”Never know when you might turn on me/Who are you/Why am I here”: Ett glädjens manifest vol. 138

Besöktsstatistiken för IJCHE är konsekvent hög. Jag är inte Kissie eller Katrin ”Streicher” Zytomierska, men jag är inte heller nere i rännstenen med Parne och Kentha (no offense, no homo).

Klickandet rullar på, vilket får mig att undra:

Vilka i helvete är ni?

All ni som stöveltrampar er in på IJCHE varje dag för att ni gillar nattsvart hat, plumpa analyser av media, ännu plumpare politiska diton, bebisbilder, hard core, punk, metal, simpla påhopp, föräldraliv, familjeliv, Hitler, skivsamlarrunkande, obstinat förakt för religiösa och köttätare, ironi, cynism, desperation, skvaller om hårdrockare och punkare och journalister, Umeå Hardcore, sarkasm, vegetariska recept, Cornelia, gulliga djur, brobrännande, Roadburn, ideologisk ambivalens, självutlämnande, Olivia, sårbarhet, subkulturellt mode, ilska, mina kända vänner, depression, gästlistor, ångest, tygmärken, dumhet, eufori, fest, sprit, barhäng, döden och Krillebus – vilka är ni?

Av kommentarerna att döma kan ni delas in i tre kategorier:

1. Människor jag känner: vänner, kompisar, bekanta, kollegor, det förflutnas gengångare.

2. Musikfreaks: Hardcorepunkmetalfanatiker.

3. Människor som hatar mig.

Ibland känns det som att den typiske läsaren är en blandning av alla de tre. Här vill jag skjuta in att detta inte är ett forcerat uppmanande att kommentera. Många bloggare använder den metoden för att skramla fram avtryck på varje inlägg:

”Om ni inte kommenterar så slutar jag skriva!”.

Oh, the humanity.

Sådan märklig utpressning är ett förämtet koketterande och under internets värdighet. Visst, jag uppskattar verkligen respons, även de som läser lusen av mig. Kommentera på tills era små syltfingrar brinner upp – om ni vill. IJCHE är ett fullständigt kravlöst förhållande för alla inblandande. Ni begär inget av mig och jag begär inget av er. Bra så.

Därför blir jag ännu gadare glad när jag får ett sådant här mail:

”Måste ta tillfället i akt och tacka för din blogg. Jag är från Umeå, vi delar ungefär samma musiksmak – tack för alla tipsen. Jag är vego så tack för alla recepttips, och om 4 månader ska jag bli pappa för första gången, så tack för alla matnyttiga pappatankar.

Jag har hängt med sedan innan Olivia föddes, vet inte exakt men rätt jävla länge. Konstig känsla ändå, när man läst din blogg så länge så känns som att jag känner dig och din familj lite. Du är ju riktigt duktig på att dela med dig av ditt vardagsliv utan att vara avslöjande, smakfullt skulle jag säga. Man har ju lite själv undrat hur det ska gå att vara en tatuerad rockfarsa (om man kan uttrycka sig så?), nu har jag lite av facit i hand hahaha! Den tackar vi för.

Sen älskar jag ju när du skriver om umeåtiden på 90-talet så får man ju riktigt många härliga flashbacks, personer på foton som man typ glömt bort, spelningar som man ba ’oj den var ju jag på också’ osv. Hur härligt som helst! Hoppas jag får träffa dig på rikt nån gång och bju på en öl.

Det här med att bloggen är schitzo förhöjer ju bara ärligheten i ditt skrivande, du skriver ju från hjärtat, svär och är förbannad på facket och på köttindustrin eller vad det nu kan vara, å ena sidan sårbar, som när du ska lämna en ledsen dotter på dagis. Det är kontrasterna jag tycker är härliga.”

Kudos, Marcus. Du gjorde min dag.

Här är annat som gör min dag: Olivia Obliteration får post.

”In the name of hell/Who are you”

Soundtrack: Alltid Void. Alltid, alltid Void. Och lite Faith.