Jag och Cornelia och Olivia Obliteration och Viktor drar på hardcorekonsert i nykterhetsrörelsens lokaler. Vi äter okryddad punkmat, veganska bakverk, dricker obskyra läsksorter och känner oss som utomjordingar bland alla tonåringar med märkliga piercings och t-shirts med, för oss, helt okända band.
Som sig bör.
Vi bär denim, cowboyklackar, långt hår, vax och ansiktsbehåring och måste se bortom malplacerade ut. Detta trots att Viktor precis dragit upp Minor Threat-fåret/bajskorven på handleden.
Dagens ungdom lyssnar nog inte på Minor Threat längre.
Som sig bör.
Vi köper nya Law & Order och Stay Hungry-vinyl och pratar om våra gamla band som planerar återföreningar. Viktor hinner spana en ung man i pro-life-tröja. Jag missar den, tyvärr. När två amerikanska män med vegantygmärken ställer sig i ett hörn och börjar knäppa på akustiska gitarrer, inser vi att det är dags att blada.
Som sig bör.
Tjugo thugmeter från en hardcorekonsert dricker vi några snabba starköl och pratar om hardcoreminnen och hardcorevinyler och hardcorepersonligheter och Robert Laul. Det finns en illa dold och bottendjup ironi i det gammelmansscenariot.
Som sig bör.
Jag rullar raskt och snart hem för att Cornelia ska kunna kubba och klubba ute på stritan. Jag dricker rödvin, lyssnar på Winter och filosoferar kring exakt hur bra den där konserten de gjorde för tjugo år sedan med Nausea egentligen var.
Som sig bör.
Förmodligen var giget asfränt.
Sedan upptäcker jag det här bandet, från min forna hemstad Umeå Hardcore, som jag tycker är hyfsat coolt.
Precis som sig bör
Inlägg
