Idag har jag ett litet knäck inne på kultursidorna i Aftonbladet. Du hittar det på internet – här.
Då jag fick feeling och brände på med 1 200 tecken för mycket, langar jag på den oredigerade versionen här nedan.
Förmiddagen den elfte september 2001 befinner jag mig i Providence, USA, hemma hos en kompis och hans vinylsamling. Medan tv:n repriserar en dödskult som störtar flygplan in i höghus diskuterar vi vår livslånga dyrkan av en helt annan dödsälskande kultur: hårdrock.
Ben, ty det är hans namn, tar fram en skiva men de schweiziska avantgardisterna Hellhammer och suckar ömt. Han berättar att när han som liten pojke för första gången la ögonen på konvolutets storkukade hornkung, då insåg han med sin kristna uppfostran att det var kört. Direkt till evig fördömelse utan att passera gå.
Ändå var mörkrets intryck på honom så starkt att barnet valde Hellhammer framför Jesus utan att någonsin blicka bakåt.
Jag drar mig till minnes mina egna livsdefinierande ögonblick från de unga åren, när det gick upp för mig att verkligheten inte är en plats för Bumbibjörnarna.
Som när jag förstod att Axl Rose sjöng om att skjuta heroin och vad det innebar i form av värdighetsförlust, eller när jag funderade kring varför Venom ville ligga med döende horor och sa sig tjäna Lucifer, eller när jag via ett lexikon lyckades tyda vad Sodom menade med titeln ”Sodomy and lust”.
Lyckliga stunder av klarsynthet för en person i gränslandet mellan barn och tonåring.
Satan, sex, döden – oavsett om du tar det som ett rent fiktivt skådespel eller på blodigt allvar, går det inte förneka att det är livets skuggsida som utgör denna konstyttrings allra innersta kärna och vackraste uttryck. Att plocka bort natten ur heavy metal är som att ge ”Romeo och Julia” ett lyckligt slut. Ingen muckar med Shakespeare och vattnar ur hans livsverk, men det är tyvärr fritt fram att infantilisera hårdrocken.
Och det är exakt det som görs i den nysläppta svenska barnboken ”Jack rockiga resa”.
Jag förstår författaren Therés Stephansdotter Björks intentioner. Jag greppar att hon hyser en genuin kärlek till konstformen – hon gillar hårdrock. Björk vill väl i tider då Aftonbladet utnämner genren till den nya schlagern.
Men det… slår inte väl ut när djävulens jingelmakare ska bo i ”Metallien – det magiska land där alla rockers vilar mellan gig och turnéer” och anpassas till åldersgruppen sex till nio år. Cyaniden blir hallonsaft och jag missar poängen.
Alltså, på riktigt – vad är poängen?!
Du kan hävda att jag inte är målgruppen, utan bara en bitter, cynisk gubbe som gnäller på att hans kulturarv numera är Svennebanans lekstuga. Helt rätt.
Men jag är även småbarnsfar. Och jag är fullt nöjd med att Nina Kanin är just en gullig kanin och inte Nina Napalm, Axe Riffmaster of the Dragonhearts Universe. Mina intressen är mina intressen och de behöver inte anpassas till mitt barn, tack så mycket.
Visst, jag kommer att fälla en inre tår när min dotter vill titta på ”Idol”. Dock är det hennes val.
Jag kan trösta mig med att det i alla fall finns en rimlig möjlighet att hon får uppleva ett förlösande ögonblick då hon av egen fri vilja rotar i min skivsamling, och börjar Googla ”Necrophiliac” samt ”Feeble bastard” tack vare Slayer respektive Discharge.
Bara trist att resten av hennes generation inte ens har en chans att få vara med om det jag och Ben upplevde i vår barndom.
För bakom varje hörn lurar numera en vuxen som vill pracka på ungarna ett spexig djävulstecken, ett urlakat Mellobidrag eller – en hårdrocksbarnbok.
Christoffer Röstlund Jonsson
Inlägg
.jpg)
15 kommentarer:
Discharge for obskyr for Aftonbladet? Bra. Hall det sa.
Bra recension forresten, som HC nerd och farsa haller jag med helt och hallet.
haha, finns nog en och annan corpsepaintmålad slyngel som tycker DU representerar PRE-CIS just det som rackar ner på i den där texten. Skriva i aftonhoran och posera med tofuwok, latte och barnvagnar.
