Punk och pump: Kommer vi verkligen att bry oss om BMI i Thunderdome-samhället?

Hälsokontroll – check.

Jag får svart på vitt att jag hela mitt vuxna liv adderat två och en halv centimeter på min längd när någon frågat. Inget misstag, en ren lögn.

Jag får även veta att min BMI är tjugofyra och att min kroppsfetma ligger på sexton procent. Rimligt.

Mer orimligt är att min hörsel – efter tjugosju år som musikfreak – fortfarande är ytterst normal. Tack för det, öronproppar. Fuck you, Hälsovårdnämnden, och er drakoniskt decibeldräpande nazism.

Hälsokontrollen sammanfaller av en slump med en gratis prövovecka som jag, av oförutsedda anledningar, fått på ett välkänt gym. Som den von Anka-snåljåp jag är siktar jag på att maxa och träna sju dagar i sträck, efter över ett år av noll (0) fysisk aktivitet. Gratis är bäst.

Idag var dag två.

Alla är relativt snygga på gymmet. Mycket snyggare än på Friskis & Svettis och Västertorps simhall. Kvinnorna bär extreeemt hudnära kläder, männen flexar tribals kring överarmar grova som mina lår, och jag sportar munkjacka från Eyehategod samt ett turistlinne vars ironi gått Vice-varvet runt.

Jamie Oliver stoppar peniskorvar på en gigantisk plasmaskärm framför mina ögon, samtidigt som jag försöker lista ut hur den digitala träningscykeln fungerar.

Gym är ruskigt märkliga inrättningar.

I mina lurar blåser Morbid Angel (motiverande), Disfear (motiverande), Bolt Thrower (motiverande) och Devil’s Blood (motiverande att röka crack och ha sex med sataniska slampor).

Går det att få tips på bra träningsmusik? Jag är genuint intresserad.

Inte en hantel i sikte #1. Erik och jag på Grundbulten i söndags. Andy kallar honom Avail-Erik. Jag kallar honom Alabama Thunderpussy-Erik. Sverige besökte han i egenskap av Parasytic-Erik. En gång i tiden i djupa södern lärde han mig svepa järn utan krångel. Det är elva år sedan. Eh.

Inte en hantel i sikte #2. Rejält crustkross och positivt, politiskt mellansnack fick mig att inse varför jag saknar att stå i en källare i ett industriområde och dricka starköl för tjugo kronor burken. Avfart 33 ser jag gärna mer av. Kan dessutom rekommendera deras vinyl.

Inte en hantel i sikte #3. Ibland behöver det inte vara svårare än en icke-obskyr Ramones-cover och välpatchade denimjackor. Iron Lamb är bättre utan bowling.

Inte en hantel i sikte #4. Jag älskar när skitiga punksvin med dreadlocks och Antisect-tröjor thrashar röven av i princip varenda välsmord, finlirande metalenhet. Kudos, Parasytic. Ge oss mer.

Soundtrack: ”Blades of Baal”, av och med Morbid Angel.

Too extreme!