Reagan’s war puppets: ”We love America/We drop the bomb”

Historiens främsta punkikon. Up yours, Sid. Fuck you, Joey.

Tomas Rens, vinylkonnässör med fingertoppskänsla, satte för några år sedan ihop fem stycken otroligt matiga spellistor för nedladdning.

Serien kallas ”American hardcore 1978-1987” och är just det.

Med anledning av mänsklighetens överlevnad bloggar jag nu upp dessa rart packade ärtor igen. Bränn ut på cd och försegla för bruk i det framtida Thunderdome-samhället.

1.

2.

3.

4.

5.

För kännaren är det här perfekta partylistor. För novisen är det en omfattande grundkurs i det som brukar kallas CWHC – Cold War Hard Core – och som rent generellt anses vara den bästa musikstilen som någonsin skapats.

Tvåan kan vara bäst. De sju första… Nej, de tretton första… Okej då, nästan alla fyrtionio låtarna får mig att vilja knalla över till grannarna, ringa på dörren, och sedan nita dem med en motorcykelkedja.

Det är ett mycket bra betyg.

Drygt två decennier har passerat sedan jag hörde de mest tongivande av de här akterna för första gången. Jag är nu vuxen. Men band som Jerry’s Kids, The Fix, Poison Idea, Minor Threat, The Offenders, Void, Negative Approach och SSD fyller mig fortfarande med samma extrema längtan efter rutiga skjortor, rakade skallar och kryssningsmissiler, som när jag var tretton år gammal.

Lyssna på Verbal Abuse med ”Verbal abuse” och förundras över ilska, spott, fräs. Eller varför inte Reagan Youth med ”Reagan youth”, den enda socialt accepterade anledningen att skrika ”sieg heil”.

Och kom ihåg – Reagan är alltid inne. This is hardcore.

Kudos, Tomas.

Soundtrack: ”Upset the system”, av och med ett botleggat The Mob.

En omotiverad festbild från veckan: Tre vänner på, eh, krogen Tre Vänner. Vi debatterade ”Appetite for destruction”: punk eller inte punk. Det var två mot en.