Som tröst så har väl alla "upproriska" och farliga genrer blivit snälla. Metallen lär ju inte direkt vara unik i det avseendet. Sen verkar verkligen boken muppig, precis som alla nyskrivna barnböcker. Och illustrationerna verkar sänka den redan extremt låga ribban för samtida svensk barnlitteratur.
Vi kör hans och greta hemma.
"Greta puttade häxan i ugnen så att hon ömkligen fick omkomma."
Old School sagor gör fortfarande jobbet.
Bra skrivet.
Jag ser i vanlig ordning fram emot läsarkommentarerna. "Varför vill du att din dotter ska bli nekrofil?"
Du kanske kan lägga den första?
Kanske i ett förlösande ögonblick när hon upptäcker NSBM?
Klockrent!
Meshuggah hette Metallien först har jag för mig. Såg dom på Hagagården, Umeå, en gång på stenåldern.
good stuff, although: Hard Rock as the new Schlager - I'm behind that! (once in time parents RAN from Iron Maiden and now it's on IDOL...)
Metal är smutts och jeans. Annars tycker jag nog inget speciellt: inget kan chockera i all evighet. Inte ens Slayer.
Hur soom helst var det en underhållande text att läsa på pendeln hem. 8) Det tackar jag för!
Jag har väl inte direkt skrivit om något som inte redan var barnvänligt. H&M gör hårdrockstshirts, musiken är med i Melodifestivalen. Jag skriver om en folklig hårdrock. Kanske blir detta en språngbräda för allt det chockerande som finns att upptäcka där ute? Mitt eget favoritband Pain of Salvation var med i melodifestivalen förra året, men inte det minsta orolig att det ska göra avkall på kvalitén i deras musik.
Vill själv att det ska finnas kvar en "vuxnare" typ av musiken. Boken handlar dock mest om snäll hårdrock där tyngre metal, som jag själv kan lyssna på, faktiskt inte passar in. Jag tror inte ni behöver oroa er. Det finns nog massa läskigheter kvar att upptäcka för barnen=) Inget jag har som avsikt att ta ifrån dem, eller er, det lovar jag!
Tom, jag vet vad NSBM är, något jag verkligen tar avstånd ifrån. Om texter handlar om död och lidande spelar det ingen roll. Jag söker musik med känsla och den är viktigare än vad texterna handlar om, så länge de inte står för något jag bara inte kan med, tex nazism. Men förstår din tanke med upptäckten av något obehagligt. Jag har själv skrivit texter till goth/doombandet Draconian, om just död (och kärlek in i döden). De har blivit anklagade för en försköning av självmord. Alla tycker olika och det gillar jag! Tack för debatt och mothugg.
Allt gott/ont;)
//TSB
Mycket bra skrivet,jag känner mig kränkt av morsor som ska klä sina barn i "rockiga kläder" men inte äger en enda hårdrocksplatta eller ens en skivspelare.
Mina söner går i kläder i samma färgskala som lösgodis,får lyssna på vilken skit dom vill för jag vet att har man släpats runt på punkspelningar hela barndomen kommer man ändå vända jesus ryggen och vallfärda till Kawakamis grav när 30-årskrisen kickar in.
Men hårdrock är väl redan definitionen av svennebanan? Till och med ett band som Watain (väldigt långt till höger, längre åt det hållet än Ultima Thule och med mer tvivelaktigt umgänge)accepteras av mainstreampubliken. Vuxna människor som Bengtzing känner sig manade att spexa till det med lite djävulstecken så fort en rocker är i närheten, April Lavigne tycker att publiken ska göra ''the rock sign'' osv osv. Jag är ledsen att säga det men hårdrocken har haft sin rebelliska storhetstid, den har gått samma väg som jazz och rock'n roll.
Jag kan själv få ont i hjärtat när djävulstecknet används av helt fel människor vid helt fel tillfällen. Jag vill inte nämna några namn. Egentligen bör man ta det med en nypa salt. Det är för människan antingen viktigt att tillhöra, eller gå sin egen väg, eller båda. Den "egna" vägen breddas dock och det kan vara svårt att ta. Men tror alltid det kommer finnas något som är "sant" och det kommer man alltid kunna få ha för sig själv eller dela med en mindre grupp, vare sig popprinsessor gör djävulstecknet eller ej.
Ja... Vilken debatt. Ska hårdrocken snuttifieras, eller ska den vara smutsig och vårtklädd?
Debatten går varm, någonstans.
Spelar det någon roll?
Nu tycker jag att vi i demokratins sanna anda startar ett bokbål. Jag kastar på min Ayn Randböcker. Och sen nämner vi det aldrig mer. 8)
Skicka en kommentar