Emelie säger att hon lyssnade på Hoffmaestro innan de slog igenom, och att hon inte gillar dem längre nu när de blivit så kommersiella och superpopulära. Regina har samma hållning gentemot Veronica Maggio.
Någon av dem säger ordagrant ”det var dagen då Paramore dog för mig”, men det är högst oklart vad det innebär.
I mina öron låter allt det här fullständigt befängt.
Men jag uppskattar ändå att mitt sällskap, födda ungefär samtidigt som jag började fantisera om Axl Rose och hans bandana, anammat första demon/skivan är bäst-filosofin.
Regina berättar sedan att hon har en förkärlek för ”tjejrock” – band som har en kvinna som frontfigur. Jag lånar hennes telefon och skriver upp The Devil’s Blood i den, säger att då måste hon lyssna på det här. Det lovar hon att göra.
En god dagsgärning fullt i klass med att leda en gammal dam över gatan. Get them while they’re young.
Fast första demon är såklart bäst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
.jpg)
5 kommentarer:
En kollega berättade att hennes dåvarande pojkvän var extremt musikintresserad och tidig med att upptäcka nya band. Sedan berättade hon att han upptäckte Takida innan de slog igenom...
Joakim, är inte första takida demon bäst ändå?
Du skulle tipsat om Way of Purity... eller kanske Arch Enemy, det är ju lite mer mainstream och poppigt
Nu får du ju kamma dig. Devil’s Blood ÄR ju ett popband.
Det här med perspektiv...
Skicka en kommentar