”Life is a chain of games”, vol. 2

Verkligheten har som bekant plockat på sig clownnäsan permanent. Den kommer aldrig att åka av. Glöm det.

Så jag och Cornelia bestämde oss för att omfamna det orimliga och haka på Lindas bloggresa till Paf Open på Åland.

Där spelade vi hasardspel för välgörenhet. Barnen i Afrika ska ha sitt.

Problemet är att det finns anledningar till att spel och dobbel är den enda last jag aldrig gett mig hän med okuvlig lusta:

Jag är sämst.
Jag är impulsiv.
Jag kan inte räkna.
Jag vågar friskt och stort och vinner inget.
Jag är typen som går in på ett kasino fullt påklädd och kommer ut endast iklädd en tunna, Lucky Luke-style.

Runda vid Black Jack-bordet – åt helvete.



Cornelias vända vid pokerbordet gick bättre. Hon skopade upp tvåans placering i turneringen och satt och vaktade ett Twin Towers av marker. Men det hjälpte inte. Barnen i Afrika blev utan.



Odd och Kate fick den åtråvärda jättechecken, som de skickade till svenska ungar i kris. Gott så. Kudos, kids.

”Life is a chain of games”, vol. 1