Jag: Där står han, Ralf Dörper, bakom sina syntar. Iklädd kamrersolglasögon och DDR-kamouflage, tuggandes tuggummi genom hela konserten. Helt känslokall i sin maskinpark. Så… fulländat tysk. Så… William Gibson. Ralf Dörper har helt rationaliserat bort känslolivet.
Sandy: Ja, du vet ju att han har minst en oskuld hemma i källaren.
Martin: Förutom sin dotter då.
Jag: Too extreme!
Nitzer Ebb – otroligt trettiotal. En av de bästa konserter jag sett på mycket, mycket länge.
När jag var sexton år gammal drömde jag om att stå i en rökfylld lokal där all musik skulle vara syntetiskt pumpande och spelas på extremt hög volym. Jag skulle ha en svart skinnrock, spelgelglasögon, citykamouflagebyxor, hårt knutna kängor, kanske en cowboyhatt. Lutandes avslappnad mot en vägg skulle jag sälja ecstasy.
Det var hur jag föreställde mig min framtida karriär. Istället blev jag journalist.
Cyberpunkdrömmar, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
Vita skor, vänner som gillar Morrissey, syntkonserter. När förlorade jag kontrollen över mitt liv?
Ika har drabbats av det värsta som kan hända på en förfest: limesprut i ögat. Den vanligaste yrkesåkomman bland bartenders.
Seriöst – stroboskop? Sinnessjukt jobbigt.
Inlägg
.jpg)
5 kommentarer:
Får man fråga hur du och Strage lärde känna varandra?
hahaha såååklart så var Söderström tvungen att ha en Mörrisey-tröja på sig, den gamla smygsyntaren :)
/J
@Palle: Fan vet jag. Som folk gör mest när de lär känna nya människor. En konsert, en fest, en bar, ett jobb. Typ något sådant.
en viktigare fråga: vad tycker strage om annihilation time?
Carl Pedal: Oklart.
Är det här ett internt skämt som jag inte förstår?
Skicka en kommentar