”Men låt oss strunta i allt som har med rojalister och republikaner att göra just i dag, låt oss i stället glädjas över att ett litet Ockelbo-barnbarn är på väg, en liten Bernadotte eller Bernadotter, ett barn som vi kommer att få följa, från i dag och i evighet, amen. Som vi kommer att veta nästan lika mycket om som om våra egna barn och barnbarn.”
Jag saknar språket för att beskriva den där känslan av att sitta med huvudet mellan knäna och hyperventilera i ett störtande flygplan. Insikten att nej, det här kommer inte att lösa sig till det bättre.
Om det inte vore för Olivia Obliterations existens skulle Cornelia vakna upp en dag och inte hitta en man i sin säng, utan ett brev. Där skulle det stå, på sant Kurtz-manér, att hon kan sälja G.I.S.M.-vinylerna och gula geten. Jag kommer inte tillbaka. Puts väck. Borta med vinden.
Men jo, det är en lögn.
Just det skulle jag göra efter ett obestämt antal år.
Från en monarkilös hörna av världen skulle jag återvända med en generationsroman som skulle få Hagman att äta glas och Ellis att tweeta om samarbete. Littell heilar armen av sig i ett extatiskt glädjerus och Manson lyfter på hatten.
”I.C.B.M. – den bästa och slutgiltiga lösningen på allt”
Av och med Krillebus.
Soundtrack: ”Trait”, av och med Pailhead, samt ”Blasphemy is my throne”, av och med Pest. Båda på anti-rojalistisk och kolsvart vinyl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar