Parents on parole vol. 2

Med Olivia Obliteration utflugen bestämmer vi oss för en hastigt påkommen och spontan hemmafest. Vårt första gemensamma party sedan Dackefejden var det nya svarta.

Vi dricker balkongkyld starköl, suger det sista av bålen ur spritstinna stjärnfrukter och sveper järn ur glöggkoppar. Jag har för första gången i mitt liv gjort egen vegantzatziki. Alla hånar den. Den är för blöt.

Ingen hånar min tzatziki hårdare än Benke. ”Du måste ju krama ur gurkan, för i helvete!”

Det svåraste med fest är att anpassa musiken. Hur ska du tillfredsställa alla olika smaker? Hur hög ska volymen vara? ”Mental funeral”, av och med Autopsy, gör att allt löser sig av sig själv. Bra initiativ, Rugge! Kudos.

Sedan åker Panteras ”Vulgar display of power” på och band med triggade trummor börjar bildas i soffan.

Blod och svärd utlovar Pantera-tema på nästa tillställning.

Först kommer makeover: Troppan-Otto i ”Snabba cash”.

Sedan kommer hattparaden: Troppan-Otto drar till Blue Oyster Bar.

Sist kommer fuck you-hattparaden. Mindre charmigt.

Ämnen som avhandlas sträcker sig från hovskvaller, via Olof Palmes sanne baneman, till den mystiska djurdöden som sveper över världen.

Fåglar faller, fiskar flyter i land, undergången stundar.

Bästa kommentaren: ”Som gay och icke-troende är man ju ganska orolig för apokalypsen”. Jag säger som alltid: ”Drink and be merry for tomorrow we may die! FTW!”

Efter tolvslaget firar jag Viktors födelsedag med att, av misstag, vaska en halv flaska trve champagne som samlat damm och explosivt tryck sedan min egen trettioårsdag. Jag lyckas även nita Cornelia rakt i huvudet med korken.

Vaskning: överreklamerat. Det blir mest en massa golvtorkande.

Efterspelet. Notera att tzatzikin är helt orörd. Helvete, hur kunde jag misslyckas så fatalt?

Stort kudos till er som kom och förgyllde vår barnfria helg. Ni är bäst.

Idag äter vi flottigt brunchskräp, dricker otroliga mängder kaffe i stora muggar och förbereder oss för kvällens bastanta trettioårskalas.

Samt lyssnar på ”There ain’t no running away”, av och med The Hand of Doom, på löjligt hög volym. Fantastisk låt, makalöst mode. Det kan slinka med en del tidig Iron Maiden, kanske en dos Hawkwind, lite Amebix – men doomhanden håller hemmet i ett stadigt grepp.