lördagen den 16:e april 2011

Roadflesh



Att hänvisa till att något låter som världens undergång, är en oerhört sliten och trött rockjournalistkliché. Jag försöker själv sluta.

Men det är svårt att inte tala i domedagsmetaforer när det gäller Godflesh. För även om det kanske inte minner om det exakta slutet på alltings existens, så målar ljudväggen upp en obehaglig mardrömsvision av en lång natts färd mot dagen efter, då ingenting finns kvar.

”The Road”? Nja, kanske inte. Mer två killar som satt sig ner och skissat fram en slutgiltig lösning på mänsklighetens problem: Döda alla.

Godflesh är förbannat otrevlig musik. Bisarrt brutal.

Det är sent och jag sticker inte under stol med att jag kanske druckit en drink eller två för mycket. Det maskinella malandet naglar fast mig i ett hörn och utlöser dagen efter-ångest och bakfyllesvettningar medan partyt fortfarande pågår. Ren skräck. Helt fel form att se Godflesh i. Jag går och tar mig ett järn för att svepa undan obehaget.

5 kommentarer:

Pär Arvidsson sa...

Jag gillar det jag läser, väldigt mycket. Värt att dra till HITS för att se kanske?

138 sa...

Absolut. Som sagt – bisarrt brutalt.

e sa...

det finns få plattor som får en att må psykiskt dåligt av, fast på ett bra sätt. Streetcleaner är en. Bra idé till ett blogginlägg: bra skivor som får en att må dåligt

Andréas sa...

Intressant, måste kolla upp Godflesh.

Martin sa...

Hade jag haft pengar och varit snabb med nätköpknappar är det här spelningen jag hade åkt dit för. Men vadå, gör de en turné av den här plattsläppjubiléespelningen?