Roadbuilder

Tsunami blah blah blah jordskorpor som gnids blah blah blah dinosaurier som knullar blah blah blah jordbävning blah blah blah urkraft naturkraft kärnkraft blah blah blah godståg blah blah blah vägbult blah blah blah himmel som störtar ner blah blah blah ursäkta röran vi förintar världen blah blah blah jordhöjning blah blah blah vulkan blah blah blah lava blah blah blah magma blah blah blah kaos blah blah blah pandemonium blah blah blah urtid forntid medeltid blah blah blah grottmän blah blah blah world peace in upheaval.

Så. Alla rockjournalistiska klichéer om dessa rockens grovarbetare är nu undansopade, och jag kan gå rakt på ett omdöme: Shrinebuilder kom, öppnade starkt, svackade i mitten, avslutade magnifikt.

När Scott Kelly, denna doomens Barbapappa, vänder sig mot stärkarriggen, trycker sig mot den, och krampaktigt kramar fram riffen ur sin lågt hängande gitarr, som ser ut som en ukulele mot kroppshyddan, då påminner Neurosis-grobianen om en gruvbarbetare som mödosamt hackar sig genom underjorden.

Shackpundaren Al ”Ljusvarelsen” Cisneros är Danny DeVitos pingvin i ”Batman return”, enkelt som så. Han stödjer sig på basen, trycker den mot marken så hårt att jag förväntar mig att axelbandet ska brista när som helst. Cisneros blickar ut i rymden, intar pingvinposen, guppar med huvudet, kliver av vår planet och smeker fram hypnotiska basgångar menade för en anan dimension. När han tar micken mot slutet och mässar lugnande, hypnotiskt – ja, då äger karln rummet.

Scott ”Wino” Weinrich har så mycket undertryckt raseri att jag börjar misstänka att han kommer att dra kniv på scen. Farlig, sex på två ben, gråvargsutstrålning. Bra så.

Synd att Shrinebuilder aldrig kommer att kunna spela i Sverige på grund av vårt lands konstdräpande, fascistiska decibelrestriktioner.

När ska de med makt i branschen protestera mot detta vansinne?

…fast jag kommer inte ifrån att jag ändå hellre skulle se Neurosis, Sleep, Om och Saint Vitus.