Roadohly

Det tar mellan femton och tjugo minuter innan något som ens liknar en låt börjar ta form. Ytterligare femton minuter innan Lars Ohly-kopian Michael Gira öppnar munnen och tar ton för första gången.

Under hela den här tiden, drygt trettio minuter, existerar inte vi, publiken. Bandmedlemmarna tittar uteslutande på varandra. Vissa tuggar maniskt tuggummi. Alla blickar låsta mot mitten. Som en släktklan som tvingats hålla ihop trots att de egentligen bara vill sticka kniven i sin näste. Allra mest hatad är bandledaren Gira.

Han måste dö.

Efter inledningen följer vad som känns som eoner av oerhört volymstark, grisig rockmusik, komplett med obegränsad och undertryckt nihilism samt acapellagastande om Jesus Kristus.

Swans. Vilka jävla svin.

Och i mitten står Gira, det största svinet av dem alla.

Han skäller på datakonsulten till basist. Han fräser åt den grånade lönnmördaren på klaviatur. Han gör sig lustig över slagverkmannens dreadlocks.

Gitarristen längst till höger ser ut som en sidekick i en Bukowski-bok. Tidlös, alkoholiserad amerikansk hustrumisshandlaruppsyn med utmärglad hållning och stirrande blick. När han inte spelar knäpper han lugnt händerna framför sig och bara… tittar. Han iakttar.

Jag kan inte svära på det, men jag hoppas att han hatar allt och alla.

Jag bladar iväg och ser några låtar av och med Gates of Slumber.

Deras rundlagda, doomiga heavy metal, som jag älskar i vanliga fall, sitter helt fel efter en timme Swans. Jag bladar tillbaka.

När jag kommer in i den stora konsertsalen vänder jag blicken först mot publiken, inte scenen. Det är helt knäpptyst. Jag hör folk andas tjugo meter bort. Över tusen personer som inte säger ett knyst utan står med blickarna fastlåsta rakt fram och munnarna i Mjölby-position.

Jag hinner tänka ”vad i helvete?” innan jag får en brutalt köttig smocka från höger. Det är Swans. De spelar och jag bajsar på mig.

Gruppen har gett sig in i ett kang-kang-kang-parti på öronbedövande volym. Mellan varje kang-kang-kang är det tyst i flera sekunder.

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

kang-kang-kang

tyyyyst

Ingen i publiken säger det minsta pip när det är tyyyyst. Det är då jag råkar kliva in oförberedd och krossas utan krångel.

Ett fruktansvärt och fruktansvärt mäktigt ögonblick.

Jag äger bara ”Cop” (1984) och ”Holy money” (1986) och känner alltså inte igen en ton under hela Swans mastodontframträdande.

Ändå kan jag inte sluta förundras över att gamla män kan spela så högt, så hårt, så monotont, så länge.

Fortfarande oklart om det är gudabenådat eller bara… Ja, jag vet inte.

Oklart, bara.

Swans. Far beyond fucking oklart.