”Money talks and people listen”

Kung Carl XVI Gustaf går på bidrag, är otrogen, super som ett svin, umgås med kriminella och besöker bordell. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Carl XVI Gustafs vägnar.

Låt knugen få göra vad han vill med sin kuk!

Kung Ingvar Kamprad gör sitt yttersta för att bidra så lite som möjligt till Sverige, avskedar tusentals i skuggan av krisen samtidigt som han lägger miljarderna på hög i Lichtenstein samt kvitterar ut folkpension. Han får folkets uppskattning och respekt. När allt det ovanstående lyfts fram i ljuset, blir folket indignerat å kung Ingvar Kamprads vägnar.

Låt den gamle gubbnazisten få göra vad han vill med sina pengar!

Av detta kan vi sluta oss till att livsstilsdrömmen för verklighetens folk är att bli en egoistisk, manipulativ, skattesmitande Von Anka-moderat. Som knullar horor. Och gillar heminredning. Och, naturligtvis, är en man.

Amerikanska miljardärer sätter en ära i att donera gigantiska summor pengar till forskning och välgörenhet. Ingvar Kamprad sätter en ära i att ansöka om pension trots att han räknas som världens rikaste person. Det är en självklarhet – för det är hans rätt.

Detsamma med den extrema skatteplaneringen vars syfte är att slippa skatta ett endaste öre mer än nödvändigt. Det är en självklarhet – för det är inte olagligt. Vore det dåligt vore det väl förbjudet, precis som mord, eller hur?

Men bara för att något inte är olagligt, blir det inte automatiskt rätt. Och bara för att du kan göra något, betyder det inte att du måste.

Sunt förnuft och medmänsklighet, någon?

Att folk inte klarar av att agera värdigt utan att storebror står i bakgrunden och hotar med batong, är det yttersta beviset på att, för att citera Cro-Mags, anarki skulle bli en jävla röra.

Förstatligande – ett av de vackraste ord som finns.

Epilog:

…men gud nåde att vi skulle ta hit en endaste flykting för mycket, som får en svindlande summa på drygt tiotusen kronor i månaden som bidrag. Då slår verklighetens folk näven i bordet och ryter – ”Nu får det vara nog! Vi har inte råd!”