För första gången på väldigt länge – tja, kanske i hela mitt liv – har jag absolut ingenting att förmedla till alla bloggosfärfanatiker där ute som troget föjer I Just Can't Hate Enough. Denna känsla av att vilja hålla käften är så unik för mig att jag är helt förvirrad. Beror det på euforisk lycka, djup depression, uppgiven apati, en plötslig släng av akut dumhet, nyfunnen fromhet eller bara av ett genuint ointresse av allting som sker utanför min egen mikrobiska levnadssfär? Jag vet inte och ber att få återkomma när jag har svaret. Om det någonsin dyker upp.
Det enda jag är ens i närheten av att hatattackera (löpsedelsord) är män i övre tonåren som sitter på pendeln och högljutt diskuterar en stundande, välplanerad sexuell förnedring och gruppvåldtäkt. Men, jag orkar inte ens göra det.
Vad fan är det som händer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
ryck upp dig och hata lite! Jag behöver min dos av skriftligt förakt varje dag.
Det är ålderns höst.
Uppenbarligen har du inte varit ute under mellandagsrean, denna fullkomliga hysteri där folk inte tvekar att trampa ihjäl varandra för att tjäna några korvören, man blir ju misantrop för midre.
Du kan få ett rar-arkiv med lite djuphouse av mig?
Skicka en kommentar