Bullet, Sveriges fullaste band, tar heder och ära av Dead By April, Sveriges vidrigaste band, i en briljant ”Spinal Tap”-passage i Sweden Rock Magazine. Kudos, Emil Persson, för läsvärd Gonzojournalistik. Som alltid.
– Ni hör hur det låter, säger Adam. Det låter som att vi är Bon Jovi när vi sitter och pratar om en sådan här skitsak. Det är bara att ta något, för fan.
Han lägger sig tillrätta i den röda soffan och börjar bläddra i konvolutet till Dead By Aprils självbetitlade debutalbum, vars layout också är signerad Fredrik Etoall.
– Det här tycker jag är skönt i alla fall. Att vi inte har en personlig tacklista där vi tackar ”music, books, politics, people, the internet, Mr Frank Zappa and the great Dalai Lama for inspiration. Peace.”
– Vem gör det?
Adam tittar ned i konvolutet igen
– ”Johan”. Internet… Hur fan kan man tacka internet? Internet har förstört allt.
– Ja, men det där är ett digitalt band, säger Erik. Jag har inte riktigt fattat poängen med det där, smärta och plåga, när man kan skriva om saker som är roliga i stället. Om man kör death metal är det förstås en helt annan femma. Men den här romantiserande grejen förstår jag inte.
– Hur kan man tacka internet? muttrar Adam igen. ”Jag tackar internet.” Det är det dummaste jag har hört. Det är inte så att internet läser det där och bara: ”Fan vad schyst att de tackar mig!” Dumt.
Adam funderar.
– I och för sig tackar Dag sin jävla gris på vår platta. Den grisen kommer inte heller att läsa det.
Är det bättre att tacka Dags gris än att tacka internet?
– Nja, det är väl lika dumt båda två, skrattar Adam. Fast jag gillar grisen. Jag gillar inte internet.
– Det här tycker jag är skönt i alla fall. Att vi inte har en personlig tacklista där vi tackar ”music, books, politics, people, the internet, Mr Frank Zappa and the great Dalai Lama for inspiration. Peace.”
– Vem gör det?
Adam tittar ned i konvolutet igen
– ”Johan”. Internet… Hur fan kan man tacka internet? Internet har förstört allt.
– Ja, men det där är ett digitalt band, säger Erik. Jag har inte riktigt fattat poängen med det där, smärta och plåga, när man kan skriva om saker som är roliga i stället. Om man kör death metal är det förstås en helt annan femma. Men den här romantiserande grejen förstår jag inte.
– Hur kan man tacka internet? muttrar Adam igen. ”Jag tackar internet.” Det är det dummaste jag har hört. Det är inte så att internet läser det där och bara: ”Fan vad schyst att de tackar mig!” Dumt.
Adam funderar.
– I och för sig tackar Dag sin jävla gris på vår platta. Den grisen kommer inte heller att läsa det.
Är det bättre att tacka Dags gris än att tacka internet?
– Nja, det är väl lika dumt båda två, skrattar Adam. Fast jag gillar grisen. Jag gillar inte internet.
I det kommande I Just Can’t Hate Enough-riket, där rimligheten styr, kommer alla som författar tacklistor i stil med ”music, books, politics, people, the internet, Mr Frank Zappa and the great Dalai Lama for inspiration. Peace.” att ställas mot väggen. Utan rättegång. Ya basta!
Soundtrack: ”The sleep within”, av och med Ancient Wisdom.
Inlägg
3 kommentarer:
Varje gång man väljer en ny Dalai Lama så låter man små tibetanska pojkar känna och klämma på saker som den historiske buddhan Sakyamuni lekte med som barn och dylikt, i syfte att försöka identfiera vilka tingestar som tillhörde herr Gautama. Den som är mest spot (!) on får äran att bli den nya andliga ledaren. Rimligt?
Ps. Kan i sammanhanget rekommendera South Park-avsnittet "The day the Internet stood still". Kan vara det bästa avsnittet nånsin i serien i fråga.
Även ironiska såna?
Ironiska vad? Tacklistor?
Skicka en kommentar