A-kassan: The game of the arseholes

Jag är som bekant arbetslös. Med andra ord har jag gott om tid att:
* Begrunda att 3 av 5 medlemmar på omslaget till Mortal Sins ”Face of despair” (1989) har t-shirts med australiensiska band.
* Ladda ned NWOBHM via lagvidriga torrenter – hej Witchfynde.
* Maila med snälla rockentusiaster som delar med sig av bra musik – hej Speed, Glue & Shinki.
* Åka hem till smällgravida, behövande barnfamiljer med soppa.
* Simma röven av mig på Västertorps simhall – hej folkhemmet!
Men mest av allt sysselsätter jag mig med det som förväntas av mig: jag söker jobb. Jag söker alla fasta anställningar och vikariat inom mitt yrke som ligger ute, men tyvärr börjar dessa bli lika utrotningshotade som äkta rojalister. Det är, för att tala klarspråk, rätt moraliskt förödande. Så tänk vad glad jag blev när jag lyckades säja in en artikel till Sveriges största morgontidning. Inget stort men ändå bra betalt med tanke på arbetsinsatsen. Tyvärr smulades min glädje rask ned tack vare ett samtal till Journalisternas a-kassa.
Så.
Här.
Får.
Man.
Fan.
Inte.
Göra.
Går jag på a-kassa, ja, då får jag inte ta ströjobb om jag inte har eget företag. Men har jag eget företag så är jag inte berättigad till a-kassa. Som killen på a-kassan frankt uttryckte det, har jag ”skitit i det blå skåpet”. Jag tänkte i mitt enfald att om jag får XX kr av en arbetsgivare för ett avtalat jobb, så måste XX kr motsvara XX arbetade timmar som jag kan fylla i på mitt a-kassekort. Icke. Journalistik är inte ”konstnärlig verksamhet”, förklarar mannen på andra sidan luren. Han säger att om jag varit musiker (ja, inte för att jag vill skryta men…) så hade gage på XX kr kunnat räknas om till XX timmar, men det fungerar inte i journalistikens värd. En artikel är inte konst, punkt slut. Det kan jag hålla med om, givetvis. Men var går gränsen? Om jag spelar psyksjuk, blir tvångsomhändertagen och skriver en bok om det, är det konst eller journalistik?
Kontentan av mitt samtal med a-kassan barske representant blev, tja, att han mer eller mindre explicit sa att jag i fortsättningen ska tacka nej till sådana här erbjudanden. Bättre att ligga på sofflocket och lyfta a-kassa tills den trygga, fasta heltidsanställningen kommer flygande likt en dront. Såvida jag inte startar eget företag då, men då får jag hur som helst inte någon a-kassa, och då är vi tillbaka där vi började.
Helt plötsligt förstår jag alla kollegor och vänner som gått ur Journalisterna och dess a-kassa. Det är väl bara att anamma samma imperialistkapitalistiska livssyn som Johan Staël von Holstein, mannen som får 1 kr varje gång han använder ordet ”entreprenör” i tal eller skrift, och bli en straight up fucking entreprenör då.
Att det ska vara så jävla svårt att vara en simpel knegare i Sverige 2009.

Epilog: en vän och kollega berättar att hon gjorde samma blunder för några år sedan. Hon sålde in 2 stycken recensioner till en tidning för otroliga 1 200 kr. Det ville hon såklart redovisa på sitt a-kassekort – inget bidragsfuskande här inte. Resultat: hon blev avstängd en hel höst på grund av sin hederlighet.

Journalisterna a-kassa och fackförbund:
Fuck.
Jävla.
Off.