Vem är svensk och vem är det inte? Kan du vara Svea Rike trogen om du har ett obskyrt namn som börjar på z, eller måste du heta Kalle Bengtsson? För mig som är född och uppvuxen här, men inte har rent ariskt blod i ådrorna, är hela diskussionen jävligt märklig.

Nåväl. Via kamphundsägaren Anna Handberg, 23, har jag nu äntligen lyckats destillera fram vad det innebär att vara 100% svensk.

Jag kan räkna de medborgare med utomeuropeisk bakgrund som jag umgåtts med på en hand. Däremot har jag ett helt liv fyllt med etniska svenskar. Alla vitare än spöket Laban, en förkrossande majoritet av dem mer än villiga att arbeta svart.

Att blåsa staten på skattekronor är en svensk nationalsport. Vi älskar det. Om det är någon som läser den här bloggen som påstår att de aldrig tagit emot eller betalat ut pengar under bordet…

Tja, ni ljuger. Straight up.

Fiffla med traktamenten, reseersättningar, byteshandel, 999-utbetalningar eller bara rakt av svarta pengar – det är det näst bästa svenskar vet.

Det absolut bästa vi vet är att sol-och-våra statliga bidrag. Stämpla in i det längsta för att satsa på en knagglig musikkarriär, vara sjukskriven för en lättare åkomma och sedan ta ett litet svartjobb på sidan om, fortsätta vara skriven hos föräldrarna fast du flyttat in med din partner som får bostadsbidrag. Och så vidare. ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” är en orimligt vacker devis. Men jag har träffat många fullt arbetsförmögna vänsterpunkare som av ideologiska skäl gärna inkasserar, men av pur lathet ogärna bidrar.

Märk att jag inte fäster någon personlig vädering vid det här. Jag säger inte att jag är varken bättre eller sämre. Jag bara benar ut den svenska modellen. Den som definierar vårt folk, vårt sätt att vara. Vår folksjäl.

Så. Om vi nu tar Sverigedemokraterna syn på de typiska invandrare som kommer hit, och applicerar den på vad vi lärt oss om den ursvenska folksjälen, så ser ni att där finns mycket gemensamt.

Först kommer en ensam utlänning som får en säck med pengar. Sedan tar den invandraren hit hela tjocka släkten, som också får kontantstinna säckar. Efter det sitter de fjorton personer i en tvåa, rullar tummarna och sprutar champagne bland kackerlackorna. Då och då knegar de svart, men mest suger de i sig bidrag. Som fredagsmys bränner de bilar och planerar en islamistisk revolt.

Och vad annat kan de göra? De kommer hit, ser hur vi vitingar uppför oss, ser Anna Handberg, 23. De vill passa in, göra likadant. Det kallas ”assimilering” och är en Sverigedemokrats favoritglosa.

Se där, Jimmie Åkesson. Rosengård är fyllt av tvättäkta svenskar.

Oroa dig inte.

Soundtrack: ”Majesty and decay”, Immolation.