Into the drink: En odyssé i social turism innanför tullarna, mycket torr berättarton och absurt många utlänkningar

Efter att jag fått döden i brevlådan, fortsätter min svarta fredag med att min vän Hershey tar med mig ut och bjuder på findrink.

Anledning: ”Jag vill nära ditt klasshat.”

Det blir debut i Cadierebaren på Grand Hôtel, ett statt utan plankstek och stor stark. I hörnet sitter en man och spelar på en flygel. Han bär smoking. Jag bär nitar, kängor, läder. Mannen bakom flygeln sjunger ibland. Jag smygpetar näsan när jag tror att ingen ser.

Drinkarna kostar kring etthundrafemtio kronor och smakar gott.

Den bruna är vodka, Kahlua, espresso. Den gula är sur. Armbandet är Fifth Avenue Shoe Repair och kostar fyrahundra kronor, nedsatt från ettusen kronor. Det är inte mitt.

Vi fortsätter till Kåken. Senast jag var där blev jag nekad på grund av ”stammiskväll”. Det blir vi nu också då det krävs att du är där ”två, tre gånger i veckan” för att få komma in en vanlig lördag.

Det gör Hershey oerhört indignerad. Hershey ringer ett samtal till rätt person, och genom att sedan visa upp det telefonnumret för den lakoniska – men trevliga – vakten kommer vi in. Trve story.

Väl där inne är barpersonalen väldigt tillmötesgående.

Det manliga klientelet är till största delen över trettio och ser ut som de jobbar med media. Vilket de alla gör. Det kvinnliga klientelet är till största delen tio år yngre och ser ut som Stureplan. Yrkeskategori osäker, men jag gissar media även där. Alla verkar nervösa och desperata medan de dansar från midjan och upp till otroligt vit funk och otroligt dålig skarock. De enda som ger ett äkta, ärligt intryck är männen i dj-båset. Och Lars Winnerbäck med herrsällskap.

Jag inser att jag i det här sammanhanget mest ser ut som en statist i Britney Spears senaste video. Jag blir deprimerad, drar med mig Hershey i fallet, och vi åker hem.

På vägen ut får vi med oss ett hipsterfanzine om hästar och kammar. Oklart om det gör saken bättre eller sämre.

Lördagen är mindre svart, mer grådaskig med inslag av barnvaktsskurar framåt kvällen. Vi går och ser Klungans nya uppsättning, vår första gemensamma utekväll sedan Dackefejden.

Det är bra men ändå sämsta gången jag sett dessa försvarare av Umeåiansk humor. Första timmen är, tja, rentav halvtråkig. Andra timmen skrattar jag ej utombords, endast inombords, vilket jag brukar göra av Klungans obekvämt grus i underlivet-skavande nattsvartheter.

Cornelia tycker dock det är så bra att hon ställer sig upp när det är slut. Jag sitter kvar.

Efter det möter vi upp med Malin och Zandra på Ginkos för att hylla Malins födelsedag. I sällskapet befinner sig även en mediakändis som jag tidigare under veckan har haft ett hetsigt och hatfyllt gräl med. På internet, givetvis. Nu träffas vi av en slump och sluter fred.

Jag misstar henne för att vara hardcorevegan och hon hämnas genom att säga att jag är like Ronnie Sandahl.

Det gör ont precis överallt, men går ändå.

Kuriosa: Hon bär en likadan jacka som den Jonsson visar upp sig i på omslaget till ”Absolute country of Sweden”, en sådan som jag efterlyst. Den är inköpt av ett par av tveksam karaktär i Bollnäs. Full rimligt. Nu arbetar jag på att få den i min ägo.

Den till vänster är en Air Mail innehållandes mörk rom, honung, champagne, lime. Den till höger är en klassiskt svennebananig White Russian innehållandes vodka, kahlua, grädde och delar av Hitlers hjärna (från det bakre rummet).

Sedan var helgens förgängligheter över, precis som livet snart är.

Hurra.

Soundtrack: ”Best wishes”, Cro-Mags.