Symbolik i samtiden vol. 138

Konversation i ett mediahus och den ångestframkallande, stressförstärkande gettofiering som benämns ”lunchrum”.

Tid: Lunchtid.

Lovisa: Jag funderar på att tatuera mig.

Jag: Gör det inte. Du är för gammal. Du är över trettio och tidpunkten är fel, ögonblicket förlorat.

Lovisa: Eh, va? Ska det komma från dig?

Jag: Ja, jag gillar inte hur tatueringar har etablerats i samtiden. Hade jag inte haft en enda tatuering nu, hade jag aldrig börjat 2011. Aldrig, aldrig aldrig.

Lovisa: Samtiden?! Du kan för i helvete inte använda det ordet.

Jag: Samtiden, samtiden, samtiden.

Lovisa: Äsch, du är bara sur för att du vill vara ensam om att vara tatuerad och numera är alla tatuerade. Tji fick du, din wannabe-elitist.

Jag: Inte alls. Jag har aldrig inbillat mig att jag är speciell eller sticker ut för att jag är tatuerad. Jag skiter fullständigt i det. Ingen människa är unik, hur subkulturellt ringmärkt den än är. Mitt problem med tatueringar är alla som skaffar en som verkligen tror att de är just unika, att deras bläck symboliserar något speciellt. Det är tatueringssåpornas fel.
Lovisa: Va?
Jag: Helt plötsligt ska människor utan en millimeter djup förkunna någon sorts intellektuell och filosofisk brådmogenhet och insikt genom att föreviga ”fånga dagen” eller låta en helt vanlig forell symbolisera att de överlevt en förkylning och att det gjorde dem mycket starkare. Då föredrar jag mina tatueringar där nittioåtta procent av dem bara är fräna och totalt saknar mening. Det är mer rimligt och rätt. I en samtid där djup kommer i form av lyckokakavisdom på hipsterhud är min yta det nya djup. Det är de som har fel.

Lovisa: Fel? Men du kan ju för fan inte säg att de har fel!

Jag: Klart jag kan. De har fel, fel, fel och jag har mer förtroende för en vitskräpig tribalsvank och anabola maorimönster än någon luftslösande köttpåse som tror att en snirkligt utförd floskel visar på insikt, då det i själva verket bara är vår samtids svar på väggbrodyrer modell ”finns det hjärterum finns det stjärterum”.

Lovisa: Förvisso, men dock: du kan ju fortfarande inte säga att de har fel. Bara att du inte gillar det.

Jag: Klart jag kan. Fel, fel fel. Första gången du kom hem till mig och Cornelia, om vi haft en lifestylevit väg där kursiva bokstäver stort och modigt stavat ut ”Om ett träd faller i skogen... och ingen finns i närheten som kan höra det... låter det då?” , vad hade du tänkt då?

Lovisa: Att ni var ironiska.

Jag: Men ingen målar väl för fan ironiska klichéer på väggen hemma hos sig själv?!

Lovisa: Okej, jag hade nog tänkt att ni var dumma i huvudet och jag hade aldrig återvänt.

Jag: Precis. Att vi hade fel och inte gick att umgås med.

Lovisa: Nej, dumma i huvudet och inte gick att umgås med.

Jag: Fel.

Lovisa: Dumma i huvudet.

(Tio minuter senare.)

Jag: Fel.

Lovisa: Dumma i huvudet.

Jag: Fel.

Lovisa: Dumma i huvudet.

Sandy: Det här är ju snarare en debatt om retorik och lingvistik i samtiden, än tatueringar i samtiden alltså.

Bäst att photoshoppa in en full sleeve på Lena Philipsson för att etablera henne i samtiden.